Mat, Självhjälp, Träning

Next step

Vilan är över.

Det är dags att gå vidare.

Dags att av egen kraft lyfta mitt liv till en ny nivå, till en ny friskhetsfas.

Ja, jag är skitskraj men jag förtjänar att få det bästa, inte bara näst-bästa.

Ni minns väl mitt liv löfte om att bli helt frisk och inte bara ”ok-frisk”?

***

Dagens inlägg tillägnas Katarina.

Du har regelbundet backat upp mig många användbara och konkreta ”one-liners” som hjälper mig i min vardag och som jag ofta plockar fram när beslutsångesten knackar på dörren.  Du har hjälpt mig vidare många gånger vid alla de 1 000 olika vägskälen, även fast att du kanske själv inte riktigt vet eller tror på det?

”Att samtala är väldigt bra. Det ger perspektiv och det ger utmaningar.

Sedan tror jag att det finns en risk i att det sjuka blir befäst, eftersom man har avtalade tider varje vecka när det sjuka ska upp till ytan, ventileras och blottläggas. Och däremellan en massa uppgifter att tänka och skriva om. Det är svårt att lära sig leva ett friskt liv, när sjukdomen hela tiden är så närvarande. Men för mig har det varit helt avgörande i friskprocessen.

Frågan är dock om det är mänsklig kontakt du behöver, och inte en psykolog? Vad jag menar är att du kommit så himla långt på att köra på din känsla och din egen agenda.

Jag tror du kan nå i mål.

Däremot FÅR du inte vara så elak mot dig själv att du pressar och stressar över den sociala situationen. Det kommer. Det löser sig. Det öppnar upp. När du är redo att ta emot.

Jag flyttade ner till Malmö, mitt i min rasande sjukdom. Jag hade ingen. Det har löst sig, med tiden och jag har gråtit många ensamma tårar. Men man får stå ut. Acceptera. Fylla livet med annat. Våga ta chanser. Våga vara ensam. Våga vara ensam och faktiskt må bra av det.

Och våga värdesätta vännerna på nätet! Herregud, du inspirerar så himla många människor. Det kanske är det som är ditt uppdrag, just nu?

Kanske ska du passa på att skriva och utveckla vad det är som rör sig inom dig just nu? Kanske står du vid ännu ett trappsteg av sjukdomen? Kanske måste du släppa något, för att komma till nästa nivå?

Kanske har du blivit så frisk och äter så bra, att du vågar ställa mer krav på ditt liv?

Och ställ krav! Du har rätt att må bra!

Men du får inte stressa dig. Och du får ALDRIG ge vika för sjukdomen. Den får aldrig straffa dig. Den får aldrig få dig att ge efter en tum. Lova det! Och kämpa på. För det kommer lösa sig.

Du har en vän i Malmö. Välkommen när du vill!”

Ja, jag är helt ärligt verkligen livrädd för att befästa det sjuka, precis som både du och flera andra varnar för. Det var mycket därför som jag fick avsmak efter att ha gått i behandling i tre år. Varje gång jag träffade min psykolog och sjuksköterska blev jag påmind om den sjuka delen av mig själv. När jag var i skolan och umgicks med vännerna kände jag mig nästan normal och tyckte det kände så onödigt att några personer som bara träffade mig några timmar varje vecka skulle gotta ner sig och försöka ”lösa” mysteriet med Anna. Det gick nämligen sådär…

Behandlingen på ätstörningskliniken gav mig väldigt mycket i form av olika verktyg och fakta om anorexi som både jag själv och min familj har haft stor nytta av. Det är verktyg som jag har kunnat plocka fram det senaste året när jag har kämpat på egen hand.

Men med en titt i backspegeln är en stor nyckel till min framgång bland annat att jag i höstas flyttade till en ny lägenhet, vågade bryta  rutiner och tvingade mig ut bland folk i ”friska miljöer” där folk hade kul och mådde bra (t ex gick på konserter, Luciatåg, utställningar, införde godis/snacks när jag gick på bio, debatter, föreläsningar, åt brunch/frukost ute på helgerna och liknande). Små, små saker som i slutändan har blivit en positiv dominoeffekt.

Nyckeln till friheten bort från anorexin stavas i mitt fall M-Ä-N-N-I-S-K-O-R och T-R-Ä-N-I-N-G-S-F-Ö-R-B-U-D. De är framgångsfaktorerna nummer 1, så har det i alla fall varit för mig.

