Självhjälp

Sunny Tylösand

Sol, saltvatten, klippor och sandstrand.

Perfekt avkoppling. Perfekt lördag.

*****

Idag har jag haft en toppendag! Upp tidigt i morse och sedan blev det en dagsutflykt ut till Tylösand. Solen har tittat fram jättemycket under hela dagen och när jag låg på klipporna och tittade upp på den blåa himlen så åkte även tjocktröjan av för det blev så varmt. Jag låg och solade i bara linne direkt på klipporna! Lovely.

Och nu till något riktigt häftigt. Vet ni?! Förra sommaren hade jag alltid dubbla underlag med mig om jag visste att vi skulle ligga och sola. Det gjorde nämligen så himla ont när de vassa klipporna skar rätt in i kroppen på mig. Men idag kände jag ingenting och tänkte inte ens på det förrän nu ikväll…

Min kropp är verkligen bäst!

Och för en gång skull behövde jag inte skämmas över min kroppsstorlek. Jo, jag vet att jag fortfarande är rätt smal för att vara snart 24 år men det är skönt att slippa känslan av att folk mår illa när man ser på mig… Bara känslan att få vara lite normal är ovärderlig.

Jag har varit hög på endorfiner hela dagen, lyssnat på trallvänlig musik och sjungit med alldeles för högt i låtarna.

När jag gick och spejade ut över vattnet så slog det mig att bara för en vecka sedan låg jag hemma på mitt rum och grät och trodde aldrig att jag skulle vilja komma tillbaka till livet igen för allt kände så jävligt. Men mitt psykbryt var bra för mig, det fattar jag i efterhand. Det fick mig att vakna upp och tack vare att ni var där och plockade upp mig så snabbt och påminde mig om vad jag faktiskt har uppnått hittills och att det inte fanns någon anledning till att deppa ihop.

För som ni sa, fokusera och tänk på vad du faktiskt har.

Visst jag är fortfarande otroligt ensam men om det är det enda problemet som jag har så kan jag faktiskt stå ut med det. Jag har tidigare haft enorma problem med både anorexi/ortorexi och träningmissbruk, något som jag idag med egen kraft är i full gång med att förändra. Om jag klarar av den här matchen så lär det heller inte bli några problem för mig att även kunna skaffa riktiga vänner också, eller hur?

På något vis är jag väldigt ”tacksam” att jag har fått gå igenom anorexin i så här ung ålder för jag är övertygad om att jag tack vare den kan se människor och möjligheter på ett helt annat sätt än andra kan göra som aldrig har haft några motgångar. Det finns många jävligheter i livet men jag tror att övervinna ätstörningar hör till den kategorin som verkligen gör att man går vidare som en extra stark, ödmjuk, varm och intelligent person efter sjukdomen.

Man analyserar sönder sig själv och för att bli helt frisk krävs att man vänder ut och in på sig själv och verkligen rannsakar sig själv. Man städar liksom ut allt gammalt inom sig och gör plats för det nya och friska. Hur många ”friska” människor gör det egentligen? Tror det skulle vara nyttigt för många att göra, inte bara ätstörda personer…

Jag vet att om jag klarar av att gå igenom anorexin och blir helt frisk då kommer jag klara av allt här i livet. Man kan tycka att anorexin har fått stjäla många år av mitt liv men det kanske var meningen för att jag skulle kunna fortsätta leva vidare? Jag vet att jag har lärt mig enormt mycket av sjukdomen, både om mig själv men också om andra människor. Psykologi som är nyttig att kunna ta fram ur bagaget senare i livet i olika sammanhang.

Nej, anorexin har inte varit helt slöseri med tid. Utan den skulle jag vara svagare utrustad när jag tar klivet ut i det verkliga livet igen. Som sagt, många som går igenom livet vet inte hur det är att gå igenom något riktigt tufft och jobbigt. Jag tror att när jag kommer stöta på fler motgångar i livet då kommer jag kunna tackla och hantera dem på ett mycket bättre sätt än om jag aldrig hade varit anorektiker.

Ledsen för att jag bara vräker ut mina tankar men ni förstår nog ändå även om de är rätt osammanhängande.

Fortsatt trevlig helg på er nu och kom ihåg att livet inte är slut bara för att ni är sjuka just idag. 2 eller 10 år är ingenting av totalt ca 80 levnadsår. Det är bättre vad du väger och hur du äter om 1 år än vad du väger och äter i nästa vecka, tänk långsiktigt.

Vad krävs för att du ska fungera och orka med ett liv med skola och/eller heltidsjobb? Hur ser din hållbara och roliga livsstil ut? Vad passar dig?

Öva, öva och öva!

