Träning

Min kropp är ingen maskin


Jag är ingen robot. Jag är faktiskt inte det!

Märkligt nog är jag förbannat glad över att äntligen ha insett detta.

Jag är en människa, en helt vanlig människa som alla andra på den här jorden. Av kött, muskler, fett och blod.

Ingen annan kräver av sin kropp att den ska orka leva ett helt liv på ett konstant energiunderskott. Så varför ska då jag göra det?!

Efter ett år som träningsfri har jag äntligen fått bevisat en sak, jag är inte dömd att vara träningsmissbrukare livet ut. Det går faktiskt att hitta tillbaka till en livsstil där man äter för att orka träna. Träning kan faktiskt vara riktigt roligt och helt utan tvång. Det ÄR möjligt, jag har fattat det. nu.

Dagen före jag startade Vägen från 37 kg hade jag i vanlig ordning bränt av runt 700 kalorier. En av mina morgonrutiner var att spinna ca 1,5 h före frukost. Så hade jag börjat i princip alla dagar de senaste 700 dagarna.

Jag hade ofta tänkt att jag skulle dra ner på träningen, helgerna borde jag ju kunna hålla träningsfria.

Det blev aldrig så.

Om det någon gång mot förmodan visade sig att jag var tvungen till att hoppa över träningen så såg jag alltid till att äta mindre den dagen. Jag hade en ständigt pågående kalkylator i huvudet. Den var superskicklig på att hålla ordning på uttag (träning) och insättning (mat=kalorier).

Marginaler var viktigt och dem skaffade jag genom att träna eller svälta. På så vis hade jag alltid kontroll.

Jag var helt övertygad om att den dagen som jag la av med träningen skulle min vikt skena iväg. Jag skulle förvandlas till en stor, klumpig, plufsig och osmidig degklump. Bli en hemsk människa. Ja usch, vidrig helt enkelt.

Men på slutet så orkade varken min kropp eller psyke med längre. Helt ärligt, ibland trodde jag att var på väg att bli komplett galen. Mina tankar var så sjuka, så trassliga och så klibbiga. Och ingen visste om min hemlighet. Ingen.

Cykelsadeln skav plötsligt in i rumpbenet på mig så jag var helt enkelt tvungen att cykla på dubbla lager med handdukar.

Jag sov oroligt, svimmade ofta, hade konstant dödsångest och var livrädd för i princip all mat utan vattnig sallad, gurka och tomat.

Men dagen som jag äntligen la av var jag mentalt förberedd. Extremt förberedd. Jag skulle aldrig träna mer. Aldrig någonsin.

Jag hatade skiten, det fanns ingen glädje kvar alls.

Jag sa till mig själv att om jag någonsin ska lyckas få ordning på maten och bli kvitt mina ÄS kan jag inte hålla på att ständigt försöka kontrollera den genom att träna. För att lyckas ordna upp maten, börja äta minst fem mål per dag, varierat, tillsätta fett i maten och börja fika och våga äta choklad när jag kände för det då skulle det aldrig fungera om jag valde att fortsätta träna.

Det svåraste var dagen fram tills att jag tog beslutet. Efter det har det gått som en dans, betydligt enklare än jag trodde.

Första gången jag gick tillbaka till gymmet var i februari 2010, då provtränade jag fem gånger men struntade i gamla trygga klasser som spinning och annan högintensiv träning. Istället hittade jag några nya klasser som jag verkligen föll pladask för; Flow, Body Balance och afrodans

När veckan var slut köpte jag inget nytt gymkort. Jag ville vänta ett tag till. Jag skulle alltid kunna börja träna när jag ville i framtiden men i vintras behövde jag fortfarande fokusera på att öva, öva och öva på maten. Träningen fick vänta, det var ingen brådska.

I april fick vi en riktig värmebölja och folk blev som galna, började vara utomhus, promenera, leka, ja en del t.o.m solade. Jag fick en oerhörd lust att testa på att jogga.  Då hade det gått över åtta månader sedan jag hade tränat kondition sist och jag var därför noga med att inte springa en slinga som jag hade koll på gamla rekord och distanser.

Istället lovade jag mig själv att så fort jag tyckte det blev jobbigt eller flåsigt så skulle jag gå. Huvudsaken var att jag fick vara ute i solen och njuta av den friska vårluften som alla andra.

Jag minns fortfarande endorfinerna från första löpturen. Joggingen gick varken särskilt snabbt och det blev inte särskilt långt heller.

Men omgivningarna – miljön – som jag hade valt för rundturen var fantastiska och jag stannade ofta, tog pauser, promenerade och satte mig på klippor emellanåt för att bara pusta ut och insupa hela landskapet. För första gången på flera år kände jag sann träningsglädje.

