Mat, Självhjälp, Träning

Att blicka framåt

Så. Nu vänder vi blad.

Ana, billigt trick men du fick mig inte. Inte den här gången.

*****

Efter de senaste dagarnas turbulenta känslostormar har jag börjat kravla mig upp skakiga ben igen. Som jag skrev igår, jag har läst ALLT från er och jag tar till mig vartenda ord. Det är precis en sån ”spark i baken” som jag behöver just nu och det får mig att på riktigt fatta att ett socialt liv väntar, men jag måste bita ihop och hålla ut.

Många av er kanske blir besvikna nu eller oroliga men jag började faktiskt gårdagen, dvs påskafton, med ett pass på gymmet. Inga maskiner (dvs kaloriförbränning) utan testade ett nytt gym och ett träningspass jag aldrig provat tidigare, nämligen kampsport.

Jag lovar att jag inte hade några tankar om kaloriförbränning i skallen igår utan jag var bara arg, frustrerad och hungrig efter en miljö där det fanns liv och rörelse omkring mig, dvs andra människor. Lite fegt av mig att välja en miljö som jag känner mig trygg i sen tidigare men det var verkligen skitsamma igår. Man kan gå till gym för att kaloriträna och sen kan man gå dit av tusen andra orsaker. Igår behövde jag det.

Passet var grymt och jag slog mig svettig (vilket jag inte kommer ihåg senast när det skedde) och var en bra start på dagen att få slå och sparka bort min värsta ilska och frustration.

Därefter drog jag hem, duschade och käkade. Sen åkte jag in till stan. Det var soligt och fint och som sagt, jag ville verkligen vara ute bland folk. Det ger mig kraft att kämpa och påminner mig om vad som  väntar på även mig.

Orkade inte vara social med någon hemma hos oss. Skammen efter långfredagen sved fortfarande och i sådana situationer drar jag mig hellre undan och tänker det är bättre om jag håller mig undan så slipper folk fundera över mig (vilket man säkert gör ändå men det blir så påtagligt när jag befinner mig i samma rum och den s.k ”talade tystnaden” infinner sig)

Senare på dagen läste jag igenom alla era kommentarer och mail och ni plockade verkligen upp mig om man säger så.Idag mår jag betydligt bättre och fattar att det är inte är till svältens land jag ska gå. Ana vaknade plötsligt till liv på långfredagen och gjorde ett försök att knuffa dit mig igen.

Jag blev väldigt överraskad och det var förmodligen därför jag trillade dit så hårt. Hon har ju varit rätt lugn på sistone och vad är det man brukar säga om ”lugnet före stormen”. Dessutom kom hon med ett helt nytt trick, dvs ”ensamhetstricket”. Tidigare har hon ju alltid pikat mig för att maten inte varit tillräckligt nyttig eller för att jag tränat för lite.

Den här gången pikade hon mig för mitt asociala och ensama liv vilket var ett nytt vapen från hennes sida. Jag var inte alls förberedd på att hon skulle slå till med det här tricket. Det är möjligt att hon skulle lyckas men jag tänker inte ge henne det.  Tack vare er påminns jag om hur friskhetstrappan ser ut och vad som väntar på mig.

Ungefär så här tänker jag  just nu:

1. Ok, fine. Jag ÄR fortfarande extremt ensam. MEN mina chanser att komma ut i det sociala livet ökar genom att jag fortsätter äta och kämpa på i samma takt som före påsken. Jag känner mig idag fattig på nära relationer men som många av er påpekar så var jag ”lika om inte mer ensam i anorexialand och oddsen att jag skulle få ett socialt liv som anorektiker är verkligen låga”.

2. En sak som jag glömmer bort rätt ofta är att även friska människor har problem i sina liv. Bara för att jag blir frisk kommer det inte betyda att samma dag kommer jag leva ett helt problemfritt liv. Problem (som i mitt fall; ledsen över ett relationslöst liv) får inte spilla över på maten. Att svälta löser inga problem utan jag måste PRAKTISKT arbeta med att utveckla ett nätverk. I augusti 2009 stod jag och stampade på ruta ett i anorexiland och man kan väl säga att jag befinner mig på en likadan ruta ett när det gäller mitt sociala liv. Så på samma sätt som jag vände svälten och mitt träningsberoende ska jag börja arbeta på riktigt för att hitta nära vänner. Det är samma sak med dem som med anorexin, jag kommer inte bara vakna upp en dag och ha mängder med vänner omkring mig. Vänner förtjänar man, det är inget som man bara ”har”, i alla fall inte nära vänner som jag är ute efter.