KRAMAR

Anna

7 thoughts on “Sunny Tylösand”

  1. Hej,
    Sitter ensam hemma med min pappa en lördagskväll, allt som vanligt alltså. Jag är 22 år, sitter ensam hemma med min pappa en lördagskväll. Hallå! Vad är normalt med det!? Jag vill UT, träffa folk, umgås, äta på restaurang, dricka vin och dansa med mina vänner! Nej just det. Jag har ju inga kvar. Fanfanfan. Vad ska jag göra? Hur? Jag kan ju inte bara gå fram till nån på stan, hej, vill du bli min vän. Nej, så funkar det inte, så mkt vet jag. Men jag får bara sån jävla panik, inte bara över maten längre, för den håller jag ju ändå på att vänja mig vid, har gått upp ca 8 kg sedan januari… men sen då? När jag fått en normalvikt, ska jag bara sitta här hemma om helgerna då också? Då finns det ju liksom ingen mening. Tjock och ensam? Smal och ensam? Tjock och social? Jag försöker vänja mig vid tanken på en normalvikt, men det känns liksom värdelöst om jag inte har något positivt att se fram emot i samband med det, om du förstår? Det är så jävla frustrerande, ibland vill jag bara vara någon annan.
    Vad har du för dig ikväll? Kram

    1. Hej ”i”!

      Tänk dig fri från hur situationen är just nu och fokusera på att bli frisk. Just nu snurrar säkerligen dina tankar kring mat, vikt och att du inte känner någon direkt passion för något – men det är som det ”ska” vara. Det kommer att släppa det med så länge du fortsätter vägen mot friskheten! Pö om pö börjar du intressera dig för saker som inte har med ätstörning att göra. Då kommer vänner att komma! Kanske börjar du plugga? Eller hoppar på en kurs? Kanske fixar du en blinddate med någon trevlig tjej/kille du har pratat med över internet? Jag tror att man vågar satsa litet mer när man lyckats ta sig ur en sjukdom som denna. Tänk inte att allt måste hända på stört.. ta sakerna litet som de kommer nu och försök att göra de sakerna som du förut, kanske innan sjukdomen, gjorde bara för att du ville göra dem och de ingav dig lyckokänslor – inte för att uppnå något. Det kan vara allt från att måla, bada, lösa korsord och läsa bra böcker till att klättra klättervägg eller baka. Även om du inte tycker att det är kul nu så gör dem ändå. Tids nog kommer det intressen, ätandet har normaliserats och vikten likaså (så att du inte får obehagliga överraskningar mer) .. då trycks ÄS bort litet grann och du blir än mer mottaglig för att bygga relationer och finna vägar att hitta dessa relationer. Du kommer ju inte sitta ensam hemma hos din pappa fram tills du är 30. Saker händer – kanske inte bara just denna lördag 🙂 :)!

      Oh nu hoppas jag att du inte tycker att jag låter gaggig – men ibland tänker jag som dig och då försöker jag att tänka på dessa saker sagda ovan för att må litet bättre. Jag har sett andra i min/din situation som har lyckats göra på detta viset. Så otroligt peppande!

      Kramar Magda

  2. Vilken härlig dag:)! Spara och bevara den härliga dagen och känslan inom dig och plocka fram den när du tänker på var du är på väg och varför. Den ger dig ytterligare motivation och mod framåt mot din önskade framtid som jag vet att du, härliga, fantastiska, starka människa som du är kommer att nå! Jag tror på dig:)!

    Jag är helt övertygad om att när vi tagit oss i genom anorexin och ut på andra sidan kommer stå starka rustade för världen. Har vi klarat detta är vad som möjligt, eller hur?

    Stor kämparkram!

  3. har tänkt i samma banor som du gällande hur man arbetar med sitt innersta för att bli frisk. det måste ändå vara en bra sak som kommer ur det hela.

  4. Hej! Jag har en fråga som inte har med detta inlägget att göra.. Jag har precis själv insett att jag har en ätstörning, även fast jag gått på abc (anorexi,bulimi center) i några månader.. de vill nu att jag ska gå i dagvård i en vecka eftersom att min vikt bara går ner och ner hela tiden trots att jag försöker stanna där jag är! Jag väger 44kg till mina 165cm så därför är jag inte jätte underviktig och vill verkligen ligga kvar på denna vikten men kanske lära mig att äta normalt, samtidigt är jag alldeles för rädd för att testa dagvård för jag är så jäkla rädd för att gå upp i vikt.. hur snabbt gick det för dig att gå upp i vikt? eller är det svårare än man tror?

    TACK för en bra blogg iallafall!

    1. Jag tycker inte du ska oroa dig så mycket över det här med en snabb viktuppgång Sara. Det är väldigt olika från person till person. Men på dagvården kommer du få det stöd som du behöver och man kommer kunna ge dig svar på alla de funderingar som du har.

      Ge det en chans. Du har absolut inget att förlora, men en jäkla massa att vinna.

      Kram
      Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s