Självhjälp

Ätstörningsvården

När jag är ensam har jag svårt att vara snäll mot mig själv, därför känns Njutningsmellanmålen svåra.

Jag känner mig ofta fånig som sitter och ”njuter” ensam utan några vänner.

Om någon däremot frågar mig om vi ska ha myskväll, ta en fika på stan eller äta ute känns det mycket bättre. Vid de tillfällena tror jag nästan att jag är frisk.

Tänk om det fanns någon som man kunde hyra in då och då, som ser till att man regelbundet kommer ut och har roligt?

Jag tror alldeles för många blir låsta och bara kommer till stadiet ”nästan friska” pga det är så svårt att våga sig ut i livet igen när man varit ätstörd och borta från ”det vanliga livet” så länge…

***

Katt frågar:

”Kämpar du helt själv med din ÄS eller har du någon samtalskontakt el liknande?

Du inspirerar!”

Hej Katt, vet att jag svarade på din blogg men kom på att det kanske är fler som undrar samma sak.

Och svaret är nej, jag har idag ingen utomstående ÄS-kontakt.

När jag var 16-19 år gick jag regelbundet till en anorexiklinik. Jag är idag 24 så det var nästan fem år sedan sist jag hade ”professionell hjälp”.

När jag lämnade ÄS-kliniken hade jag en ”frisk vikt” och personalen trodde nog jag var frisk nog att klara mig själv…

Men sjukdomen sitter som bekant inte i antalet kilon utan i huvudet (och dit in kan ju ingen annan se, bara jag själv).

Så nu kämpar jag på egen hand med självhjälp som enda stöd. Ensamheten är på gott och ont ska ärligt sägas.

Ofta tänker jag att jag skulle vilja ”hyra in” någon person utifrån. Någon med erfarenhet men ändå någon som är mer personlig än en psykolog. Någon jag litar på och har god insikt i att alla med ÄS behöver olika hjälp eftersom friksprocessen är lång och alla har vi våra egna sjuka små ”egenheter” för oss, det är viktigt att personen kan skilja på de här nyanserna.

De ska vara någon som inte känner mig men med uppgift att ta med mig ut på saker och ting, som påminner mig om vad livet går ut på och vad jag missar så länge ÄS är en del av mitt liv. Någon som agerar som min egen livvakt och knuffar bort Ana när vi ska äta och göra roliga saker.

Jag är på den där gränsen där jag tror att jag lätt skulle kunna bli helt frisk idag om jag bara fick hjälp med de där sista ”knuffarna” till att fatta rätt beslut och inte kohandla och deala så mycket med Ana. Någon som ser när beslutsångesten blir för tuff och därför kliver in och pekar med hela handen när jag inte själv orkar göra det.

En sådan person saknar jag idag. Jag tror detta skulle vara ett mycket bra verktyg och komplement för ÄS-vården.

En personlig assistent som är specialist på ÄS.

Ja, en sådan vill jag ha!

Vad tänker ni om detta?

7 thoughts on “Ätstörningsvården”

  1. Åh, suck! Har själv varit med om det där med frisk vikt och att de anser att man klarar sig själv. Det är så frustrerande!

    Du har inte funderat på en mentor från abkontakt? :o)

  2. Om man har behovet och samma funktionshinder som jag finns det nått som kallas ”ledsagarservice”, jag kallar det ”betald vän” då min mamma var en sån åt en kille då jag var liten, nu får man som ledsagare inte betalt längre.

    en ledsagare kan tex hjälpa en att komma ut i det sociala livet, gå på utflykt, shoppa/hjälpa att handla m.m. däremot är det bara vissa funktionshinder som har rätt till det, men jag tänkte att du kanske skulle kunna spinna vidare på det, tipsa de inom ÄS vården eller liknande.

    i en större stad kanske man skulle kunna ordna nån slags frivilligt ledsagar system eller typ ett ”fadder” system…

  3. Oh, jag håller verkligen med! För mig är det- nästan lite pinsamt att erkänna- faktiskt killar som ger mig bäst knuff i rätt riktning. Någon som visar lite flörtigt intresse och ger positiv uppmärksamhet. Herregud, vad enkelt jag får att äta när jag har någon sådan omkring mig! Men tyvärr går det ju inte att hyra;) Man får väl bara kämpa på så gott det bara någonsin går, så ökar chanserna att man träffar goda vänner och kanske till och med pojkvänner som kan hjälpa en den där sista biten. För visst blir det lättare att få kontakt med folk omkring när man själv är lite närmare friskhet. Synd bara att man ska behöva ta de där första stegen själv, när sällskap hade hjälp så vansinnigt mycket.

  4. Man skulle kunna starta en grupp för oss som är i just den här fasen med fokus på det fri(sk)a livet. En slags aktivitetsgrupp som träffas regelbundet och gör roliga saker ihop. Det kan vara allt från att fika, laga mat ihop, film/biokvällar, teater/musikal, olika temakvällar, inspirerande föreläsningar, dans, musik, måla, rida…etc. Det finns hur mycket skoj som helst att göra tillsammans:).

  5. Hej, slumpade in på din blogg och läste det här inlägget och tänkte bara ”wow, någon mer som precis som jag önskar att det fanns någon som man kunde hyra in då och då, som ser till att man regelbundet kommer ut och har roligt”. Vi är lika gamla och om du bor i Sthlm och vill ut på något så… skicka ett mail? Nu är jag ju inget proffs utan bara någon som i över 10 år har kämpat på med det sista sjuka, men om jag tar rollen som ”stötta någon annan” så blir det också lättare att ta avstånd från egna sjuk-ryck. Det kanske funkar likadant för dig, om Du vill lura ut Mig på nåt roligt? Äh som sagt, du har min mail, du gör som du vill, jag bara blev så fascinerad av att jag känner igen mig så väl i det du skivit. Lycka till, sträva vidare mot det liv som du vill leva! Kram/Frida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s