Mat, Självhjälp, Träning

Frågestund part 1



Här kommer svar på de första frågorna!

”Åh! Veronika bestämmer sig för att dö är finast! Men tycker än mer om elva minuter av choelo, läst den?

Nej, har inte läst den (ännu). Ska kolla nästa gång jag är i stan.

1. Hur konkret hanterade/hanterar du ev tankar o ångest när du bestämde dig för träningsförbud?  Hur klarade du att hålla ut utan att börja kompensera?

Det var inte alls svårt. När jag väl bestämde mig hade jag tänkt på det så länge och låg vaken varje natt för jag vågade inte somna för jag trodde jag skulle dö. Hade konstant dödsångest och var (och är fortfarande) livrädd att mitt hjärta har fått stora skador pga det ständigt har arbetat och fått mig att fungera på för lite energi. Fråga mig inte hur det har fungerat för det är lite som att köra en bil på för lite bensin. En gång kommer den stanna om du vägrar fylla på tanken, eller hur? Så perioderna efteråt var jag bara glad åt att jag hade lagt av 100% då slapp hjärnan ens överväga träning, det var aldrig ens ett alternativ, skulle jag fortsätta skulle jag vara död det är jag säker på. Så när maten var jobbigt harjag ätit ”nyttigare” och renare emellanåt när ångesten blivit för jobbig och det tycker jag har funkat jättebra för på så vis har jag enkelt kunnat avstå träningen och sen bara börja äta som vanligt igen när ångestdagen (dagarna) har gått över.

2 Hur ser aktiviteten ut idag? Kan du hantera tex promenader utan att det blir för mycket och i ett kompenserande syfte?

Ja, vet du, jag kan det! Promenader ca 20-30 min/dag började jag med i samband att jag testade på Body Balance för första gången i vintras. Det var då jag började känna att jag mådde väldigt bra av att röra på mig för att jag själv ville det, tills februari/januari hade jag verkligen avsmak för allt som hade med träning att göra. Jag promenerar samma längd idag men det är också all regelbunden motion jag gör och jag känner inte att jag måste ut. Förra helgen regnade det t ex konstant, då gick jag inte ut alls utan sysselsatte mig inomhus. Är det något jag aldrig kommer börja med igen är det att tvinga mig ut på de där otäcka timlånga promenader när det regnar och blåser och ingen vettig människa är ute så varför ska då jag vara det?

”Hej du underbara!
Det är sa lustigt. Har gatt och fnulat på om jag ska skaffa en våg, har inte haft nån de senaste 2 åren, och precis då, POFF, kommer ditt inlägg som ett brev på posten! Du har ju så rätt! Varför måste jag veta vad jag väger? Är ju relativt oviktigt. Och förmodligen skulle det bara stressa mig ännu mer. Att det går åt rätt håll märker jag ju, i och med det att nu nästan alla ”gamla” kläder är omöjliga att komma i. Tusen tack för att du fått mig på ”rätt köl” igen! Kramar”

Ja, skaffa ingen våg. Det ger bara onödigt jobb för din stackars hjärna. Sluta stressa den, hjärnan behöver lugn och ro. Vårda dig själv och ditt inre så mycket du bara kan. Du är värd mer.

”Det värsta är ju verkligen kläderna. Även om jag inte heller vägt mig på många månader nu så känner jag ju att jag går upp. Hur hanterar du att du inte kommer i dina gamla kläder längre? Ok ett par byxor i stl 23, det kan jag ta, för på nåt sätt så känns det som att jaha, det kanske är jävligt litet för en tjej på 1,70. Men mina fina klänningar som känns tighta, det känns värre på nåt sätt… Som att överdelar, toppar osv är hemskare. Förstår du? Hur gör/tänker du? Kram”

Jag kan hålla med om kläderna, det är mentalt jobbigt att få kvittot på att något har hänt med kroppen. Å andra sidan tänker jag samtidigt på vad alla andra i min ålder har för storlek och jag lovar ingen har stl 32 eller 34. Inte utan att de har ett svårt förhållande eller ofrisk inställning till mat och träning. Jag vet att jag också kan komma i de storlekarna men då vet jag också hur tråkigt, enformigt och inrutat mitt liv blir. Jag är hellre en fri 36:a eller 38:a och lever mitt liv och äter precis som jag vill än lever isolerad som en storlek 34:a tills den dagen jag sitter ensam på hemmet med en massa otäcka sjukdomar som jag dragit på mig pga mina mat-och träninsgproblem. Tänk på att viktuppgång inte = tjock. Jag tycker jag ser stabilare och starkare ut och inger mer respekt än som en liten sak som man lätt kan blåsa omkull. Jag tycker tjejer ska ta för sig och det är lättare att få den respekt man förtjänar med ett par storlekar större. Mitt självförtroende har ökat i takt med att vikten har gjort det, tror detta är samma för fler än bara mig?

”Mycket bra råd! har helt lagt undan vågen numera eftersom jag märkte en nedåtgående trend så fort jag ökat något.”

Ja, tror som sagt det är bra. Helst av allt inte ens ha en hemma utan ge bort den/kasta den.

”Otroligt bra tips. jag har också slutat väga mig. tog ett jävla tag att bestämma mig men nu är det så otroligt befriande! JAG BEHÖVER INTE VETA MIN VIKT!”

Hjärnan har tillräckligt med saker att fundera över. En sak mindre gör den bara gott.

5 thoughts on “Frågestund part 1”

  1. vill bara påpeka att man faktiskt KAN ha storlek 34 och vara frisk. jag är bara 160cm och kläderna som nu är för stora i garderoben, som satt perfekt förr är just så stora. men jag förstår ditt tankesätt!

  2. Du har helt rätt i det Elin. Självklart har inte alla 34:or ett sjukt förhållningssätt till mat. Blev lite luddigt där men jag utgår naturligtvis bara från mig själv. Längd liksom andra faktorer spelar såklart också in.

    Tack för rättelsen.

  3. Vad olika erfarenheter vi människor har av livet, och förhållningssätt till ex mat. Mat är en viktig krydda i mitt liv. Jag har en annan problematik i min vardag som naturligtvis sätter käppar i hjulet för ett rikt liv, nämligen tvångssyndrom- isoleringen socialt sett är den värsta delen. Ingen som jag är bekant med ser el vet om detta, bara jag!

    Det viktiga är ju just stöd då man har det svårt. Själv har jag iaf kontaktat en stödförening nu, kanske det blir en bättre vardag då….

    Jag bloggar inte om dessa problem, än, utan om/när jag upplever min vardag speciell utanför min problematik- det gäller att försöka må bra så gott man kan, ändå.

    Jag som är ny på wordpress undrar också; jag ser aldrig mina inlägg bland Er övriga, hur syns man?

    Om du vill- titta in på min blogg någon gång!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s