Ätstörningscoach

När är ”botten” egentligen nådd?

Hur långt måste man sjunka innan man kan börja kämpa sig fri?

*****

Fick en läsarkommentar till förra inlägget som jag känner är bra att så många som möjligt får ta del av.

”Men man måste väl kunna bli helt frisk även om man inte nått den s.k. botten?

Jag skulle kunna hamna mycket djupare men väljer att inte göra det trots att det är mot människans natur att göra något förrän det är riktigt jävla illa. Jag vill inte ha haft den erfarenheten att ligga med slangar i kroppen och behöva sitta i rullstol under månader för att våga välja en frisk väg.

Det räcker så bra med det hemska som varit.”

Mitt svar:

Ja, du har helt rätt. Det var slarvigt av mig att säga så.

Men vad jag menar är att alla har vi vår egen gräns, dvs vår egen botten där vi har fått nog och vill bli friska.

Men var den gränsen går är olika för alla. Den är högst individuellt och man kan inte säga att botten är nådd först när man t ex ligger på sjukhus med slangar eller har dåliga blodvärden.

Botten kan vara nådd långt tidigare, det tror jag man märker själv beroende på hur villig man är att kämpa sig frisk igen.

För egen del räckte det inte med att jag var sjuk och hade ätstörningar, jag lärde mig att leva med dem. Sen att jag mådde dåligt och att ätstörningarna tog över mitt sociala liv och hälsa det var på något vis inte tillräckligt för att jag skulle få kraft att sparka ifrån.

Jag var tvungen att sjunka så lågt att jag hade dödsångest och oroade mig för att mitt hjärta skulle sluta slå. Först då fick det mig att inse vad som skulle hända om detta faktiskt hände på riktigt.

Men som sagt, det är olika för alla och det finns ju mängder med människor som vittnar om att de blivit friska utan att de först har sett döden i vitögat.

Bra att du tog upp det.
/Anna

4 thoughts on “När är ”botten” egentligen nådd?”

  1. Jätteviktig sak att belysa! För ibland tycker jag tyvärr att det är så på ÄS-enheter att man måste bli ”sjukare” (alltså magrare) för att få riktig hjälp och DET ÄR SJUKT! Det finns verkligen inget syfte med att försöka komma ”längre ner” mot botten för att sedan bli frisk, ju tidigare man lyckas vända den onda spiralen desto bättre!!

  2. Hej Anna!
    Jag skulle vilja önska ett litet inlägg (eller bara ett svar på den här kommentaren)… tycker att det är helt underbart inspirerande att läsa om din kamp, för du är så grymt duktig! Jag bara undrar över något som jag har svårt med… Jag har insett att mycket av min självkänsla kom från det här att vara ”duktig” och kunna kontrollera sig, och jag vet därför att jag måste jobba med min självkänsla. Men har du något tips? Upplever du ibland att du- även om du är stark när du går emot ÄS- kan känna att du samtidigt är ”svag” för att du äter något du är sugen på och inte står emot? Hur hanterar du situationer när andra omkring dig äter mindre/tränar mer? Då vaknar min ÄS ordentligt och jag har väldigt svårt att komma ihåg just i stunden varför det är bra att jag äter kaka och låter bli att springa… Det blir flummigt här, men alla tips kring detta ämnet vore väldigt uppskattade!
    Tack för att du fortsätter dela med dig i din fina blogg!
    Kramar

    1. för mig är det verkligen det som är problemet med samhället och samhällsnormen.
      det som är ”fel” är när man äter och inte vill träna. man är ”duktig” om man kan stå emot godsaker och tränar flera gånger i veckan. men är det riktigt friskt? nej.
      alltså är samhället sjukt, samhällsnormen är sjuk. det är fel att det står om vikt och bantning och träning överallt. det är fel att idealet ska vara undervikt.
      jag har insett den här skiten och går emot. men det ÄR svårt att gå emot något som samhället anser vara normalt. att vilja gå UPP i vikt istället för ner. att äta choklad istället för att ”stå emot”.
      du kommer ha kvar känslan av att göra ”fel” och jämföra dig med andra. och i de stunder måste du vara stark och tänka på att DU GÖR DET FÖR DIN EGEN SKULL. du bygger upp dig själv. och om andra inte tar hand om sig själva eller tror de är duktiga genom att inte njuta av en god äppelpaj så får du skita i det. och fan visa att du kan minsann njuta!
      jag har blivit så pass arg att jag numera börjat göra det ”bara för att bevisa att jag minsann kan gå emot”. köper choklad, äter glass, äter paj. sånt man ”inte borde”. men det borde man visst.

  3. Du har så rätt! Jag tror att alla har vi en medfödd överlevnadsinstinkt som sätter in olika på olika människor. För mig var ”botten nådd” när läkaren inte kunde mäta min låga puls. Hoppas du får en bra påsk/ kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s