Självhjälp

Kroppen och viktuppgång

Glöm inte bort det som sker inuti din kropp vid viktuppgång. Fokusera och bejaka dig själv.  Jag lovar att det är svårt att sluta när man väl har börjat.

Du kommer upptäcka nya saker mig dig själv och det är faktiskt rätt spännande att få reda på vem man egentligen är (något som många ständigt frågar sig) .

****

När man går upp i vikt är det mycket som händer med en. Det är lätt hänt att man (både omgivningen och en själv) mest fokuserar på det ytliga- det som går att se och ta på – nämligen kroppen.

Kroppen får alltför ofta ta emot oförtjänt mycket skit tycker jag. Man tycker den växer, blir större, klumpig, enorm, slapp och ful.

Men har ni någonsin på riktigt funderat över hur mycket sanning som det ligger i det här? Har ni testat själva kanske? Har ni liksom jag testat att gå upp i vikt för att sedan kunna utvärdera resultatet?

Om ni inte har det så tycker jag att ni bums ska sluta spekulera och oroa er.

Min kropp har inte på något sätt blivit ful bara för att den har fått möjlighet bygga upp sig sedan augusti 2009. Jag kan inte se att den har blivit varken slapp eller fläbbig. Däremot är den stabil och jag ser den idag som min trygga borg.

Förr upplevde jag min kropp som liten, klen, bräcklig och väldigt skör. Ungefär som ett sådant där indiantält som man bygger upp av små pinnar som man hittar i skogen och som trillar ihop om det kommer minsta lilla vindpust. Det var ungefär så jag kände mig inombords också kan tilläggas.

Det är svårt att bevisa hur självförtroende och självkänsla hänger samman med viktuppgången men jag är övertygad om att det gör det. Kanske är det så enkelt som att en starkare och stabilare kropp är tillräckligt för att ge mig den säkerhet som jag behöver för att våga uppmärksamma och ta kontakt med min omgivning. Det behövs inte mer för att jag ska våga ta initiativ och hjälpa mamman med barnvagnen på bussen, hålla upp dörren för folk, våga fråga den chica fashionistan på stan var hon har köpt sin snygga skinnväska, våga ställa fler frågor och kunna bjuda på att jag inte kan veta allt hela tiden och våga göra bort mig.

Jag har verkligen försökt att bejaka samtliga delar av mig själv när jag vecka för vecka har börjat närma mig ett högre BMI-värde. Fler saker som inte syns men som jag har märkt med mig själv är de här:

Jag sjunger med när det kommer en bra låt på radion (kom inte ens ihåg när jag slutade göra detta men därför är det lite extra roligt att jag nu lägger märke till när jag gör det)

Jag drömmer igen (som väldigt ätstörd drömde jag aldrig, inte ens om mat, det var alltid helt svart)

Jag kan skratta till plötsligt när jag hör någon säga något kul på radion eller i ett tv-program (förr registrerade jag att man skämtade men drog mest bara på munnen, fanns förmodligen inte energi till en sådan stor ansträngning som att framkalla ett kroppsljud)

Jag kan själv ta initiativet att skämta eller skratta ihop med andra (ok, jag är kanske ingen Robert Gustavsson men det är en extremt cool upplevelse att verkligen KÄNNA att humorn är på väg tillbaka)

Jag behöver inte läsa om en sida tre gånger utan att ha förstått någonting. Idag räcker det att jag läser sidan en gång.

Jag fattar snabbare och uppfattar ironi och skämt betydligt bättre nu för tiden.

Med andra ord så har allt bröd, matfett, pizza, bönor, avokado, nötter, lax, falukorv, potatismos, glass, choklad, pasta, sylt, ost och all annan god mat bidragit till att jag har blivit både roligare, socialare och smartare.

Jag kommer aldrig mer ha storlek 26 i jeans men det spelar absolut ingen roll längre. Jag fattar inte att det kunde gå så långt. Svälten tar bokstavligen talat livet av en, sakta men säkert. Stegvis försvann min humor, talförmåga, fantasi och intelligens.

Jag är så lycklig att inget verkar ha gått förlorat utan långsamt ”vaknar” jag, människan, till liv igen.

En sak som jag tyvärr fortfarande har problem med och stör mig på är att jag fortfarande har svårt att finna ord. Jag vet precis vad jag vill säga men ändå snubblar orden på varandra eller så misslyckas jag att formulera mig när meningarna blir för långa. Det är nog bland det värsta just nu känner jag eftersom retorik, konsten att tala, förr var en av mina främsta talanger. Jag bara hoppas att det också ger med sig med tiden.

