Självhjälp

Svar på era kommentarer

Ni är alldeles för kloka och insiktsfulla för att det här inlägget om ensamhet och socialt utanförskap ska få passera helt förbi. Vill verkligen se till att svara varenda en!

Har varit lite efter med att svara på era kommentarer men tar skydd bakom det här resonemanget…

”Lowing expectations so you can exceed them later…” 😉

Så, slutpratat. Nu kör vi!

Jag förstår dig totalt! men jag tror att du tror att du har färre omkring dig än vad du har! Börja med personerna på ditt jobb, umgås med dina släktingar, börja någon kurs där du kan umgås med människor och sist men inte minst ring upp de vännerna som du inte orkade ha då ! Dom finns kvar, alla förstår bara du vågar säga som det är! Jag vet att du kan ! Våga bli social igen, man kan faktiskt sticka ut ta en öl själv t.e.x;)!

Med risk för att det ska låta så deppigt men jag HAR verkligen försökt ta kontakt med gamla vänner. Det blir en fika här och där men aldrig något bestående, den djupa relation som jag hade med flera av dem är borta. Att göra mer avancerade saker som olika slags aktiviteter ihop är inte aktuellt! Jo, någon kurs vill jag gärna gå på, samma sak bli medlem i någon idrottsförening med klubbliv. Sjunga i kör (på liknande sätt som i körslaget a la Marie Picasso verkar ju jättekul!), gå med i en teatergrupp, skulle även vilja lära mig rida och spela tennis och/eller långgolf… Jag har inga problem med att gå ut helt själv, t ex äta ensam på restaurang, gå på café, after beach eller liknande. Problemet är bara att jag har gjort allt det där så länge redan och efter åtta år är jag så förbannat trött på att det fortfarande ska behöva vara så. Det ger aldrig något resultat mer än att jag (oftast) känner mig än mer ensam än tidigare.

Ååh, jag förstår dig såå himla mycket!! Eg. tror jag (det har jag kommit fram till nu) är det från första stunden längtan efter kärlek man börjar ägna sig åt att kunna duga… för att bli älskad, men detta glömmer man på vägen…  Nummer ett är nog att finna likasinnade vänner… sedan att ha kul med dem, göra olika saker. Lyssna på musik ihop, skratta grilla på klippor o spela gitarr nu på sommaren Jag förstår PRECIS, mer vet jag inte vad jag kan säga just nu, bbara…du är INTE ensam!!  Jo! EN sak som är VÄLDIGT viktig… tror JAG är att det är lika galet att ALLTID tvinga sig att äta ”så som man skall”…tänk, i massa olika kulturer finns det TUSEN olika sätt att äta på… Det som är roten till det hela och SÅ mycket viktigare är SJÄLEN. Den är det viktiga. Man skall mata själen med positivitet, det viktigaste i livet är att man mår bra, har kul…jaa skulle kunna skriva lääänge om detta, väldigt länge. Mår man bra har kul, är med människor man älskar, då mår man bra, maten kommer av sig själv. Det är verkligen INTE bara mat som ger energi. JAg kan ex få MASSOR av energi av musik. Känner hur det strömmar genom hela kroppen. Skulle lätt vilja ge dig mitt nr, men har svårt att skriva det på offentliga sidor, hmm :p. Känner igen mig så mycket att det är helt galet!
Varma STOORA kramar till dig vännen!!

http://open.spotify.com/track/77NNZQSqzLNqh2A9JhLRkg

Tack för ditt härliga pepp-talk! Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag håller med. Självklart är mat själva källan till att orka med livet men för att få ut det där lilla extra och verkligen spruta energi är de viktigt med andra utomstående faktorer som du nämner; t ex musik, ett socialt umgänge, motion i lagom doser, resor, bra böcker, filmer och tidningar, etcetera. Tack för länken, fick ett underbart moment efter att du postat den. Vi lär säkert träffas på en bloggträff framöver, ser fram emot detta tjejen 🙂

Åh, jag förstår dig helt och hållet. För tre månader sen så kände jag precis likadant. Jag hade inte haft några riktiga vänner på länge, länge. Men så vände det! Helt plötsligt. Och jag lovar, en vän blir snart flera vänner. Det kommer! Ge inte upp.

