Ångest, Mat, Träning

Resfeber

För ett år sedan var mat och träning största hindret för varför jag inte vågade resa eller bo någon annanstans.

Idag, 10 månader senare så har jag ätit, umgåtts och sovit ihop med en nära vän  i nästan 3 veckor.

Rekord.

Allt är möjligt. Du kan verkligen bli precis så frisk som du vill.

Det är inga vackra ord utan sanning.

*****

Jag vet. Jag har knappt skrivit någonting om hur jag har haft det där borta.

Men efter nära 3 veckor i USA har jag åter kommit in i de gamla vanliga rutinerna: Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova och så rullar det på. Låter kanske rätt trist men jag trivs rätt bra med det.

Visst törstar jag fortfarande efter gemenskap och nära relationer men bortom denna frustration så tycker jag faktiskt att mitt liv är mer än okej.

Jag är lycklig.

Många  som skulle få höra om min bakgrund eller plötsligt en dag upptäcka att jag bedriver en blogg och därigenom få reda på min sjukdomshistorik skulle nog bli ganska förfärade och ställa sig rätt skeptiska mot att jag verkligen kan klassa mig själv som en person som är glad och lycklig över allt som livet gett mig.

De flesta skulle nog snarare se på mig med sorg i blicken och tycka synd om mig och min så länge isolerade och kalla bubbla.

Men jag är faktiskt genuint glad. Och det säger jag inte för att jag är frisk för det är jag inte. Men jag är tacksam för allt jag har ändå.

För om det är något som jag verkligen har lärt mig av att leva ett fattigt ätstört liv så är det att fokusera på vad jag har och vad jag kan snarare än att hänga upp mig på allt som jag skulle kunna saknar eller fortfarande inte kan tillåta mig själv eller utföra.

För ett år sedan hade jag inga resplaner alls. Det skulle löjligt att en tänka tanken. För hur skulle det ha sett ut?

Jag skulle aldrig ha lämnat Sverige om jag inte på förhand visste att hotellet hade ett gym och jag fick lov att bestämma vad kocken skulle servera mig till frukost. Jag skulle ha sett till semestra ensam så att jag hade kunnat träna och äta mat på mina egna villkor. Jag skulle inte ha ätit en glass. Än mindre mat som innehöll kalorier (typ allt alltså).

Men kanske skulle jag ha ätit frukost efter att jag vaknat på morgonen. Druckit massor med kaffe (för att döva hungerkänslorna) och ätit två kokta ägg (men givetvis kastat bort äggulorna). Kanske skulle jag ha ätit lite gurka också, i alla fall om det vore helg.

Efter frukost skulle jag ha kört cardio (kondition) i två timmar som brukligt. Sedan skulle jag tillåta mig själv en stund i solstolen och bara slappa.

Jag skulle låtsas att jag njöt av att bara få vara, ligga och läsa med musik i öronen. Om hotellets servitör eller någon annan (?) skulle erbjuda mig en gratis drink skulle jag tacka nej utan att blinka, utan att ens ha vetat vad jag tackade nej till (Ana lärde mig tidigt att allt folk erbjuder innefattar alltid kalorier och det är alltid dåligt).

Folk skulle äta glass. Jag greppade tag i solglasögonen och blundade.

Folk sprang på stan eller hade vattenlekar kring poolen. Jag fortsatte att blunda.

Unga människor  samlades lite senare i små grupper, började snacka och intressera sig för varandra. Jag såg ingenting (eller gjorde jag det?).

I resans pris ingick halvpension och kring sex-tiden var hotellets restaurang full med hungriga och förväntansfulla gäster. Jag var inte där (stod i den stunden i en trång närbutik och vände och vred på yoghurtförpackningarna för att verkligen försäkra mig om att de var lika fett-och sockerfria som texten på framsidan utlovade)

Efter middagen gick folk ut och festade, promenerade på stranden eller satt inne hos varandra på rummen. Myste och pratade.

Kanske åt dem en bit choklad eller drack några glas vin…

Jag låg ensam i min säng och försökte räkna ut hur många kalorier jag hade fått i mig under dagen. Hade det verkligen stått rätt på yoghurten? Tänk om den engelska översättningen hade blivit fel? Visste man ens vad hälsa och kalorier var här i Grekland?

Tänk om det faktiskt hade stått 110 kcal/100 gr istället för 35kcal/100 gr?!

Panik.

Skjut mig!

Hur många dagar var det egentligen kvar nu igen tills dess att jag äntligen skulle få åka hem?!?!

6 thoughts on “Resfeber”

  1. Du är så otroligt inspirerande. Jag blir verkligen peppad av att läsa din blogg. Om du kan så varför skulle då inte jag kunna? Har kommit en bit på vägen nu, och det har varit tack vare din blogg – och Mattillåtet som du tipsade om. Tack!

  2. Det är bra att ibland stanna upp och reflektera över var jag varit, var jag är och var jag är på väg…det ger upphov till många tankar, insikter och motivation att fortsätta framåt på vägen mot ett ”må-bra-liv”:). Kämparkram!

  3. åh herregud, exakt så mina resor såg ut. åh fy.
    känner så väl igen den enorma ångesten över att ”i andra länder kanske de räknar kalorierna annorlunda”.
    och vilken jävla panik jag fick när jag insåg att man ofta skriver kalorier ”per portion”. då var jag tvungen att räkna ut hur mycket en ”portion” för dem var. och kunde det verkligen stämma? var det 3,5 bitar? eller 4?
    nej alltså aldrig mer.
    reser jag vill jag tamejfan njuta för pengarna!

  4. Har du msn eller något? Du imponerar mej verkligen. Skulle behöva lite motivation, lite goda råd och lite pepp så att säga. Har suttit i skiten sen jag var nio år, skiten har dock bytt skepnader nåt så fruktansvärt genom åren. Är i nuläget sexton och känner att jag orkar inte mer nu. Försökte ta mig upp, men det känns som jag har fallit tillbaka igen. Har aldrig fått hjälp och det är få som vet om mina problem. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s