Jag hade aldrig kommit så här långt om jag inte tvingat mig ut på stan och låtit mig smittas ner av livsnjutare.Tack vare att jag började smyga mig ut och till en början bara ta en svart kaffe ensam ute på caféerna vågade jag sakta men säkert öva upp mig, ”avancera”, och beställa mer vågade saker som caffe latté, varm choklad och/eller en kladdkaka.

Jag hade aldrig kommit så här långt om jag inte hade tvingat mig själv att sluta träna helt. Det hade aldrig funkat att bara ”dra ner lite grann” utan avgörande har varit att som sagt sluta helt och hållet. Så länge man tränar kan man fortfarande kontrollera sitt ätande genom att se till att ha marginal och det är fel, det är så svårt att sluta räkna kalorier när man fortfarande tränar är min erfarenhet.

Motsatsen till kontroll är lust. Punkt.

Vi får helt enkelt se hur jag ska göra framöver. Jag tror också att det jag behöver är tid. Man dör inte av att gråta floder även om det är väldigt deprimerande och ensamt. Ni är många som beskriver det här stadiet och det känns på något sätt tryggt när ni  benämner det som just det, ett stadium eller en fas, det betyder att det är något som man går i genom, något man passerar och till slut lämnar bakom sig.

Min känsla säger mig att mycket kommer lösa sig automatiskt så fort jag får in lite mer liv och rörelse i mitt liv. Det blev som ett kvitto under veckorna i USA att det faktiskt var exakt det som jag behövde för att fortsättas utvecklas.

Jag känner själv att det lätt blir för mycket fokus på mig själv och maten numera. Förr ville jag verkligen att det skulle vara så men just nu känns det inte alls kul, bara jäkligt trist och långtråkigt. När man har ätstörningar är det naturligt att man blir väldigt fixerad vid mat och det inte i någon positiv bemärkelse. Förmodligen är det vad jag upplever nu, mitt intresse för mat, fett, kroppen, hälsa har avtagit så mycket på sistone att bara ett stort svart hål kvarstår. Ett hål som väntar på att ersättas med något som är lika lustfyllt och intressant som mat och träning var för mig förr.

Jag måste helt enkelt fortsätta hålla ut, fortsätta simma med huvudet högt och näsan ovanför vattenytan. En dag lägger jag sista pusselbiten och åhhh vad jag kämpar och längtar efter den dagen!

I sommar hoppas jag få mer tid till att sätta mig ner och skriva på boken. Att skriva ner och samla alla tips på ett och samma ställe vet jag skulle kunna hjälpa många så det är verkligen en sak jag vill prioritera vid sidan av bloggen.

Utöver det är det högst troligt att jag har vägarna förbi Malmö i sommar, i så fall lovar jag att höra av mig, det kan du lita på Katarina!

Må gott alla ni som kämpar vidare där ute. Kom ihåg att där ni är just idag är bara en fas och snart väntar något nytt bakom hörnet. Ni kan aldrig planera för det, livet går inte att kontrollera, det är omöjligt.

Så försök därför så gott det går att njuta av livet där ni är just nu så mycket  som det bara går för den här dagen kommer aldrig tillbaka till er igen. En dag blir snabbt en månad och snart ett år.

Jag står inte ut med tanken på att jag har haft mat och träning i huvudet i snart tio år, vet ni hur många timmar det motsvarar som jag har slösat bort på något så totalt meningslöst och onödigt som kalorier?

P.s Även om ni råkar veta, berätta inte. Jag vill helst inte veta.

1 thought on “Next step”

  1. Anna.
    Jag vill bara säga det att jag har fått otroligt mycket stöd från din blogg. Dit jag kommit idag, det är helt otroligt. Det krävdes många förändringar och mycket stöd, men när jag suttit ensam på mitt rum har jag haft tillgång till internet och fått kraft från din blogg. Och andra bloggar med starka personer som kämpar så starkt.
    Och jag har tänkt att kan du, kan ni, kan jag. Och jag kunde. Det är kanske en bit kvar för oss båda, jag tror vi är ungefär på samma ruta, men det kommer att gå. Jag är inte orolig längre. För jag ser att du känner exakt samma sak som jag, samma sak som många andra. Och det är en fas, något som kommer att förändras, och vi kommer komma ännu längre.
    Tack för att du finns där som en sorts osynlig vän, som kämpar och stöttar mig hela tiden. Även fast jag inte har någon aning om hur du ser ut, vad du heter i efternamn eller vad du äter till middag. Du har hjälpt mig så mycket Anna, tack för det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s