Ätstörningscoach

Ensamheten dödar mig


När väl alla pusselbitar med mat och träning är normaliserade, vad gör man då?

Vilket ansvar har eftervården?

Finns den?

***

Nu har det hänt igen.

Jag är verkligen inte van att gråta så mycket som jag har gjort de senaste månaderna.

Men ni kommer kanske ihåg hur jag hade det i påskas? När jag mitt i ledigheten fick för mig att mitt liv var värdelöst. Därför valde jag istället att stänga in mig på rummet och ligga livlös under ett tjockt lapptäcke i 24/7.

När jag inte grät så sov jag. Och tvärtom…

Jag grät så mycket den helgen att jag på riktigt började bli rädd för mig själv.

Som tur var så torkade tårarna och något som kunde liknas till början på en djup depression kunde undvikas (har iof aldrig varit deprimerad men jag kan tänka mig att det är så det känns iaf).

Men en sak som inte har varit sig helt likt efter den där hemska svackan är att jag titt som tätt (ofta när jag varit ledig och ensam) blir riktigt, riktigt ledsen.

Idag har det hänt igen. Jag känner mig verkligen som den ensammaste flickan i världen.

Jag ser liksom ingen utväg. Känner mig så låst i min egen djävlighet.

Djävligheten jag pratar om är det utanförskap som jag numera går igenom. En förtvivlad längtan efter social gemenskap.

Ett utanförskap som om jag ska vara ärlig har funnits i mitt liv ända sen jag blev sjuk för åtta år sen men skillnaden var då att jag inte ville ha någon i mitt liv. Så var det mitt eget val och jag mådde inte dåligt av det. Tänkte inte ens på det…

Det var mitt eget val, jag ville leva ensam med Ana för resten av mitt liv. Varningar om att svälten kunde påverka min fertilitet spelar överhuvudtaget ingen roll. Jag skulle ändå aldrig skaffa familj. Jag hade fullt upp med att äta nyttigt och måna om min hälsa…

Jag ville älska och hänge mig åt anorexin dygnet runt. Svälten och nyttigheten var min drog och min passion i det ätstörda liv jag levde. Jag hade varken tid eller lust att slösa omtanke och energi på någon annan än Ana. Hon var den enda som räknades. Hon förstod mig och vi älskade att bli höga tillsammans. Ha! Vem behövde egentligen vänner?!

Nu är det precis som att någon har gett mig ett slag i ansiktet. Plötsligt har jag vaknat upp. Och jag ser allt. Allt som alla andra har sett i flera år redan. Plötsligt förstår jag varför min familj har oroat sig, svurit och gråtit många tårar över mitt liv. Mitt uppvaknande är omtumlande och känslorna väller över från alla håll.

Jag känner mig så meningslös.

För nu står jag ju äntligen här. Långt borta från Anas äckliga tankar men skillnaden är att nu är jag verkligen ensam. Förr tänkte jag att jag gärna var ensam och hade ätstörningar. Hellre det än att vara frisk och ensam. När man har Ana har man i alla fall något att pyssla med, man är rätt upptagen med sig själv om man nu ska uttrycka det milt.

Det är idag väldigt sällan som får ångest över något jag äter.

Jag äter alla min mål, även när jag är ensam och egentligen kanske jag inte alltid behöver det för jag är inte särskilt hungrig, bara lite sugen…

Jag klär mig i snygga vuxna, kvinnliga, kläder och är stolt över att bh:n får fylla en funktion för första gången i sitt liv.

Jag har sedan länge blivit kvitt mitt träningsmissbruk, 10 månader är det idag (fantastiskt!!!).

Jag äter från kostcirkelns alla delar. För första gången i mitt liv förstår jag på riktigt betydelsen av att äta varierat och regelbundet.

Det var längesen jag ”överåt” (dvs får plötsliga och konstiga cravings och inte kan sluta äta t ex godis eller choklad när jag väl har börjat).