Hoppas, hoppas.

19 thoughts on “Kroppen och viktuppgång”

  1. Underbart att läsa. Det där med talet har jag också upplevt lite grann, så förmodligen är det kopplat till anorexin och kan försvinna- minns inte att jag någonsin hade problem med det innan! En liten fråga om mina rädslor som föds när jag också går upp i vikt- jag är rädd för att inte längre vara den som äter minst och är hälsosammast. Låter sjukt osympatiskt och knäppt, men så är det. Har du känt så också? Hur hanterar du situationer när andra äter pyttelite och du själv har massa mat på tallriken?
    Grattis till alla dina otroliga framgångar, och tack återigen för att du delar med dig- du är ett stort stöd.
    Kramar

    1. Gud vad skönt att läsa hur du känner Madde. Det skulle verkligen kunna ha varit jag själv som skrivit det där med att man vill vara den som äter ”bäst”. Har precis kommit tillbaka till jobbet på 50% efter en tid som 100% sjukskriven. Och på jobbet är de ju vana vid att jag aldrig sitter med och äter. Nu, för att följa mitt schema måste jag äta lagad mat, och det är extremt jobbigt när vissa sitter bredvid och äter sallad. Jag känner mig som en jätte. Varför ska jag äta mat om de andra äter sallad? Jag vet ju varför egentligen såklart, men det tar emot. Kramar till er båda.

  2. Ja visst är vår kropp fantastisk! Trots allt den fått utstå av späkande och självförakt så kommer den igen och återhämtar sig på ett helt enastående sätt:). Det är dax att vara bussiga mot oss själva och vår kropp som vi faktiskt ska leva med resten av vårat liv. Jag vill ge min kropp den näring och vila/återhämtning som den behöver för allt det positiva den ger mig och som du också skriver om:)!
    Kram

    1. Ja, den har fått oförtjänt mycket stryk.

      Jag är förvånad att den inte helt kapitulerade när det var som allra värst. Älskar hur duktig den är på anpassa dig och finna sig i situationen, den gör verkligen allt för att jag ska må så bra som möjligt.

      Fantastiskt!

      Stor kram till dig tjejen!

  3. Jag säger bara, Dag 14, och därmed test vecka nummer 3 from imorgon! Och jag är stolt som Oskar!
    När jag läste ditt inlägg kunde jag, även om jag bara är i ”början”, instämma till 100%!!! Känns som om jag börjar vakna till liv igen efter en 13 ars dvala. Kroppen, och även sinnet spritter av liv, och saker och ting som har känts svara eller till och med omöjliga har helt plötsligt förvandlats till möjligheter och utmaningar.
    Oroa dig inte Anna, jag är säker pa att din förmaga att kunna utrycka dig verbalt kommer att aterkomma. Se bara pa ditt underbara sätt att utrycka dig i text. Du har verkligen talang, inte bara i sättet du skriver pa utan även din förmaga att inspirera och skänka mod och kraft till dina läsare. Underbart!
    Manga kramar!

    1. Härligt att höra Maria, fasiken vad grym du är!

      Vet att du inspirerar många till att också vilja ta det berömda steget.

      Har förresten sett ditt mail, jag svarar dig lite senare!

      Stor kram och sluta aldrig kämpa, lova mig det.

  4. Jag är bulimiker, normalviktig men jag har ändå märkt hur jag tappat talförmågan allt eftersom att jag blivit sjukare. Formulera meningar, finna ord etc, fingerar inte alls som det gjorde tidigare. Ytterligare viktuppgången hjälper mig knappast men det kanske kan vara lite kopplat dels till självkänsla och självförtroende? Att man tänker på mat 99% utav dygnets alla minuter hjälper knappast heller.

    Fin, inspirerande blogg du har! Kramar

  5. Jag känner verkligen igen allt du beskriver som försvann med svälten, när jag var som sjukast så kunde jag inte heller knappt tänka, prata eller någonting alls, jag var helt apatisk och det var hemskt, framförallt för mina anhöriga. Men jag märkte också att ju mer jag började äta och gick upp i vikt så började allt komma tillbaka, väldigt långsamt, men ändå, och idag är det noh inget som jag inte har fått tillbaka, förutom de normala tankarna kring mat och vitkt då kanske :/
    Jätte bra inlägg som vanligt 😉 Lycka till ❤
    Kram Caroline

    1. Tack för att du delar med dig av dig själv, Caroline.
      Jag hoppas verkligen det gäller även mig, det är så frustrerande att veta vad man vill säga och sen kan man inte få fram det utan att man glömmer vad det heter det man menar…

      Undrar egentligen vad det är som har hänt rent kemiskt i kroppen… Hur har det kunnat bli så fel att man tappar ord…?