Nej, jag vägrar ge upp. Många har det betydligt värre än jag har. Visserligen saknar jag vänner och svårt med maten i en del fall men på det stora hela har jag en enorm frihet. Det mesta jag drömmar om kan jag faktiskt uppnå. Majoriteten av människorna på den här jorden har inte en chans att lämna sitt eget land pga svält, krig, fattigdom, handikapp, sjukdomar och annat elände. Jag är säker på att min situation löser sig så smånigom, frågan är bara när? Ni får stå ut med att jag gråter ut och deppar ihop här lite emellanåt tills dess att det sker…

Jag är tyvärr ensam ännu… Känns som om alla utom min man har gett upp på mig för längesen, och de andra ser mig enkom som den som är och förblir en sjukdom/diagnos. Det är inte så himla kul, men min tanke för att bryta med det är att besöka kulturevenemang (mitt f.d. yrkesområde) i större städer och försöka nätverka, t.ex. bokmässan i Gbg i sensommar… Fast för det mesta är det ganska tyst och ledset här hemma.  Låt oss smida en plan ihop! ”supersize my posse” (kan du nåt bättre ord för bekantskapskrets? :p) eller nånting. Jag kan ha vissa förslag i och för sig, ge ett tecken så kan jag skicka dig lite tips och trix

Du får gärna skicka mig lite tips och trix… 😉 Maila på vagenfran37kg@spray.se När är förresten bokmässan Gbg i år?

Å härliga du:) jag känner så väl igen mig i det du beskriver! Jag har till och från i perioder när jag blivit allt bättre från anorexin känt och upplevt precis det här. Hade du varit lite närmare hade jag kramat om dig och talat om att Du är INTE ensam även om det kan kännas så. Jag tror att det finns många som vi som känner såhär, när precis allt kretsat kring ätstörningen finns det inte plats för något annat och när ätstörningen får mindre och mindre plats uppstår ett naturligt tomrum. Det här tomrummet behöver fyllas på med annat…Jag hör av mig!
Största kramen och oändligt mycket tankekraft!

Du är alltid lika härlig och framåt du. Vi fortsätter hålla kontakten så ser vi vad som händer i sommar och till hösten =)

Ja, jag kan bara nöta samma fras som i alla inlägg före mig: det är samma här, jag känner precis samma sak! Gråter över ensamheten, gråter över att mitt liv har tappat innehåll, över hur tomt det är utöver måltider och de få timmarna jag jobbar som volontär på ett äldrecentrum. träffar någon vän över en fika i stan ibland, men det är allt. har ingen vänskapskrets att tala om, överhuvudtaget ingen där jag bor. Ensamheten är en av de känslor som är svårast att uthärda tycker jag. den äter upp mig inifrån. Men hur gör man för att skaffa sig ett nytt kontaktnät vid vår ålder, när andra redan är fullt upptagna mitt i sina liv? Tänk om alla vi som läser detta, och känner igen oss, kunde samlas. vad mkt glädje och energi vi skulle kunna dela med oss av till varandra! Det räcker inte att känna gemenskap på nätet, det är i verkligheten livet levs. Stor kram, och än en gång tack för ditt engagemang med bloggen som gör den så fantastiskt aktuell och innehållsrik.

Åh, Johanna. Du har så himla rätt. Internet är en sak men livet som vi lever 24/7 utanför bloggarna är en helt annan femma. Och visst verkar vi vara väääldigt många som känner likadant? På sikt hoppas jag kunna utveckla ett slags nätverk eller någon annan eftervård för alla oss som befinner oss i den här situtionen. Vi längtar alla efter relationer men pga vårt handikapp med maten har vi hamnat utanför gemenskapen. En hjälp tillbaka är inte för mycket begärt men frågan är hur en sådan verksamhet ska finansieras? Kanske kan man hitta investerare eller på annat sätt få bidrag till att starta upp något? Vad tror ni?

Det är skrämmande att se hur detta fenomen tycks vara verkligheten för så många. jag hatar den här ensamheten och jag hatar att min familj inte riktigt kan förstå den, att jag inte riktigt kan förklara den. ”ring till någon”, ”fråga om någon vill följa med”. grejen är att det då bara blir ett tillfälle, inget mer. varför har man inte inom vården riktat någon som helst uppmärksamhet och informerat om detta? det är en sådan väldigt viktig del i processen att bli frisk. alldeles för mycket fokus riktas mot vikten enligt mig när det är så mycket annat man behöver arbeta med. är man ens medveten om denna situation? Jag får också skuldkänslor över den avundsjuka jag känner mot att andra verkar ha det så lätt. ser de t.ex. en kille de gillar är det inte ofta det tar lång tid innan de har något tillsammans. det kanske låter desperat och fånigt, men jag längtar efter den närheten och vänskapen. jag har ingen lust att sitta ensam framför tvn varje kväll…mycket bra ämne att ta upp, uppenbarligen måste något hända inom vården!