Träningsglädjen fanns! Den fanns på riktigt! Jag upplevde den där och då! Jag hade aldrig förr sprungit så långsamt och så få km. Ändå var det som att jag precis hade gjort mitt livs bästa lopp någonsin.

Efter apriloggen dröjde det ett par veckor tills det var dags för nästa joggrunda. Därefter reste jag till USA (ingen träning av naturliga skäl) och i juni så sprang jag sedan mellan en eller två gånger i veckan.

I juli har jag inte sprungit något alls, men däremot simmat ett par gånger i veckan. Jag saknar helt mönster och rutiner för träningen idag och jag tror att det därför som jag upplever att det är kul.

Är det torsdag och regnet står som spön i backen går jag helt enkelt inte ut. Om solen däremot lyser en ljuv sommarkväll är det som att då måste jag bara ut i spåret och få prova mina vingar bland alla andra motionärerna. Då gör jag det gärna!

Jag har från börjat haft en deal med mig själv att inte titta på klockan när jag springer, jag vet att det var särskilt viktigt för mig i början för att undvika att jag skulle känna mig värdelös. Lekfullheten och glädjen i att springa är viktig och jag är nojjig att förlora den en dag, som många andra verkar göra förr eller senare.

För en person som varit van att springa 5 kilometer på under 20 minuter, cykla minst 3 mil om dagen och simma längst av alla så har det varit enormt viktigt att jag ignorerat att jämföra mig med gamla rekord och den toppform som jag var i för ett par år sedan. På så vis har jag undvikit inre press och stress.

Det blev ett rätt långt inlägg det här, mycket att försöka sammanfatta på en gång. Men nu vet ni mycket bättre om hur träningsbiten fungerar för mig idag.

Jag svarar gärna på frågor som ni har gällande mig, träning, tvångspromenader, etcetera.

Ställ dem i kommentatorsfältet så ska jag svara när jag kan.

11 thoughts on “Min kropp är ingen maskin”

  1. Hej Anna! 🙂

    Jag är så sjukt imponerad av dig och din resa, det märks verkligen vilken fantastiskt stark person du är! Har följt din blogg sen i februari tror jag, har läst vartenda inlägg flera gånger! 😛

    Jag har iaf en fråga! Hur fungerade det när du gick från att ”överträna” till att säga nej nu ska jag inte träna ALLS? Hur funkade det med alla tankar liksom, hur övertalade du dig själv att det du gjorde var rätt? Om du förstår hur jag menar?
    Tack för en av de bästa bloggarna som finns, du är grym! ❤

  2. Har läst din blogg för länge sen, men tappade det, men nu är jag tillbaka, för att stanna tänkte jag. Jag känner igen din historia, liknande min, fast jag var aldrig så smart som du är nu. Jag har nog lärt mig samma sak, bara att jag inte vågar utföra det. Men kanske en dag, då vågar jag vara lika stark som du.
    Kramar

  3. Jag har kikat in i din blogg då och då men vet inte vad jag tycker om den, du ger bilden som att det vore lite av en dans på rosor att kämpa från äs, känns inte helt ärligt med vad jag sett och varit med om när det gäller ätstörningar..eller är det så att du utelämnar det jobbiga?!

  4. jag blir helt… till mig. du är så stark! att du orkar, du är verkligen en förebild! himla fin blogg, kommer verkligen fortsätta läsa din blogg. Kram

  5. när du nu väl tränar igen, hur fungerar mat och tankar då? jag slutade helt träna för ett år sedan men kände ett enormt sug efter det i våras och började jogga en gång i veckan. genast kom alla dumma ”renhets” tankar upp och maten blev lidande.

    har du något tips om hur man hantera detta? jag älskar nämligen att träna och mår så dåligt när jag inte får göra det att maten tyvärr blir lidande även då eftersom jag är så nere. ond cirkel.

  6. Starkt av dig, min läkare har kortat ner mina träningsrutiner kraftigt och jag har själv börjat att uppleva träningsgjädjen med joggingturerna igen. Jag får jogga 2 dagar i veckan á 20 minuter. En av dem dagarna brukar jag bara ge mig ut och smålunka och komma tillbaka härligt pigg och knappt svettig, bara en skön morgonrunda utan några krav. Har blivit bättre på att inte pressa min egen kropp i träningen för hårt utan att lyssna när den är trött. Dock tycker jag fortfarande om att promenera varje dag lyssnande på min ljudbok…
    Jättestarkt av dig att bara lägga av, tror aldrig jag fixat det. Jag kämpar själv vidare
    Kram

  7. Pingback: Vägen från 37kg
  8. Hej!!

    Vilken härlig blogg! Men du jag skulle behöva din hjälp, jag har en kompis som har ätstörning, eller jag vet inte vad jag ska kalla det. Men hon får tvångstankar då hon ätit och går ut på promenad direkt efter eller joggar. Vad ska jag säga till henne för att förstå att hon inte behöver känna så?

