Självhjälp

Viktsnack


*

Svar på gårdagens kommentar:

”Du är så himla inspirerande. Du har hjälpt mig oerhört mycket ska du veta, har nyss berättat för min pojkvän om min ätstörning och det va som en stor sten rasa från mitt hjärta, han kommer hjälpa mig så mycket nu, men framför allt har DU hjälpt mig att börja tänka rätt, så vill bara säga tack, tack så mycket.

Sen undrar jag om du inte kan skriva hur mycket då har gått upp i vikt sen du började?

det skulle vara intressant att veta.:)

Kramar”

Anna:

Roligt om jag har kunnat puffa på lite i friskhetsutvecklingen, det är jättemodigt att våga berätta för sina närmaste och något av det bästa man kan göra. Att vara ensam i sitt helvete är det sämsta man kan göra mot sig själv. Har man personer omkring sig som man litar på, är trygga i sig själva och stöttande ska man inte tveka att berätta även om det kan kännas svårt och ge mycket beslutsångest.

Vad det gäller min vikt kan jag ge dig ett tips till och det är att sluta väga när du märker att vikten börjar gå upp. Så fort du släpper på sifferkontrollen lovar jag att det inte kommer kännas alls särskilt konstigt eller ångestframkallande att kroppen blir lite större här och där. I och med att kroppen fyller på jämt så behöver man inte vara orolig att bli fet. Jag tycker istället att jag ser betydligt ”stabilare”/starkare (friskare helt enkelt!) ut eller hur man nu ska beskriva kroppen jmf hur klen och skör den var förrut.

Av ren rutin hade jag stenkoll på min vikt i början när jag bestämde mig för att bli frisk. Men när det väl började lossna på riktigt och jag bestämde mig för att aldrig mer ha ett så där lågt BMI någonsin mer i mitt liv så slutade jag väga mig helt. Om man tycker det är svårt att låta bli vågen i början (vilket det är för en person med ätstörningar som länge har haft det som en av sina dagliga inrutade rutiner) så säger jag ”släng ut vågen”. Det är inte på skoj jag säger det här utan jag menar det på riktigt.

Om jag bara får lov att ge max två tips till någon som vill bli helt frisk från ätstörningar så är det första att sluta träna helt, dra in på all form av aktiviteter. Därefter så fort man vet att vikten börjar gå uppåt (och inte hoppar fram och tillbaka vilket den kan göra i början) så SLUTA VÄG DIG helt och hållet.

Det är så befriande att jag inte vet varken BMI eller vikt för när man väl vet det är det så lät att man blir detaljfokuserad och bestämmer sig för ”Jag ska väga 60 kg hela livet ut och inte ett gram mer”. Genom att skippa sifferfixeringen lämnar man ankdammen och ser till helheten, dvs en hälsosam vikt kan innebära både 61 men också 64 kg. Några kilon upp spelar verkligen ingen större roll, det är bara din hjärna som blir stressad eftersom den lätt gör en felkoppling att det blivit för mycket eller fel mat pga dina tidigare erfarenheter med ätstörningar. Förstår ni hur jag menar?

Bestäm en dag som du slutar väga dig eller be mamma/en kompis att att ha koll att din vikt går upp men be dem isf att inte säga hur mycket.

9 thoughts on “Viktsnack”

  1. Åh! Veronika bestämmer sig för att dö är finast! Men tycker än mer om elva minuter av choelo, läst den?

    Svar på mail kommer

    puss!

  2. otroligt bra tips. jag har också slutat väga mig. tog ett jävla tag att bestämma mig men nu är det så otroligt befriande! JAG BEHÖVER INTE VETA MIN VIKT!

  3. Att helt sluta med all form av träning är a&o. Det går inte att sluta lite grann, det går aldrig att kompromissa med sjukdomen. En bra fråga att ställa sig innan tex en promenad(om det har varit ett tvång)är ”går jag ut för att det är skönt eller går jag ut för att jag måste…?” gör du det för att du måste, don´t do it!

    Keep on fighting!

  4. ännu ett klokt och tänkvärt inlägg! en sak jag undrar är hur du har kunnat fortsätta din viktuppgång utan att väga dig, och på så sätt få kvitto på att det går åt rätt håll. ju mer man ökar i vikt desto mer måste man ju efterhand öka matintaget för att viktuppgången ska fortsätta. har du automatiskt ökat maten eller har du gått upp hela tiden på samma mängd mat? att sluta väga mig skulle vara en befrielse för min del, men lite svårt att inte ha nån koll på om vikten börjar gå nedåt.
    en till fråga om motion: vad hade/har du för inställning till promenader? då menar jag inte powerwalk i syfte att förbränna, men ändock en daglig regelbunden promenad. uteslöt du all sådan motion också, och hur gör du idag? har du börjat träna så smått igen?
    hör av dig om du har vägarna till stockholm nåt i sommar, vore himla roligt att ses igen!
    kram kram

  5. Hej du underbara!
    Det är sa lustigt. Har gatt och fnulat på om jag ska skaffa en våg, har inte haft nån de senaste 2 åren, och precis då, POFF, kommer ditt inlägg som ett brev på posten! Du har ju så rätt! Varför måste jag veta vad jag väger? Är ju relativt oviktigt. Och förmodligen skulle det bara stressa mig ännu mer. Att det går åt rätt håll märker jag ju, i och med det att nu nästan alla ”gamla” kläder är omöjliga att komma i.
    Tusen tack för att du fått mig på ”rätt köl” igen!
    Kramar

  6. Det värsta är ju verkligen kläderna. Även om jag inte heller vägt mig på många månader nu så känner jag ju att jag går upp. Hur hanterar du att du inte kommer i dina gamla kläder längre? Ok ett par byxor i stl 23, det kan jag ta, för på nåt sätt så känns det som att jaha, det kanske är jävligt litet för en tjej på 1,70. Men mina fina klänningar som känns tighta, det känns värre på nåt sätt… Som att överdelar, toppar osv är hemskare. Förstår du? Hur gör/tänker du? Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s