Ätstörningscoach

Drömmar

Slutade ni också drömma när ni gick ner i vikt?

*****

Jag drömmer igen.

Fantastiskt.

Det betyder att det är sant. Jag är verkligen på god väg att bli frisk… Jag bara vet att det är så. Utan några vetenskapliga belägg så tar jag mig friheten att tolka mina drömmar som ett tecken på att jag börjar bli frisk på riktigt.

Är uteblivna drömmar något som ni kan känna igen i er pga svälten? Förknippas drömlöshet vanligen ihop med svält?

Så har det i alla fall varit för mig. Varje gång jag rasar i vikt så upphör även mina drömmar. Både de ”vanliga” och härliga drömmarna men även de s.k  ”mardrömmarna”.

Men så fort jag närmar mig BMI:et 17-18 så kommer allt tillbaka igen.

Och nej, det är inte enbart de ljuva drömmarna om prinsar och prinsessor som kommer tillbaka utan även de läskiga, hemska och omtumlande monsterdrömmarna.

Men det gör inget för jag älskar verkligen att drömma. Det är något som jag länge har saknat. Jag älskar att känna att min hjärna går på högvarv. Att känna att den fungerar och inte bara ”är”.

Länge har varje natt varit lika fattig på drömmar som ett tomt, vitt blad. Jättetråkigt eftersom jag alltid har drömt väldigt mycket under min uppväxt. Förmodligen beror det på att jag alltid har haft en väldigt livlig fantasi.

Jag inbillar mig att mina drömmar som nu kommer tillbaka hör ihop med min kreativitet. Jag har faktiskt betydligt bättre och roligare idéer idag än då min hjärna svalt som allra värst.

Jag har aldrig läst eller hört något om anorexins koppling till hjärnans nattliga aktiviteter som drömmar.

Är detta något som ni vet något om? Finns det något samband med viktuppgången?

12 thoughts on “Drömmar”

  1. Så var det för mig med! Jag drömde ingenting när jag var underviktig och som sjukast. Men när jag började gå upp i vikt och till slut uppnådde normalvikt (jippie) så kom de tillbaka. Jättehärligt!!! Men tokigt ju! Vad kan det bero på tro?

  2. Jag var också väldigt ”dröm-lös” när jag vägde som minst, men nu när jag kommit upp till ca: bmi 17 drömmer jag varje natt, det ena konstigare och knasigare än det andra! Men kul är det 🙂 Jag kan bara minnas en gång jag drömde under ”svälten” och det var ett par nätter då jag drömde att jag blev tvingad att äta.

  3. Jag har nog alltid drömt väldigt mycket, men jag drömde väl framförallt om mat när jag var i svält…
    Det var väl det enda som fanns i mitt huvud, så ganska logiskt. Men nu tror jag att jag drömmer mycket mer, och mer avancerat framförallt! Och inte lika ofta om mat.

  4. Inget jag reflekterat över, instämmer dock såklart på drömmarna om mat…
    Något jag däremot tänkt på är att svettas om nätterna. Under de perioder jag stressat kroppen med för lite mat har jag vaknat sjöblöt ganska många gånger trots att man oftast varit en isbit på dagarna. Någon annan? Beror det på just stressen man utsätter kroppen för, någon som vet??

  5. Hittade den här bloggen när jag kikade runt på nätet. Nu sitter jag och gråter ögonen ur mig.. Kommer att tänka på en tjej i mitt fotbollslag som har anorexia. får panik vaje gång jag ser henne och för varje gång har hon blivigt mindre, blekare, svagare. Är livrädd för att det ska komma en dag då hon rasar ihop på planen. Hon får ingen läkarhjälp, hennes föräldrar gör inget. Kanske för att dom inte vill se det. Det kan inte jag säga eller dömma dom för… Vill säga något men jag vågar inte, vet egentligen inte varför men jag känner mig så (förlåt svordommen) in i helvetes dum och feg.. Vet inte vart jag ska vända mig. Håller på att gå sönder av oro och ångest över detta.. Funderar på att säga till tränarna att dom kanske ska prata med hennes föräldrar. Tänkte att det kanske vore lättare om ngn vuxen tog upp det med dom. Tränarna har sett det också.. Ville bara skriva av mig. Känns som att jag kommer gå sönder annars.. Jag kanske inte har haft/ har världens sundaste inställning till mat och träning. Men ni som verkligen tar er tillbaka, ställer er upp igen och kämpar på. Jag beundrar er.. Hoppas bara att jag vågar ta tag i det här snart, vill verkligen inte att min vän ska tyna bort… 😦
    Vad långt det blev.. Snälla, om du har något att skriva till mig, tveka inte.. Måste få höra från någon som vet. Går i bitar snart. (ursäktar för en eventuell luddig kommentar. alla tankar bara forsar)