    Hon är alldeles för smal. Hur ska jag kunna förklara det för henne, hon lyssnar inte på mig

  9. Hej!

    Jag tror min anorexia började någon gång för fyra år sen. Har slutat räkna. För ungefär ett år sen, efter att jag ,pga anorexian, förstört två tillfällen i mitt liv som aldrig kommer kunna återuppleva: studenten och balen, kom jag till en punkt där jag bara slutade fungera. Min hjärna bara snurrade, ingenting spelade någon roll längre (förutom träning- och matupplägget). Jag var trasig och hel desperat. Jag kom ihåg hur jag ropade på mamma som kom in i mitt rum. Jag grät. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som då. ”Mamma jag klarar inte längre, jag behöver hjälp NU.” Mamma ringde sjukhuset direkt. Vi hade turen att få komma in samma dag. Hade jag inte fått göra det, komma in där och då hade jag nog hunnit ångra mig. Jag låg inne på Psykavdelningen 64 hela den sommaren. Från att ha tränat timmar om dagen kombinerat av en diet bestående nästan ingenting, till ingen träning över huvud taget och dessutom äta dom där jättefarliga normalportionerna flera gånger om dagen, fick mig att klättra på väggarna. Paniken var outhärdlig dom första veckorna. Innan studentern hade jag sökt in och blivit antagen på en skola i Vindeln utanför Umeå där jag skulle plugga till Hälsocoach. Jag behövde det att tänka på tror jag, något att se fram emot när jag låg där inne. Sommaren gick och jag började sakta men säkert nästan vänja mig vid tanken på att öka i vikt. Jag mådde skit, kände mig som skit. En dålig människa som nu hade misslyckat med det enda hon någonsin ”lyckats” med. Ibland mådde jag bättre, kände mig rätt duktig. Till slut nådde jag den vikt doktorn ville jag skulle nå innan jag blev utskriven, och jag kunde börja min utbildning i Vindeln. Första veckan på skolan var ensam, och jag tänkte många gånger på om jag verkligen hade gjort rätt val. Sen ljusnade allt. Jag fick vänner, pojkvän, och jag trivdes jättebra. För första gången på länge kände jag mig levande! Det var jag som bestämde och inte den elaka och själviska rösten i mitt huvud. Jag var inte lika rädd. Jag kom ihåg hur jag kunde plocka blåbär och faktiskt till och med äta dom! Jag minns hur jag tänkte: ”Wow, är det såhär det känns att vara normal?!” Allting känndes så bra, och jag kunde se så ljust på min framtid. Inga rutiner eller färdiga planer till allt. Sen bara hände det. När hände det? Jag fattar ingenting! Jag som trodde jag kunde behärska det. Utan någon förvarning (eller fick jag en förvarning, men var för blind för att se den??) var jag där igen. I den oändliga och mörka tunneln. Ingen början inget slut. Jag är inte värd någonting. Hatar mig själv. Kan inte se skillnad på vad det är jag vill och vad det är min anorexia vill. Jag vet inte vad som är jag längre. Allt är så trassligt i mitt huvud. Det bara maler och maler. Försöker hela tiden komma fram till en lösning på allt. Jag får panik! Jag vet att när jag är där, i mitt huvud, så missar jag allt. Jag missar nu. Jag missar livet. Dagarna går och jag bara följer med. Varje dag ser lika dan ut. Jag vill inte vakna upp en dag och ångra att jag inte tog vara på min tid. Jag är 20 år, jag har missat hela tonåren, och om jag inte gör något åt saken kommer jag missa min ungdom. Jag kommer aldrig någonsin uppleva just precis nu igen. Aldrig kommer det ett tillfälle till som nu. Det här är inte jag! Jag är glad, rolig, och gillar att träffa människor. Jag är social. Nu är jag bara ingenting. Kan inte tillåta mig själv att ens tänka på att sluta träna, faktum är att bara att skriva dom orden här får min ångest att vakna. Det är som att utan min träning är jag ingenting värd. Utan min träning kommer jag gå upp i vikt och bli äcklig och värdelös.

    Jag skriver till dig nu för jag är desperat. Jag har inget hopp kvar. Jag vet inte vad jag tror att du ska kunna göra åt saken, men på något sätt känns det som om jag känner dig, som om jag behövde skriva och berätta för dig..

    Jag beundrar dig och ditt otroliga mod. Jag önskar så att jag skulle kunna bli lika fri som du.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s