För mig är det idag en lyx att jag ”vågar” påbörja en chokladkaka utan att på förhand ha bestämt hur mycket jag ska äta av den. Ibland äter jag upp hela men lika ofta kan jag redan efter några bitar känna att jag är nöjd och inte behöver ”passa på” att äta upp hela. Inget är aldrig någonsin ”förstört” eller ”för sent” och det är en väldigt nyupptäckt men ytterst en oslagbar frihetskänsla för mig

Kompensationstänket i form av träning och svält är krympt till minimum och det är sällan som Ana ens försöker påminna mig. Jag tror hon börjar fatta att matchen snart är över…

Jag har inte vägt mig på många månader och det är ett av de bästa tipsen jag har att ge när ni väl börjar gå upp i vikt. Jag älskar idag att inte veta min vikt – det trodde jag aldrig när jag vägde som minst…!!

Jag gillar det jag ser i spegeln. Alla kroppsdelar är ett par storlekar större nu och det är jag rent ut sagt för j-vla glad för. Det gör att jag ger ett stabilare intryck och inte ses som lika skör och bräcklig som förr. 

Jag har kommit så långt. Ändå sitter jag nu här med rödgråtna ögon och våta kinder..

Det är inte bara det att jag känner mig ensam, jag är ensam.

Min längtan efter liv och gemenskap är omättlig.

Under min resa till USA fick jag det dessutom på kvittot. Jag fick smaka på livet från alla dess håll och kanter och det var underbart att få se och vara med på det utifrån min väns friska och positiva inställning till livet. När jag kom hem infann sig genast en enorm saknad. Gapet mellan min nyvunna frihet och min trista vardag var enorm. Kontrasten blev alldeles för stor och jag saknar min vän (ja, egentligen vem som helst!) något fruktansvärt.

Jag är SÅ REDO för livet, med allt vad det innebär.

Men så händer ingenting?!

Allt jag gör är att äta, jobba, sova, sitta vid datorn och/eller se på teve. Jag blir helt knäckt av detta. Tillfälligt går det väl bra men jag har levt i den här isolationen i över åtta år. Det räcker nu!

Hur bryter man upp? Jag har flyttat många gånger förr och är rätt bra på att känna mig hemma dit jag kommer. Men just nu har jag mitt jobb där jag har det och det gör ju allt extra komplicerat.

Jag har pratat med mamma om det här och vi båda tycker det verkar helt sjukt att det inte finns någon fungerande eftervård för att se till att f.d ätstörda ska kunna (snarare våga) återvända in i samhället igen.

Inte fan ska man väl behöva flytta till Sthlm för att få tillgång till ett socialt nätverk?!

Åh, blir SÅ ARG när jag tänker på detta!!!!

Det handlar nämligen inte bara om mig utan om jag känner så här lär det väl vara likadant för alla som börjar bli/redan är friska?

Jag läste för en tid sen en artikel där man uppskattade att det finns omkring 4000 riktigt sjuka anorektiker i Sverige. När alla dem blir friska så kommer de förmodligen gå igenom samma sorgliga ensamhetsstadium som jag gör just nu.

Och kom ihåg, den siffran gäller bara för anorektiker… Tillkommer gör den stora mängden med alla dem som dragit sig undan sin familj och vänner pga andra problem med mat- och träningsmissbruk.

Så jag frågar igen, var ÄR eftervården?!

Hoppas verkligen att någon av alla dem som bestämmer över Sveriges sjukvård en gång hamnar på den här bloggen. Och inte bara kikar in utan vågar lämna ett avtryck också.

Jag hoppas verkligen, verkligen det.

17 thoughts on “Ensamheten dödar mig”

  1. Jag förstår dig totalt! men jag tror att du tror att du har färre omkring dig än vad du har! Börja med personerna på ditt jobb, umgås med dina släktingar, börja någon kurs där du kan umgås med människor och sist men inte minst ring upp de vännerna som du inte orkade ha då ! Dom finns kvar, alla förstår bara du vågar säga som det är! Jag vet att du kan ! Våga bli social igen, man kan faktiskt sticka ut ta en öl själv t.e.x;)!

  2. Ååh, jag förstår dig såå himla mycket!!

    Eg. tror jag (det har jag kommit fram till nu) är det från första stunden längtan efter kärlek man börjar ägna sig åt att kunna duga… för att bli älskad, men detta glömmer man på vägen…

    Nummer ett är nog att finna likasinnade vänner… sedan att ha kul med dem, göra olika saker. Lyssna på musik ihop, skratta grilla på klippor o spela gitarr nu på sommaren 🙂 Jag förstår PRECIS, mer vet jag inte vad jag kan säga just nu, bbara…du är INTE ensam!!

