Självhjälp

Läsarfrågan: Att jämföra sig med andra


Det är ditt liv.

Bara för att grannen äter sallad till lunch innebär inte det att du ska äta samma eller till och med mindre. Vi har alla olika förutsättningar och du har dessutom en ätstörning att bekämpa.

Det gör du bäst genom att äta ordentligt.

Kanske har även din måltidskompis en ätstörning? Då vet du ju själv hur olycklig personen är inombords!

Var tacksam för hur långt du har kommit som har sjukdomsinsikt  och förstår att tänka förnuftigt kring det här.

****

En läsarfråga:

”En liten fråga om mina rädslor som föds när jag också går upp i vikt- jag är rädd för att inte längre vara den som äter minst och är hälsosammast. Låter sjukt osympatiskt och knäppt, men så är det.

Har du känt så också? Hur hanterar du situationer när andra äter pyttelite och du själv har massa mat på tallriken?


Grattis till alla dina otroliga framgångar, och tack återigen för att du delar med dig- du är ett stort stöd.

Kramar”

Mitt svar: Det här är nog en av de vanligaste frågorna jag får och jag känner mig alltid lika ”tråkig” när jag ska svara på den.

För mitt svar är kort och gott: Nej, jag har faktiskt aldrig känt så!

Jag kan tänka mig att det kan verka konstigt för många då jag vet att det är väldigt vanligt att man ofta jämför sig med andra. Men som jag har skrivit om tidigare har jag haft oerhört fokus på bara mig själv. Jag har aldrig registrerat vad andra har ätit eller inte ätit. Jag har varit fullt upptagen med min egen portion och dessutom har jag varit livrädd för att ens våga  snegla på min kollegas eller väns tallrik med risk för att bli påkommen med anorexi eftersom många med sjukdomen ofta odlar ett väldigt starkt intresse för mat och vad andra äter.

För av egen erfarenhet vet jag att ju mer en person tror sig veta om mat, näringsvärde och ”nyttigt vs. onyttigt” så inte sällan är detta kopplat till en släng av ätstörningar. Samma sak kan man utläsa på vissa bloggar som ofta skriver om vad de äter samt  fotograferar maten som de äter. Även detta upplever jag som lite konstigt (om inte själva syftet är en renodlad matblogg eller liknande). Mina alarmklockorna börjar alltid ringa när jag ser detta.

Om det någon gång har uppkommit – vilket det såklart ofta har gjort – diskussioner om mat, vikt, träning eller hälsa så har jag aldrig sagt ett ord utan suttit tyst och låtit de andra diskutera saken. Men om någon skulle fråga om min åsikt skulle jag ha spelat väldigt okunnig och ointresserad av ämnet – allt för att dölja min ortorexi och ätstörningar. Samma sak med träning. Högst ointresserad har jag låtsas vara och tackat nej om någon frågat om jag skulle vilja börja träna ihop med personen ifråga.

Jag svävar ut lite nu men det jag menar är att eftersom jag varit så självupptagen + att jag alltid när jag ätit med andra försökt visa hur mycket jag äter så har det inte berört mig överhuvudtaget hur mycket/lite personen bredvid mig har på sin tallrik. Tvärtom, det var bara bra om personen fick för sig att jag åt mycket för då skulle han/hon aldrig kunna koppla ihop min tunna kropp med en ätstörning. I mångas ögon blev jag nog tjejen som kunde äta ”hur mycket som helst” utan att gå upp i vikt. Men som ni själva givetvis förstår så hade jag planerat och trixat med mina måltider väldigt mycket i förväg för att kunna lyckas med det här.

Det är först nu som jag har vörjat reflektera över detta beteende eftersom alla skriver och frågar om det. Tidigare tänkte jag inte ens på att det var min strategi som ätstörd att göra så här. Men återigen, vi är alla olika. Lika många människor som ätstörningar lika många anledningar finns det till varför som vi har blivit sjuka från första början. Det är en väldigt individuell sjukdom och jag hoppas vården får mer resurser snart så att man kan anpassa behandlingen bättre efter varje patient.

Idag när jag tittar på min väns tallrik är det för att jag använder henne/honom som referensram. Att umgås och härma friska människors matvanor är ett av mina allra bästa knep för att våga käka på.

Jag vet att alla inte har de så utan äter med sällskap som själva har ätstörningar och då är det såklart svårare. Då får man komma ihåg att deras liv inte är optimalt utan begränsat & tillkrånglat (för det blir det med en ätstörning, det vet du ju själv!) och var lycklig åt att du har kommit längre än personen jämte dig. Ett långt och härligt liv utan begränsningar närmar sig tack vare att du väljer att äta vad du vill och tills du är ordentligt mätt.

Trevlig kväll!

3 thoughts on “Läsarfrågan: Att jämföra sig med andra”

  1. Hej!
    Du har väldigt rätt i det här tycker jag. Vi människor är ju bra på att jämföra oss, men även här tror jag iaf för min egen del att balansen är det viktiga. Ibland mår man bra av att jämföra med andra i olika saker, men man måste ibland lita mest eller helt på sin egen ”indre röst”, magkänsla eller vad man ska kalla det. Det tror jag att kan komma hur långt som hälst med!:)
    Varje ätstörning är nog individuell precis som varje människa, men ändå så är vi ju mer ”stereotyp” i vårt beteende än man kan ana, och ändå går man omkring och tycker att ätstörningen gör en ”speciell” och inte en i mängden. Det är ju snarare alla fantastiska tjejer bakom all osäkerhet och tvång som är speciella och fantastiska! 🙂 våga upptäcka den där tjejen:D!

    kram

  2. i början gjorde jag detta väldigt mycket och då min bror precis var i tillfriskningsfasen för en äs så blev det hemskt. han åt ofta väldigt lite och jag åt ännu mindre. nu gör jag det inte alls, kanske omedvetet tidvis. fungerar inte att använda mitt sällskap som referensmall eftersom de flesta knappt äter lunch i skolan utan istället äter massor på kvällen, alternativt lever på godis och kakor. bäst är att bara lyssna på kroppen och göra som den säger.

  3. Otroligt. Imponerande. Jag har jämnfört mig sönder med andra, det gör jag fortfarande men ju mer jag vet vad jag måste äta destu lättare går det. Jag tänker att det är ytterst många som skriver om sötsaker just därför att det är sån skam, och de som kan visa att de äta sött och ändå är smala är någon slags överklass. Jag vet inte. Det är för sent på natten för att skriva något vettigt just nu. Men jag läsr din blogg och förundras. Du är ju helt fantastiskt bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s