      Stora kramar!

  6. jag snubblar också mycket på ord. kan bli lite jobbigt under lektioner och liknande men eftersom så mycket annat kommit tillbaka förväntar jag mig att orden också gör det.

  7. shit, det är nästan läskigt hur exakt så det är för mig med, kunde ha varit jag som skrivit det där.
    allt stämmer in. speciellt det med att jag sjunger med – när jag var som sjukast klarade jag inte ens av att lyssna på klassisk musik, det ”störde” mig och mina tankar, det bara gick inte. jag levde i total tystnad.
    nu sjunger jag med. och kan skratta till på stan t.o.m!

    men ja, orden är svårt. ibland tappar jag tråden fortfarande. och jag har svårt att hitta orden, tar lite extra tid eller så bara kommer de inte så jag får säga nåt annat.

  8. Jättebra skrivet och jag känner verkligen igen mig. Skulle vilja kopiera allt och bara klistra in på min blogg, haha. Nej, men det är så det är att tillfriskna. Det är då man upptäcker hur skör man egentligen är. Jag minns att det var jättejobbigt precis i början, när man fortfarande inte riktigt visste om man ville äta eller inte. Gråten låg hela tiden och brände bakom ögonlocken, vid minsta motgång. Men ju mer man tillfrisknar, desto starkare blir man. Och ju starkare man blir, desto mer vågar man.

  9. ÅH detta är så GRYMT att läsa!!!! Det är som om jag skulle skrivit själv hur jag kände!! Det är en äkta lycka utan motstycke! Inget man behöver ”förtjäna”. Så KÄNNS det att bli FRISK o det är det som gör resan så fantasisk rolig och värt det, man känner sig nästan pånytt född :D!! SPARA detta inlägget från Anna i hjärtat (och i datorn för den del)ALLA och ta fram det när det kommer en tråkig period av något slag. Problem dyker ju alltid upp på vägen, men de är INGET i jämförelse med glädjen att tillåta sig själv LEVA och MÅ BRA. Testa testa testa, ni kommer känna er precis såhär lyckliga allihopa och det är ju lyckan som vi söker egentligen….Ätstörningen ledar åt fel håll. GE UPP den för den funkar inte! kramar

  10. Ang det här med orden…tror det har med att göra att hjärnan gått på sparprgm så länge! det kommer väldigt sannolikt att försvinna med tiden! Det kan ta lite tid för aktiviteten i hjärnan att återhämta sig vid många års anorexi då många av signalsystemen påverkas av svält/stress, men det blir i princip aldrig några variga märkbara förändringar.
    Mvh Dr. Sigrid 🙂

  11. jäklar, det är precis så jag känner! har så mycket känslor bubblande under ytan men svårt att uttrycka det.
    fortsätt med ditt otroliga skrivande, tack!

  12. Hej!

    super du e, frtsätt va positiv, acceptera dig själv och va precis den du e. Grym=)

    Jag tror oxå att man kan bli frisk, de gäller bara att anpassa till sig själv o använda en gnutta sutförnuft o ”riktig”/verklig” kunskap…=)

    en sak som jag undrar eller som du kanske kan ge mig tips eller dela med dig av hur du tänker e, du skrev precis några(många av dem men iaf) där jag ordagrant försökt få någon att förstå o hjälpa mig med.
    Nämligen. Att överäta…oavsett om de e frukt eller vad de e att känna som skam eller ”ånger” eller inte lika nöjd över själva beteendet. Kanske inte störta vikt på vad utan mer hur. ja har tränat sedan ja var liten och får ofta höra om ja säger något om att oj jag åt för mkt eller liknande kommentaren att de spelar ju ingen roll för du tränar så mkt.

    Visst ligger en sanning i det men poängen är inte vikt mässigt utan min känsla och beetendet o sättet ja äter på som inte gör mig så nöjd. Hur har du gjort där? har du något tips?

    Tack för din hjälp och ja är innerligt glad för att se din styrka!
    Hanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s