Mat, Självhjälp, Skola, Träning

Hur allt började

Jag vet att det har varit lite si och så på sistone från min sida att svara på era kommentarer. Jag vet heller inte hur många av er som brukar gå tillbaka i efterhand och läsa gamla kommentarer. Jag försöker alltid svara på så mycket som möjligt men vissa dagar blir det helt enkelt inte så… Ledsen för detta men jag gör så gott jag kan.

*****

Har därför samlat ihop både nya och gamla kommentarer som jag ska svara på. Vissa av er har jag redan svarat en gång men jag gör det igen, dels för att många av er inte verkar ha sett at jag svarat men också för att jag vill svara mer utförligt och därför svarar på dem igen.

CIM frågar:

”Har läst din blogg ett tag nu och måste säga att jag är så imponerad av din styrka och beslutsamhet!

Du skriver ju att du tidigare har gått igenom behandlingar och terapi men alltid fallit tillbaka, vad var det som fick dig att vilja bli bra ”en gång för alla”?

Var det någon speciell händelse eller något som växte fram?”

Anna svarar:

När jag var 16 fick jag anorexi (eller snarare ortorexi). Gick i behandling tills jag var ca 19-20.  Hade då ett ”friskt” BMI men tankarna på kalorier, mat och hälsa fanns fortfarande kvar. Tänkte fortfarande mycket på vad jag åt, planerade mina dagar efter maten och inte tvärtom, gick tvångsmässiga långa promenader och hade stenkoll på mitt dagliga kaloriintag.

Efter 1,5 år började jag träna på gym (hade fortfarande ett normalt BMI). I början var det skönt men sen ökade jag träningsdosen allt eftersom. Till slut tränade jag varje dag och åt bara ”hälsomat” – jag hade snart utvecklat renodlad ortorexi. Gick upp i vikt av träningen (muskler väger mer än fett) och då fick jag panik. Införde en lågkaloridiet och fortsatte träna lika hårt.

På ett halvår rasade jag i vikt och i somras låg mitt BMI på under 15. Jag orkade inte längre springa på löpbandet och spinningcykeln gjorde så ont i baken och jag kunde inte längre cykla utan att jag först la en handduk emellan.

Samtidigt var det ett jävla liv hema hos oss. Min familj var jätteorolig. Mamma skrek att hon var rädd att jag skulle dö ensam i sängen en natt och ingen skulle då ha en chans att kunna hjälpa mig – att det skulle vara ”åt helvete för sent” när detta väl skulle hända.

Det sista året hade jag dessutom drabbats av plötsliga svimnigar. T ex om jag satt på en föreläsning kunde jag plötsligt känna att det började svartna för ögonen. Jag hade aldrig tidigare varit på akuten i mitt liv och plötsligt var jag där fyra gånger under samma år. Jag hade även sömnstörningar och sov orolig (något som jag inte varit van vid).

Min panikångest och rädsla för att svimma fick mig att inte våga gå någonstans eller göra något. Det enda stället som jag kände mig trygg på ifall något skulle hända med mig var hemma och det gick inte att leva så insåg jag.

Jag hade en konstant dödsångest, särskilt på kvällarna när alla sov. En natt inbillade jag mig att ”nu dör jag” och genom att tänka så framkallade jag nästan en svimning. Räddade dock situationen genom att kallsvettig och ångestfylld kasta mig på golvet och hålla upp benen högt för att få blod till huvudet. Jag tror det var den här natten som fick bägaren att rinna över till slut.

Jag höll verkligen på att freaka ur. Svälten och träningen höll på riktigt på att ta livet av mig. Och jag hade aldrig velat dö… Tvärtom har jag alltid haft en enorm livslust och det är rätt utmärkande för min personlighet. Jag är väldigt nyfiken på livet och vill hinna med så mycket som möjligt. Jag älskar att uppleva saker och pga min undervikt och psykiska tillstånd insåg jag att jag levde i ett fängelse och att nyckeln till frihet, ja den satt jag själv på. Den enda som kunde rädda mig nu det var faktiskt jag själv.

Jag drömde ofta om mat och fantiserade hur det skulle vara att vakna upp en dag utan att behöva behöva gå och träna. Hur skulle det vara att få äta vad jag ville? Tanken var lockande och i samband med den där fruktansvärda natten när jag trodde att jag skulle mista livet gjorde jag en deal med mig själv.