    Jo! EN sak som är VÄLDIGT viktig… tror JAG är att det är lika galet att ALLTID tvinga sig att äta ”så som man skall”…tänk, i massa olika kulturer finns det TUSEN olika sätt att äta på… Det som är roten till det hela och SÅ mycket viktigare är SJÄLEN. Den är det viktiga. Man skall mata själen med positivitet, det viktigaste i livet är att man mår bra, har kul…jaa skulle kunna skriva lääänge om detta, väldigt länge. Mår man bra har kul, är med människor man älskar, då mår man bra, maten kommer av sig själv. Det är verkligen INTE bara mat som ger energi. JAg kan ex få MASSOR av energi av musik. Känner hur det strömmar genom hela kroppen 🙂

    Skulle lätt vilja ge dig mitt nr, men har svårt att skriva det på offentliga sidor, hmm :p.

    Känner igen mig så mycket att det är helt galet!

    Varma STOORA kramar till dig vännen!!http://open.spotify.com/track/77NNZQSqzLNqh2A9JhLRkg

  3. Åh, jag förstår dig helt och hållet. För tre månader sen så kände jag precis likadant. Jag hade inte haft några riktiga vänner på länge, länge. Men så vände det! Helt plötsligt. Och jag lovar, en vän blir snart flera vänner. Det kommer! Ge inte upp.

  4. Jag är tyvärr ensam ännu… Känns som om alla utom min man har gett upp på mig för längesen, och de andra ser mig enkom som den som är och förblir en sjukdom/diagnos. Det är inte så himla kul, men min tanke för att bryta med det är att besöka kulturevenemang (mitt f.d. yrkesområde) i större städer och försöka nätverka, t.ex. bokmässan i Gbg i sensommar…

    Fast för det mesta är det ganska tyst och ledset här hemma.

    Låt oss smida en plan ihop! ”supersize my posse” (kan du nåt bättre ord för bekantskapskrets? :p) eller nånting. Jag kan ha vissa förslag i och för sig, ge ett tecken så kan jag skicka dig lite tips och trix 😀

    Kram!

  5. Å härliga du:) jag känner så väl igen mig i det du beskriver! Jag har till och från i perioder när jag blivit allt bättre från anorexin känt och upplevt precis det här. Hade du varit lite närmare hade jag kramat om dig och talat om att Du är INTE ensam även om det kan kännas så. Jag tror att det finns många som vi som känner såhär, när precis allt kretsat kring ätstörningen finns det inte plats för något annat och när ätstörningen får mindre och mindre plats uppstår ett naturligt tomrum. Det här tomrummet behöver fyllas på med annat…Jag hör av mig!
    Största kramen och oändligt mycket tankekraft!

  6. ja, jag kan bara nöta samma fras som i alla inlägg före mig: det är samma här, jag känner precis samma sak!
    gråter över ensamheten, gråter över att mitt liv har tappat innehåll, över hur tomt det är utöver måltider och de få timmarna jag jobbar som volontär på ett äldrecentrum. träffar någon vän över en fika i stan ibland, men det är allt. har ingen vänskapskrets att tala om, överhuvudtaget ingen där jag bor.
    ensamheten är en av de känslor som är svårast att uthärda tycker jag. den äter upp mig inifrån. men hur gör man för att skaffa sig ett nytt kontaktnät vid vår ålder, när andra redan är fullt upptagna mitt i sina liv?
    tänk om alla vi som läser detta, och känner igen oss, kunde samlas. vad mkt glädje och energi vi skulle kunna dela med oss av till varandra!
    det räcker inte att känna gemenskap på nätet, det är i verkligheten livet levs.
    stor kram, och än en gång tack för ditt engagemang med bloggen som gör den så fantastiskt aktuell och innehållsrik.