    1. Hej Lizah..
      För det första så är du en underbar vän som faktiskt står kvar vid din väns sida, det är inte alltid lätt att vara nära en person med ÄS. Jag tycker att du ska försöka prata med din vän, om det går, se om hon inser att hon har problem och om ni kanske tillsammans kan uppsöka nån ungdomsmottagning eller liknande som kan hjäkpa er vidare. Om d inte går tycker jag att du ska prata med nån vuxen person som kan hjälpa till med ansvaret, det är inte du som har det. Ge inte upp, försök prata med eran tränare eller skolkurator, om inte hennes föräldrar vill/kan/orkar hjälpa.. Ju tidigare i sjukdommen din vän kan få hjälp desto större chans har hon att bli frisk snabb/t/are. Din vän kommer kanske försöka stoppa dej från att ta tag i det här, kanske bli arg eller ledsen, men förmodligen är det anorexin som tar ton i sånt fall. Hon behöver hjälp, och om du orkar involvera någon som kan hjälpa henne, så gör det. Ungdomsmottagning/BUP/ÄS Kliniker, vadsomhelst där dem har nån form av kunskap som dem kan förmedla vidare. Det finns sidor på nätet där du kan söka stöd, och det finns många bra kliniker. Ge inte upp, det finns hjälp, även om den ibland (ganska ofta) kan vara lite längre bort än man vill..LYCKA TILL, och kom ihåg att du inte ska bära ansvaret..

      STOOR KRAM

    2. Hej vännen,

      Kan bara instämma med Kristin.

      Försök prata med henne. Hon kanske blir arg men det är inte din vän som blir arg på dig utan det är hennes ätstörning som inte vill att du lägger dig i, skilj på din kompis och på ätstörningen.

      Om detta inte fungerar tycker jag du ska prata med tränaren som sedan bör prata med hennes föräldrar. Beroende på hur bra kontakt du har med hennes föräldrar kanske även du ska berätta vad du ha sett och vad du misstänker om att din vän har råkat ut för.

      Jag förstår att det kan kännas jobbigt men det värsta är när en ätstörnig får ”sova” och gro i lugn och ro. Ju fler som involveras desto bättre är det och det kommer din vän förstå så småningom.

      Ni gör det för att ni bryr er och ingenting annat.

      Men som sagt, skilj på person och ätstörning. Det är den sjuka personen som blir arg och ledsen, dvs ätstörningen.

      Kämpa på och ge dig inte. Gå på din magkänsla, det låter som du redan vet vad som måste göras.

      Många kramar
      Anna

  6. Hej alla kämpare!

    Jag tror att det framförallt har att göra med tron på en själv. När man faller tillbaka i en svacka eller låg vikt tappar man ofta självförtroendet och då är det ju ganska logiskt att drömmarna upphör, för vi tror ju inte att vi kan nå dem så varför lägga energi på de då..I omed en friskare vikt har vi förmodligen kämpat oss till lite självtro och då vågar vi även ha drömmar..kan d gå ihop?

    ang svettningarna tror jag det har nån kropslig förklaring med att kroppen inte kan reglera temperaturer, så när vi fryser går kropen på högvarv för att hålla oss varma, men då börjar vi svettas nå vansinnigt för att kyla ner kroppen o så blir d fram o tillbaka..nått sånt har jag för mig att det är..

    Tack för en underbar blogg som fått mej att tro att även jag kan klara detta på egen hand, med lite stöd från mitt gamla b-hem..

    Stor kram till alla kämpare, NU FIXAR VI D HÄR TILLSAMMANS..ELLER HUR?! =)

  7. Hm, jag känner inte igen just det här med nattliga drömmar, tycker att jag drömde lika mycket när jag var väldigt underviktig och när jag kommit mot en mer normal vikt, däremot kan det nog vara så att drömmarna var mer av mardrömskaraktär när jag var dålig och väldigt matrelaterade drömmar förstås.

    När jag läste rubriken och förta raden trodde jag att du skulle skriva om ”vakna drömmar”, dvs det vi tror och hoppas på inför framtiden, kanske både sånt som vi känns inom räckhåll men också sånt som bara är ”önskedrömmar”, de försvann helt för mig, det fanns ju ingenting att hoppas på inför framtiden så varför tro och drömma? Tyvärr har jag svårt att hitta tillbaka till mina drömmar av det slaget, det är som att jag inte riktigt vågar hänge mig åt dem? Någon som vet hur man gör för att hitta tillbaka?

  8. Jag känner igen mig i att sömnen blev mycket drömfattigare när jag var sjuk. De få drömmar jag hade var alltid kopplade till ätstörningen. Nu kan jag nästan få en kick av att vakna upp ur en mardröm som inte alls har med mat, träning eller ångest att göra. Även i livet i övrigt kan jag faktiskt känna en lättnad när jag inser att jag oroar mig för andra saker än just vikten.

  9. när jag var i svält drömde jag också väldigt ofta om mat, ibland att jag blev tvingad att äta och ibland att jag åt självmant. jag kommer ihåg ångesten jag hade på morgonen när jag vaknade, ibland kunde jag nämligen inte skilja på drömmarna och verkligheten. Men drömmarna kunde förstöra hela min dag om jag inte var säker på om det var en dröm eller inte, då var jag riktigt hård med att inte äta det minsta och helst träna mer än vad jag hade gjort dagen innan bara för att försäkra att jag inte skulle gå upp i vikt…Hur som helst så upprepades drömmarna om mat och jag antar också att det berodde på att mat var det ena man fokuserade på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s