I korta drag innebar  den att jag skulle testa på att inte träna för en tid framöver. Hur länge detta test (Super size Me!-projektet var fött) skulle pågå visste jag inte men jag ville iaf ge det en chans. Att samtidigt få äta vad jag ville kändes rätt spännande och jag tänkte att jag kunde ju alltid välja svälten igen ifall jag inte skulle fixa det. ”Jag är ju grym på att svälta och expert på att gå ner i vikt. Jag kan göra det sen igen ifall jag inte trivs med en normal kropp…” Kanske inte helt bra att tänka så som jag gjorde men bara tanken på att jag faktiskt hade en nödutgång – valfriheten – ifall jag inte skulle klara av ångesten som jag trodde att en viktuppgång skulle medföra, det var tillräckligt för mig för att våga.

Ingen bestämde över mig, detta var bara mitt viktprojekt! Därför berättade jag inget om min nya omställning för min omgivning eftersom jag inte ville ha någon press eller förväntningar på mig. Misslyckades jag så misslyckades jag och då fick det bli så. Ingen skulle någonsin få veta något eller bli besvikna i onödan.

Snart åtta månader senare har jag ökat i vikt och på sistone har ångesten nästan helt uteblivit. Emellanåt har jag köpt lite nya kläder bara för att fira. Jag rör mig med stolthet på stan istället för att ”halvstudsa” fram. Anorektiker har ju ofta en tendens att ha en snubblande gång när de tar sig fram… Mina ben är kraftigare och rumpan mjukare och genom att se detta ser jag också sambandet till varför min hjärna inte är seg som tuggummi längre. Jag har åsikter och engagerar mig i diskussioner.

Istället för att sitta likgiltig tycker jag saker. Jag använder min hjärnas fulla kapacitet istället för att tänka på hur mycket kalorier min lunch ska innehålla. Istället tänker jag på hur jag ska göra för att vinna mina kunders förtroende och att K mår dåligt och därför måste jag komma ihåg att åka hem till henne en kväll och laga lite god mat och snacka skit.

Det är här jag befinner mig idag och jag är inte klar än ska ni veta.

15 thoughts on “Hur allt började”

  1. Hej!
    Kan inte längre hålla mig från att inte kommentera. Har följt din blogg ca en månad nu. Inte alls fan av bloggar, men den här sätter verkligen ord på, ja det mesta, jag känner. Har gått igenom ganska liknande livsresa och har samma känsla av it´s now or never! Använder din blogg dagligen för att motivera mig att fortsätta, jätte tack! Deppdag idag däremot. Vet inte hur det är med dig, men jag tror jag använder mig rätt mycket av ”drömmar och förhoppningar” för att hitta motivation till att våga släppa den falska tryggheten som ätstörningen ger för att istället söka livet på ”andra sidan”. Idag blev jag rätt dissad av en liten dröm (du förstår nog ungefär vad jag menar) och shit vad det tog skruv på hur meningslöst allt blev, inte bra för självkänslan och framtidshoppet… Har du stött på liknande känsla? Tips för att hitta motivationen i sådana motgångssituationer? Som sagt tack för att du hjälper andra genom att bjuda så på dig själv!

    1. Se dagens inlägg! För att hitta motivationen, hur ser den ”perfekta dagen” ut för dig?

      Vad gör du? Vad äter du? Hur lever du?

      Fokus på det friska liv som du vill leva, föreställ dig hur det skulle vara.

      Tack för att du läser, vännen!

      Kram

  2. Hej! Jag beundrar verkligen dig. Du är så stark som verkligen har bestämt dig för o vända det här, och tack vare dig så har jag bestämt mig för o gå samma väg. Jag har lidit av ätstörningar i ca 4 månader och ligger nu på underviktoch måste gå upp i vikt även fast det skrämmer mig lite samtidigt som jag vet att jag måste. Jag har bara en fråga. Hur ofta brukar du äta onyttigheter? Jag brukar bara äta det på helgerna men det känns som att när jag väl börjar äta så kan jag inte sluta. Det känns nästan som det blir som en hetsätning. Är det något du känner igen dig i? Blir det bara så i början eftersom man unnar sig något man inte ätit under en period?
    Tack för din underbara blogg och din styrka! Det hjälper många andra.

    1. i början blev det så som du beskriver för jag var så ivrig att få äta ngt som så länge varit förbjudet.