3. I min handlingsplan ingår att kika runt på olika slags kurser till att börja med. Kör (som liknar körslaget stilmässigt) verkar kul liksom dans typ ”Jive” och frigörande dans och afro. Även pysselklubbar där man sitter ner och pratar, pysslar och fikar med varandra.

4. Jag måste fokusera på vad jag faktiskt HAR och glädjas åt det. Exempelvis;

Mitt jobb (som jag verkligen gillar men som också kräver att jag äter ordentligt så att den pigga och glada tjejen som jag faktiskt är orkar med att skina på heltid)

Min hälsa (det går inte att förneka, jag mår så mycket bättre och tänker snabbare än när jag svalt)

Min familj (som står ut med mig, en del har faktiskt ingen, jag har i alla fall en familj)

Min kropp (som väger en hel del mer idag men jag tycker faktiskt den är ståtlig och känns lite som en sköld eller ”borg” mot världen där ute. Med extra hud, ett starkare hjärta och hjärna känner jag mig rätt utrustad och trygg när jag vistas och umgås ute i det verkliga livet.)

5. Möjligen kommer jobbet medföra att jag flyttar till Stockholm i sommar. Om det skulle ske är det verkligen något som jag ser fram emot. Jag gillar vår huvudstad och trivs väldigt bra där. Det är lättare att träffa nya vänner och utbudet på aktiviteter går inte att jämföra mot en småstad. Och för att detta ska bli verklighet är det såklart nödvändigt att jag fortsätter att grunda med bra matrutiner. En verklig morot att jobba efter.

6. Vid flytt till Stockholm blir det fler bloggträffar och som någon skrev ”tänk vad mycket vänner vi alla skulle ha om vi bara vågade att ta kontakt med varandra”. Skulle vara riktigt kul om flera av oss kunde träffas!

7. Jag har en utlandsresa att se fram emot och jag vägrar ligga på stranden med t-shirt för att jag skäms över mina fula och framträdande revben + en knotig ryggrad. JAG VILL KUNNA GÅ I BIKINI OCH BÄRA SOMMARKLÄDER. Folk ska kunna ta i mig utan att krama ett knotigt ben.

8. Jag har inte haft svimningstendenser sedan förra sommaren och DET är något jag verkligen är glad att ha blivit av med. Skönt att det inte  var permanent! Dödsångesten är också bortblåst och det är skönt att jag trots allt vågar göra saker idag utan att jag oroar mig för att jag kanske svimmar i kön på ICA.

8. Jag känner redan till anorexialand och vet allt om svält och träningsmissbruk. Jag vet däremot fortfarande inte hur ett riktigt liv ser ut. För även fast att vikten är stabil så innebär inte detta automatiskt att livet leker och har börjat på riktigt. Det fattas fortfarand en bit och du ska inte tro att du har ett nytt och friskt liv om det fortfarande är saker som du tycker saknas i det, då har du fortfarande något att arbeta på. När jag gick i behandling 2002-2005 fick jag lära mig att allt löser sig bara jag går upp i vikt. Indirekt är det ju så men jag kan inte låta bli att undra varför ingen betonade att jobbet inte kommer vara klart bara för att jag väger normalt en dag. Att bli frisk innebär fortsatt jobb med att utveckla sitt sociala liv, de är lika viktigt som jobbet med viktuppgången. Samtidigt förstår jag om en del inte vill nämna detta eftersom det kanske blir en alltför saftig utmaning för en som står på ruta ett och stampa. Men det blev bara som en riktigt käftsmäll för mig häromdagen. Tänkte inte på att det faktiskt är två spel som jag måste vinna (för mig kanske man kan säga tre stycken; över maten, träningen och ensamheten) innan jag kan börja leva  på riktigt.

Förlåt om det här inlägget blev osammanhängande och lite rörigt. Hinner inte korrigera det just nu så ni får stå ut med stavfel och konstiga ordföljder tills vidare.

Nu går livet vidare. Det här ska inte få stoppa mig. Som jag har sagt tidigare, ser fram emot dagen då jag titulerar mig helt frisk med allt vad detta innebär.

Och återigen, tack för att ni läser och orkar följa den här resan.

Ni har ju trots allt ert eget liv och egna problem att tänka på. Så det är verkligen guld värt när ni kommenterar och hör av er… Bara så ni vet det! 🙂

Stor kram och fortsatt glad påsk!

9 thoughts on “Att blicka framåt”

  1. Jag blir bara så otroligt imponerad av dig och din kraft! Sporrande, uppflyftande! Igår vann helt fel del av mig, var förbannad och ledsen och tänkte att det är kört men nu ska jag blicka framåt igen! Skulle vara jättekul om det kunde blir fler bloggträffar! Tror absolut också att vi kan ha roligt tillsammans alla kloka människor som skriver här!