Känner så väl igen med att det bara blir ett tillfälle och sen inget mer… Jag hoppas någon som jobbar med ätstörningar och brinner för sitt yrke läser den här diskussionen och vågar höra av sig… Kanske kan vi tillsammans skapa och finansiera ett nätverk eller påbörja utvecklingen av en bättre eftervård? Det är faktiskt 2010 nu. Dags för ÄS-vården att lyftas till en ny nivå!

Jag ser att det är fler än jag som förstår hur du mår. Jag är inne i den svackan just nu. När jag inte gråter så sover jag. Jag tycker inte du ska vara avundjsuk på andra, ok om det handlar om att du vill ha gemenskap. Men tänk på hur stark du har blivit, hur du har kämpat, på EGEN hand. Det är starkt och jag beundrar dig så fruktansvärt mycket. Jag önskar att jag kände dig, jag skulle vilja krama om dig och säga att allting skulle bli bra. Att vi skulle ta oss ur den sista skiten – en gång för alla!

Jag är inte avundsjuk på andra men oerhört frusterad över min egen situation. Jag unnar verkligen alla som har någon den glädjen och värmen som det innebär. Men jag längtar halvt ihjäl mig och på ett sätt kan jag också tycka att det är bra, det är ett friskhetstecken att jag känner så och jag tror jag kommer vara väldigt redo för relationer när det väl lossnar.

Jag har precis hamnat i den här situationen själv, efter att länge varit helt övertygad om att jag ÄR en ensamvarg, jag BEHÖVER massvis med tid för mig själv, jag BEHÖVER INTE någon annan… Jag har insett att det är min ätstörning som intalat mig detta. Så många, många gånger jag tackat nej till människor som bett mig följa med, umgås, osv.. Jag förstår ju verkligen att de slutat fråga, jag svarar ju nej varje gång. Hur bryter man ett sån´t här mönster egentligen? På min behandling på BUP, som jag precis avslutat, fick jag rita upp hur mitt liv ser ut i en stor cirkel, som en mattallrik. Jag ritade upp i ”tårtbitar” hur mycket plats ex. maten, träningen tar.. och min behandlare ifrågasatte vad jag ska göra på matens tårtbit, när denna tårtbit successivt blir mindre. Ja, jag vet inte!?!?

Jag är nyfiken på hur ni gick vidare sen? Hjälpte BUP  dig med att kunna verkställa svaret på frågan? Hur har det gått sedan du avslutade din behandling?

Jag kan tyvärr bara instämma med övriga som har svarat före mig – jag är otroligt ensam, ensam om mina tankar, ensam om min vardag. Jag träffar folk då och då men det är mer som att det blir korta avtryck i dagen och aldrig leder till några bestående relationer! Alla mina vänner har skaffat familj och barn och de få gånger vi träffas blir det väldigt kort och alltid bara fika för att det var bara det som jag klarade förut – nu när jag vill göra annat, klarar att äta middag är det ingen som vill längre och jag inser ju att det är mitt eget fel, att jag själv satt mig i situationen. Tyckte att Lorenas idé var super – kan vi inte fixa oss ett kompisforum där vi skapar mötesplatser för oss alla som behöver? Det är inte lättare att bo i Stockholm by the way, tycker att alla här är med sina vänner som de har redan och inte vill släppa in nya så tror inte på att det hjälper att flytta till huvudstaden. Men eftersom många har skrivit att det går att vända, att det går att hitta nya gemenskaper får vi kanske sätta vår tillit till de orden och fortsätta ge oss ut och söka!

Ett slags internetforum är en bra början. Är det enkelt att skapa? I så fall skulle jag kunna upprätta ett här på bloggen. Samtidigt så är jag väldigt sugen på att skapa ett ”fysiskt” nätverk/verksamhet som finns ”på riktigt”. Ett nätverk som ordnar regelbundna träffar, aktiviteter, resor, fikaträffar, videokvällar, after work, bokcirklar och liknande. Åhh, blir så himla sugen när jag tänker på allt man skulle kunna göra. Brukar det inte finnas mycket bidrag och startkapital att söka för att kunna dra igång såna här saker? Minns att när jag var yngre fick vår fritidsgård kapital från kommunen för att vi skulle ha en ”tjejgrupp” där vi gjorde en massa roliga grejor ihop.