      Men för varje gång jag testade att äta onyttiga saker så blev detta med tiden bättre… så slå inte på dig själv om vägen inte är spikrak från början. Det ingår i friskhetsprocessen att du gör som du gör.

      Jag kan idag fortfarande ha dagar som jag tycker att jag borde ätit lite mindre kakor på kvällen än vad jag gjorde och att de blev för många…. men detta händer inte alls lika ofta som i början så med tiden trappas det ner och det är en rätt häftig känsla när jag ser tillbaka på min sjukdomshistorik hur allt har utvecklats.

      Så ta det lugnt, det blir bättre med tiden. Viktigast är att du vågar och utmanar dig själv. Var inte rädd för att ”misslyckas” för misslyckandet är inget misslyckande utan ingår i friskhetsutvecklingen.

      kramar
      anna

  3. Vad duktig du är, beundrar verkligen dig för att du tog bestlutet att sluta svälta och träna!!<3
    Önskar jag oxå hade styrkan att göra det.

    1. Bestäm dig en gång för alla. Ge det en vecka och se hur du känner dig. Testa, du har inget att förlora.

      Om ätstörningarna har fått härska så länge över dig är du värd att ge det ett försök åtminstone en vecka. Kom ihåg att du alltid kan välja ÄS igen om du tycker det är bättre… men testa iaf o se hur ett friskt liv skulle kännas minst en vecka.

      Du klarar det.

  4. Fick mig att le stort den här gången (istället för att gråta, det går framåt ser du!).
    Ähfan, alltså vi är långt ifrån klara, men där jag är, därifrån vill jag ALDRIG BACKA. Att kunna le, skratta, prata, läsa, se på en hel film, trösta, diskutera, bestämma själv. Allt det är nytt, och det ska ingen jävla anorexi få ta ifrån mig igen.
    Nu blir det bara bättre Anna!

  5. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, finner inga ord, men wow. Jag är fascinerad, & lättad. Just nu man får såna där ”aha-upplevelser” för sig själv så tycker man att man är jättedum som inte kommit på dem tidigare, samtidigt som man känner sig jävligt smart för att polletten äntligen trillade ner! 😉
    Att inse att man själv sitter inne med alla svar, alla nycklar, ja, vad man nu vill kalla det, är viktigt – jätteviktigt! Det är oxå första steget mot ett bättre liv, för det är precis som du skriver, ingen annan kan hjälpa en om man inte själv har motivationen! Man måste själv vilja & hitta sina egna sätt.
    Och just det där med att inte berätta för omgivningen, vet inte hur många gånger jag tänkt exakt samma sak – vet de inte att jag försöker så behöver de aldrig få veta om jag misslyckas. Jag tänker så om de flesta saker även idag, men ibland ifrågasätter jag det där, är det verkligen det bästa? Att inte berätta för någon? För om de runt omkring vet om att man verkligen försöker & kämpar så kanske de kan finnas där & stötta, eller vad tror du?

    Jag vet inte riktigt vad jag ville ha ut av det här, det bara kändes bra att skriva det…!

    1. Jo, jag tycker nog man ska berätta så mycket man bara kan och vågar för sin omgivning. Jag tycker faktiskt det. Jag har märkt att ju mer öppen jag kan vara med mina ätstörningar desto enklare har mitt liv blivit. Jag slipper förklara mig eller dra mig undan när allt jag vill egentligen är att få vara med dem men ibland blir orolig pga maten.

      Jag äter och sköter mig myket bättre när jag är nära människor som jag tycker om och som känner till min bakgrund. Så jo, att berätta för sin omgivning tycker jag verkligen du ska göra om du har människor omkring dig som du litar på och har förtroende för.

      Kram,
      Anna

  6. Hej, Jag undrar lite mer hur din familj reagerade.
    Min familj och andra i min närhet pikar mig jämt om min mat/träning själv tror jag inte jag har nån ÄS även om jag har lite andra problem men deras pikar börjar bli för mkt och jag är inte lika säker längre (har skrivit om det på min blogg, om min fundering kring ÄS altså) det känns som att eftersom alla andra tror nått måste det vara sant… eh… *rodnar* nu bablar jag, men lte mer om hur din familj reagerade kanske? eller du har kanske redan skrivit om det men jag har missat det… eh.. ja fin blogg, den gör en glad iallafall 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s