    1. Absolut, en bloggträff inom kort skulle vara väldigt givande för många här efter vad jag har fått höra från er.

      Kämpa på Åsa, det bästa med att må dåligt är att man bara kan må bättre. Vänd blad och tänk att igår var en riktig skitdag men att du ska göra allt för att den här dagen ska bli bättre.

      Kör på!

  2. hej. tack för dina ord. är i ganska samma situation. min långfredag var en pest…….
    men jag har hittat någon styrka. men anorexin finns ännu inom mig.
    vile fråga en sak. varifrån laddar du de fina bilderna som du använder i dina inlägg?
    glad påsk. kämppa på.
    tänker på dig!!!!

    1. Hej jag har ingen särskild sida. Jag googlar och den bilden jag tycker passar till det inlägget som jag ska skriva om den laddar jag upp. Om du klickar på bilden så länkas du till själva källan (dvs sidan som jag har hittat den på).

      Hoppas du mår bättre tjejen.

      Många styrkekramar från mig!

  3. det är verkligen bra att skriva upp såna punkter.
    jag vet ju hur det är att svälta och leva med anorexin, så nu måste jag fan ge LIVET en chans, och det är tufft och man mår inte alltid bra, men herregud mådde man någonsin bra när man var i svält och grovt underviktig? faktiskt inte. jag kunde inte ens le.
    det finns fördelar med att vara sjuk såklart, annars skulle det inte vara så svårt att släppa det. men nu – hur jag än vänder och vrider på det så ser jag mycket mycket fler fördelar med att bli FRISK och fortsätta äta än att gå tillbaka till svälten.
    ibland vågar jag faktiskt tycka om min nya kropp. jag är fortfarande orolig för hur det kommer kännas när jag satt de sista få kilona, men inte lika rädd, för det känns helt okej nu. jag försöker klappa min kropp, hålla om mig på natten, känna det mjuka och tänka att det är mitt skydd, det som håller mig levande.
    fortsätt lev.

  4. Hej igen=)..

    Om du kommer till stockholm i sommar, är jag mer än villig att ta dej på en tur runt i stan, och skärgården utanför om du e sugen..Jag bor ca 5 mil söder om stockholm vid en av de vackraste skärgårdarna som finns..Om inte mat ger en tillräckligt med nya krafter, så gör defenitivt friska vindar från havet d..strosa runt i hamnen med en kulglass o bara njuta av sommarvärmen..du har min mail..hör av dig om du behöver en guide=)..ta hand om dej!
    Kramar kristin

    1. Hej Kristin!

      Tack för din fantastiskt fina och peppande kommentar, du lyfter mig något oerhört!

      Låter underbart allt som du beskriver. Jag lovar att jag hör av mig när jag besöker STHLM nästa gång. Skulle vara jättekul att strosa runt som du säger och bara prata och njuta av livet.

      Tusen tack för din öppenhet och generositet!

      Många kramar,
      Annna

  5. Det som jag tycker är så dumt & jobbigt med det sociala livet v.s anorexin är att jag (eller anorexin?) hela tiden tänker på det här viset: ”jo, visst, det vore bra att gå upp i vikt men kan inte det vänta lite? Skaffa ett större socialt liv först och SEDAN kan du gå upp i vikt genom att tacka ja till tjejmiddagar och sådär!” Anorexin tycker alltså att jag ska hitta vänner först och gå upp i vikt sen…men det är ju inte precis så lätt att vara social om man svälter. Sedan är det lite dubbelt budskap också, åtminstone från min sjukdom. Den ”säger” att det är okej att jag går på tjejmiddagar, går på bio & äter biogodis med kompisar etc., men BARA om jag är underviktig. Så samtidigt så kan jag ju inte gå upp i vikt. Visst, jag kan ju inte träffa mina kompisar jätteofta nu heller eftersom ångesten ofta blir för stark då ju mat så ofta är inblandat i sociala sammanhang…men om jag skulle vara normalviktig skulle jag ju inte kunna träffa mina kompisar ALLS, påstår Ana. För då har jag ju ingen marginal gällande vikten! Nu vet jag ju att jag behöver gå upp i vikt så då kanske inte en fika på stan gör så mycket men om man är normalviktig, ja då kan har man minsann inte råd att chansa och ta några risker inte, nejnej! Hmm…jaha, vet inte ens varför jag skrev det här. Men kände att jag ville dela med mig och skriva av mig. Sorglig, jävla tragisk sjukdom det här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s