Ångest, Mat, Självhjälp

Vågar inte äta ost

Vad tycker just DU om för mat? Finns det något du vill kunna äta igen?

*****

Jag får rätt ofta frågor som jag svarar på flera gånger.

En av dem är den här:

”Men ååååååh, du skriver att du slutade äta ost under hela din sjukdomstid och att du nu börjat äta det igen? Men HUR gör man det egentligen? Ost, grädde och smör är verkligen totalförbjudet för mig och jag kommer nog aldrig klara av att äta det igen. men jag vill egentligen såklart.

Tack för bloggvärldens finaste blogg!”

Mitt svar:

Jag trodde helt ärligt aldrig jag skulle klara av att äta ost igen. Rätt ofta tänkte jag att kanske blir jag frisk men då kommer det varar ett liv utan just den maten som du nämner; ost, smör och grädde. Och hur frisk är man egentligen då? På riktigt?!

Feta matprodukter har alla varit placerade på en mycket hög pedistal och varit extremt laddade för mig.

De har varit äckliga. Smutsiga.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag idag äter grädde och smör regelbundet för det gör jag inte. Men jag äter det ibland och jag kryper inte ur skinnet längre när jag äter det.

Vanlig ost (med naturlig fetthalt, ej light) däremot har jag helt lyckas komma över och äter idag regelbundet. Vilket känns helt fantastiskt. Det är nästan så att jag gnuggar mig i ögonen när jag (Anna – liksom!?) frågar efter osthyveln eller ser efter om den kanske står där i diskmaskinen.

Men hur lyckades jag komma hit då?

Ost kändes länge otroligt tråkigt att inte få äta. Man använder ost till så mycket. På mackor, i sås, på pizza och inte minst kan man gratinera saker och ting med den. Med andra ord för mig har ost varit ett viktigt livsmedel, den utgör en stor del av den typ av mat som jag gillar och således ingår ost i den friska och sunda livsstil som jag eftersträvar.

Innan jul bestämde jag mig för att börja våga och testa mig fram. Jag funderade ut ett sammanhang där jag kände mig trygg. Bilden av julhelgen dök upp. Man äter tillsammans och maten är ett mycket naturligt sätt att samlas kring hos oss.

Ett par som står mig väldigt nära hade köpt en cheddarost till julbordet som såg väldigt god ut. Jag bestämde mig genast att i julhelgen ska jag våga äta av den tillsammans med alla andra. Det skulle kännas väldigt friskt att göra det och eftersom jag inte själv hade köpt osten hade jag heller ingen aning om kaloriinnehållet (kollade såklart efter det men det fanns inte angivet, dock var fetthalten väldigt hög ca 40%).

Jag åt mina mackor med både smör och ost som alla andra. Jag kommer fortfarande ihåg den där ”friska” känslan att få vara som alla andra för en sekund. Jag kompenserade inte för det på något sätt varken före eller efter och fortsatte att äta av både ost och vanlig maten under hela julveckan.

Varför det gick så bra var för att jag verkligen hade förberett mig mentalt innan. Dessutom befann jag mig i ett sällskap som jag kände mig trygg i och som jag trivs att äta ihop med och som jag litar på.

När osten var slut var också julen slut och de flesta nära och kära reste hem till sig. I samma stund slutade jag återigen upp med att äta ost. Den  ost som mina föräldrar hade hemma ”dög inte” (ändå slår jag vad om att energiinnehållet i den var betydligt lägre än julcheddarns). Så brukar det tyvärr bli när ÄS är inblandade. Mina ostmackor byttes ut mot ”fettsnålare” alternativ.

Men efter ett par veckors uppehåll påminde jag mig återigen om vad jag höll på med och varför? Jag gillade ju ost, skulle jag aldrig mer i livet få äta ost? Det vore ju förfärligt i så fall.

Och jag kommer inte bara vakna upp en dag och börja äta ost igen utan jag måste aktivt påminna hjärnan om att ”nu går vi faktiskt och tar en ostmacka”, det kommer inte av sig själv hur gärna man skulle önska att man bara kunde vifta med ett trollspö och utbrista någon magisk trollformel.

Det händer bara inte! Inte i det verkliga livet.

Så sedan i slutet av januari började jag sen återigen att äta ost till och från. Jag räknade aldrig hur ofta varje vecka och i och med det så började gränsen långsamt att suddas ut. Idag känns det riktigt häftigt när jag ser tillbaka på det. Det är verklien en utmaning som jag är stolt över. Det tog sin lilla tid men att få äta ost utan ångest är verkligen guld värt.

Dock har jag fortfarande ett onaturligt förhållande till grädde och riktigt smör (lättvarianterna vågar jag mig dock på emellanåt). På pannkakor och glass äter jag gärna grädde men just i maten som t ex gräddsåser så blir det fortfarande kämpigt.

Så jag har visst saker att jobba vidare på men det är härligt att se att det faktiskt går att avdramatisera ALL mat om man bara ger sig katten på det.

Må gott!

4 thoughts on “Vågar inte äta ost”

  1. Jag äter ost i sällskap. Och tycker att det duger för tillfället.. Är egentligen inte särskilt förtjust i det. Såvida det inte är någon sort med skarp smak (och skyhöga fetthalter….) då. Men grädde och smör är problematiskt för mig. Speciellt då familjen föredrar smörstekt istället för oljan som jag försöker att förespråka (som är tillräckligt jobbig den). Och den grädden som mina föräldrar envisas med att göra sås på jämt och ständut. Det är liksom inte ens matlagningsgrädde, neej nej… Ren vispgrädde. I maten. Snarare kväver alla smaker och förstör maten. Nä, där kan jag fortfarande få mina små utbrott. Så länge jag är hemma då – utanför hemmet och i andra sällskap så går det oftast skamligt bra. Jag kan dölja (och hålla ångesten inom mig) ifall jag så vill.. Men ibland är det behövligt att släppa ut den.
    Kram på dig.

  2. Vi behöver utsätta oss för det vi har förbjudit oss för att avdramatisera rädslan inför det. Genom att göra det gång på gång på gång blir det lättare och ångesten klingar av…
    Till alla som kämpar för att bli fria, vad finns på din ”förbjudna” lista? Vad vill du kunna äta? Bestäm dig för att gå på det och gör det igen å igen å igen tills slut är det inte lika ångestframkallande och förbjudet längre:), testa! Det handlar om att bestämma sig och mentalt förbereda sig. Lycka till i att börja erövra tillbaka livets goda:)!

  3. dessertostar och starka lagrade är gott, annars tycker jag helt ärligt inte om ost…får också smått panik när familjen använder massor av smör eller häller grädde i maten, därför försöler jag att inte vara i köket när de lagar mat. det är en bit på väg iaf

  4. Skolans matsal är en förbjuden plats för mig att ens vara, maten framkallar fruktansvärd ångets, även maten hos min pojkvän, som oftast bara innebär antingen massa gräddiga såsr med ptatisgratäng eller liknande, eller vanlig husmanskost som jag hatar..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s