Mat, Självhjälp, Träning

Socker, socker, socker!

Förlåt för sen bloggning ikväll men kom hem rätt sent efter jobbet.

Som tur var hade jag  blodpudding i kylen (världens bästa och kanske t.o.m godaste snabbmaten, eller hur?) och när jag stekte på den slog det mig plötsligt hur mycket jag har lyckats att normalisera mina matrutiner på bara drygt ett år.

Det är en underbar känsla att på vägen hem få känna hunger och samtidigt veta att jag faktiskt får lov att äta mig mätt på en riktig middag när jag kommer hem. Det är helt okej att följa kroppens signaler och jag är värd att få äta mig mätt på mat som jag Anna, inte Ana, gillar.

Före Mattillåtets tid existerade inte en sådan underbar rätt som Blodpudding, det var alldeles för högt energiinnehåll för att min demon skulle ge den godkänt.

Jag jämför mina rutiner som jag har idag med hur det kunde se ut för lite mer än ett år sedan. Då åt jag i princip aldrig lagade middagar utan endast frukostmat som jag varierade med sötsaker. Det syntes inte utanpå i mitt huvud pågick ett krig, ett kalorikrig. Det gick ut på att och med att jag vaknade på morgonen skrek hjärnan efter att få äta godis, kakor och glass. Givetvis gav Ana aldrig efter men däremot räknade jag flitigt dygnets alla timmar t ex hur många rutor choklad eller hur många deciliter söt rostad müsli jag skulle kunna äta utan att överstiga min kaloribudget.

Jag åt aldrig riktigt mat utan det tyckte jag var slöseri på ”goda” kalorier.

Mitt mål i livet var att få äta godis och fika varenda dag, dvs 365 dagar om året.

Givetvis mådde jag riktigt dåligt av de här korta sockerkickarna, både psykiskt och fysiskt. Svälten och bristen på näringsämnen var uppenbar och fångade mig i en tvångsmässig och ond cirkel. Jag tränade hårt för att sedan kunna få marginal att få äta något ”onyttigt”. Dock åt jag i själva verket aldrig så mycket sötsaker som jag egentligen drömde om att få göra utan när det väl var dags kunde jag inte med att ”smutsa ner” min kropp. Ana var alltid där och pekade med hela handen om vad jag fick lov att äta och inte äta.

Jag minns att jag kunde vakna mitt i natten och känna att jag bara måste ha kakor, choklad ja vad som helst som innehöll socker för att lugna ner kroppen och kunna somna om!

Det kändes som att någon skrek hysteriskt inom mig och som sagt, efter att ha läst Mattillåtet fattar jag verkligen hur saker och ting hänger ihop. På sätt och vis var det faktiskt kroppen som skrek, den signalerade så mycket den kunde att den behövde energi och att väcka mig mitt i natten var kroppens sätt att berätta att den saknade tilläckligt med kalorier och näringsämnen för att orka fortsätta jobba och reparera/bygga upp mig inombords.

Jag trodde på allvar inte att jag ens någonsin skulle vilja lära mig att kunna äta vanlig mat igen, jag tyckte det lät så tråkigt! Därför är det så stort när jag varje dag numera verkligen unnar mig att bli sugen på och sedan få äta riktig mat som t ex fet fisk, hamburgare, avokadosallader med massor av nötter, grytor, marinerade bönor, korv stroganoff, fiskpinnar eller som idag blodpudding.

Jag är så otroligt tacksam att jag uppskattar att äta vanlig mat igen. Tänk vad mycket som automatiskt löser sig och faller på plats så fort man börjar äta järnrik mat, äter regelbundet och varierat från kostcirkelns alla delar.

Det är inte så svårt, testa och du kommer märka hur stor positiv inverkan som ett normaliserat ätande har på din vardag och ditt liv.

Kan du tänka dig att äta, träna och/eller promenera så tvångsmässigt som du gör idag om tio år?

Vad blir det för liv i så fall!?

4 thoughts on “Socker, socker, socker!”

  1. Oj, vad jag känner igen mig!
    Trodde inte att man kunde tänka/göra så här när man är besatt av att äta extremt nyttigt och träna, även om jag också tänkte/tänker så. Tack för att du delar med dig av allt, man känner sig mindre ensam 🙂 Din blogg borde få pris för att den är så bra! Kämpa på & lev livet 🙂

  2. Gud, när man läser det såhär, så ser man hur sjukt allting låter och ÄR!

    Exakt VARFÖR ska man svälta sig och må dåligt ifrån att man vaknar på morgonen? För att ha mindre fett på kroppen? För att vara så smal som möjligt? Asså va? Är det värt att hela livet må och beté sig så och det enda man får är en väldigt vädligt för smal kropp? Nej, helt toalt hundra procent onödigt när man kan må bra, och vara glad, och njuta, och det enda man får betala är en fin kropp som, man oftast trivs BÄTTRE i!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s