  7. det är skrämmande att se hur detta fenomen tycks vara verkligheten för så många. jag hatar den här ensamheten och jag hatar att min familj inte riktigt kan förstå den, att jag inte riktigt kan förklara den. ”ring till någon”, ”fråga om någon vill följa med”. grejen är att det då bara blir ett tillfälle, inget mer. varför har man inte inom vården riktat någon som helst uppmärksamhet och informerat om detta? det är en sådan väldigt viktig del i processen att bli frisk. alldeles för mycket fokus riktas mot vikten enligt mig när det är så mycket annat man behöver arbeta med. är man ens medveten om denna situation?

    jag får också skuldkänslor över den avundsjuka jag känner mot att andra verkar ha det så lätt. ser de t.ex. en kille de gillar är det inte ofta det tar lång tid innan de har något tillsammans. det kanske låter desperat och fånigt, men jag längtar efter den närheten och vänskapen. jag har ingen lust att sitta ensam framför tvn varje kväll…mycket bra ämne att ta upp, uppenbarligen måste något hända inom vården!

  8. Jag ser att det är fler än jag som förstår hur du mår.
    Jag är inne i den svackan just nu. När jag inte gråter så sover jag.
    Jag tycker inte du ska vara avundjsuk på andra, ok om det handlar om att du vill ha gemenskap. Men tänk på hur stark du har blivit, hur du har kämpat, på EGEN hand. Det är starkt och jag beundrar dig så fruktansvärt mycket.
    Jag önskar att jag kände dig, jag skulle vilja krama om dig och säga att allting skulle bli bra. Att vi skulle ta oss ur den sista skiten – en gång för alla!

  9. Jag har precis hamnat i den här situationen själv, efter att länge varit helt övertygad om att jag ÄR en ensamvarg, jag BEHÖVER massvis med tid för mig själv, jag BEHÖVER INTE någon annan… Jag har insett att det är min ätstörning som intalat mig detta. Så många, många gånger jag tackat nej till människor som bett mig följa med, umgås, osv.. Jag förstår ju verkligen att de slutat fråga, jag svarar ju nej varje gång. Hur bryter man ett sån´t här mönster egentligen? På min behandling på BUP, som jag precis avslutat, fick jag rita upp hur mitt liv ser ut i en stor cirkel, som en mattallrik. Jag ritade upp i ”tårtbitar” hur mycket plats ex. maten, träningen tar.. och min behandlare ifrågasatte vad jag ska göra på matens tårtbit, när denna tårtbit successivt blir mindre. Ja, jag vet inte!?!?

  10. Jag kan tyvärr bara instämma med övriga som har svarat före mig – jag är otroligt ensam, ensam om mina tankar, ensam om min vardag. Jag träffar folk då och då men det är mer som att det blir korta avtryck i dagen och aldrig leder till några bestående relationer! Alla mina vänner har skaffat familj och barn och de få gånger vi träffas blir det väldigt kort och alltid bara fika för att det var bara det som jag klarade förut – nu när jag vill göra annat, klarar att äta middag är det ingen som vill längre och jag inser ju att det är mitt eget fel, att jag själv satt mig i situationen.

    Tyckte att Lorenas idé var super – kan vi inte fixa oss ett kompisforum där vi skapar mötesplatser för oss alla som behöver? Det är inte lättare att bo i Stockholm by the way, tycker att alla här är med sina vänner som de har redan och inte vill släppa in nya så tror inte på att det hjälper att flytta till huvudstaden. Men eftersom många har skrivit att det går att vända, att det går att hitta nya gemenskaper får vi kanske sätta vår tillit till de orden och fortsätta ge oss ut och söka!
    Stora kramar till dig!

  11. Underbara Anna!
    Det gör ont i mig att höra dig sa ledsen.
    Men sorg som denna är en viktig del av ens liv. Och ibland är det viktigt att komma i kontakt med sin egen sarbarhet. Even if it sucks…

    Bor i och för sig langt bort men för en bloggträff eller dyl. skulle jag gärna packa min kappsäck!

    Anytime you need a friend!

    Jättekram!

  12. nu handlar inte detta om samma sak, men jag förstår dig. Har EXTREMT lätt för att bli ILLröd i ansiktet, vilket har lett till en slags fobi om att bli röd i ansiktet. Varje minut & sekund i skolan har jag grov ångest för att rodna, kan ju liksom inte koppla av eller prata ett skit. Låter nog töntigt i andras öron men det är en sån här sak som man måste ha själv för att förstå. Jävla skit!!! jag är egentligen jättesocial.

  13. Ser att det är många som känner likadant, likaså jag…
    Synd att du inte bor i Sthlm, då hade jag gärna setts o tagit en fika eller så 🙂
    Vart bor du nu? Om du inte vill berätta på bloggen får du gärna maila mig om du vill.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s