Underbara Anna! Det gör ont i mig att höra dig sa ledsen. Men sorg som denna är en viktig del av ens liv. Och ibland är det viktigt att komma i kontakt med sin egen sarbarhet. Even if it sucks…
Bor i och för sig langt bort men för en bloggträff eller dyl. skulle jag gärna packa min kappsäck!
Anytime you need a friend! Jättekram!

Tack underbara du! Känner på mig att vi nog borde bli ganska många på nästan bloggträff… Ja, då får du packa kappsäckan gumman 🙂

Nu handlar inte detta om samma sak, men jag förstår dig. Har EXTREMT lätt för att bli ILLröd i ansiktet, vilket har lett till en slags fobi om att bli röd i ansiktet. Varje minut & sekund i skolan har jag grov ångest för att rodna, kan ju liksom inte koppla av eller prata ett skit. Låter nog töntigt i andras öron men det är en sån här sak som man måste ha själv för att förstå. Jävla skit!!! jag är egentligen jättesocial.

Jag förstår dig! Jag har också lätt för att rodna. Inget jag tänkte på tills när jag började på högstadiet och en kille var så snäll att påpeka detta för mig. Som tur var hade jag redan då rätt mycket skinn på näsan och därför passerade hans kommentar som hastigast förbi. Men små saker blir lätt stora och skadan är snabbt skedd. Jag rodnar fortfarande hela tiden men det gör man faktiskt även fast att man inte skäms över det man säger, ofta räcker det med att man är väldigt entusiastisk/ivrig/brinnande för det man ska säga. Det bevisar bara att det du vill få sagt är viktigt för dig! Kramar till dig!

Ser att det är många som känner likadant, likaså jag…
Synd att du inte bor i Sthlm, då hade jag gärna setts o tagit en fika eller så
Vart bor du nu? Om du inte vill berätta på bloggen får du gärna maila mig om du vill.
Kram

Jag bor på västkusten, en bit från Göteborg. Möjligen blir det en flytt till Sthlm i höst. Oklart än så länge. Berättar mer om detta så fort jag vet mer.

Till inlägget ”Fundersam” fick jag den här kommentaren:

På capio på löwenströmska blir dagvården litet så där som du beskriver ditt ”himmelrike” det ger verkligen massor att det finns så många fina tjejer (med alla möjliga ätstörningar, inte bara anorektiker) som alla ser olika ut och har olika saker i bagaget.

Det låter jättebra! Men vet du om detta enbart gäller på Capio i Sthlm eller i hela Sverige?  

4 thoughts on “Svar på era kommentarer”

  1. Man märker riktigt hur du blommar upp när du skriver om teman som ligger dig varmt om hjärtat!!
    Och, som alltid, dras man med av din optimism!!
    U can move mountains girl!
    Bamse kram!

  2. Nej, Bup hjälpte mig inte att verkställa svaret på frågan.. Jag ska komma tillbaka på en uppföljning till hösten då jag ska få göra om detta test. Jag har inför detta fått ”lova att sköta mig under sommaren” (inte gå ner i vikt) och så är det med det, ungefär. Jag har gett upp, för jag känner att jag inte får den hjälp jag behöver. Visst, jag är tacksam för att Bup hjälpt mig att gå upp i vikt och därigenom bli betydligt mycket friskare, men jag kan fortfarande inte betrakta mig som frisk. Jag försöker läsa relevant litteratur och ta mig vidare på egen hand. Bup har en alldels för bred bild av ätstörningar. Jag har hela tiden som jag varit hos dem haft sjukdomsinstikt, men jag vägrar acceptera diagnosen Anorexia som de har gett mig. Det är inte jag! Jag har inte Anorexia. Jag har aldrig svält mig! Jag har bara ”råkat” gå ner i vikt i strävan efter en ren känsla i kroppen.. av daglig träning och ”nyttig” mat… Men trots att jag påpekat detta är det som att de ändå sätter in mig i facket för Anorexia och även om jag kan känna igen mig i mycket de säger om den sjukdomen så är det så mycket som jag inte kan applicera på mitt liv. Åter igen tack för världens bästa blogg 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s