Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

Min comeback på gymmet

Vägen tillbaka till ett normalt och friskt liv blir exakt så lång eller kort som du föreställer dig den. Allt sitter i ditt huvud. Om du bara vill det tillräckligt mycket kan du vara frisk i morgon. Åtminstone se till att vara en god bit på väg!

Okej, vi fortsätter på läsarfrågan och mitt svar på den igår. Jag avslutade med att berätta att jag faktiskt har gjort comeback på gymmet igen.

Anledningen till detta var att SATS körde en sån där prova-på-kampanj t.o.m februari. Jag fick testa fem gånger och passade på att välja de vita klasserna eftersom jag aldrig tidigare hade provat dem under min tid som träningsberoende. På SATS hemsida beskrivs de så här:

”Träning för dig som vill förbättra din rörlighet, balans och muskeluthållighet. Här finns klasserna med målsättning att nå harmoni i kropp och själ.”

Efter långa dagar med alltför mycket jobb i skallen har jag på riktigt upptäckt tjusningen med både Body Balance och SATS FLOW. Efter några gånger är jag frälst. Jag tycker det är KUL.

Jag vet inte om detta beror på att jag just nu är extra mottaglig för allt som sägs göra gott för en ”självläkande” människa. Eller om det beror på att klassens koordination och rörelser passar mig bra…? Eller om det är för att vår fantastiska instruktör är så himla duktig (ljuvlig stämma och otrolig inlevelse!). Eller om det är för att jag testar något nytt och gör något jag inte brukar..?

Förmodligen är det kombinationen…

Men det spelar ingen roll vad anledning är till att jag har fastnat så mycket för det här. För första gången har jag kunnat gå till ett gym utan att tänka på att jag är där för att bränna kalorier… Förstår ni?

För en gångs skull har jag lyckokänslor i magen redan innan jag sätter mig i bilen på väg till gymmet. Förr mådde jag skitdåligt innan mitt träningspass var över, det var först efteråt jag kunde njuta av känslan att jag var nyttig och hälsosam.

Med de vita klasserna är det annorlunda. Då kan jag njuta både innan, under och efter träningen. Bara jag tänker på detta blir jag helt pirrig för det är en sådan stor skillnad jämfört med hur jag resonerade förr!

Eftersom jag bara har haft 5 gånger att testa har jag inte riskerat att hamna i den där fällan som gör att man blir beroende. Om jag vill fortsätta måste jag skaffa gymkort och då är det ett nytt beslut som måste fattas.

Och det är där jag står nu… det är mars månad och jag skulle verkligen vilja fortsätta med Yogan, Flowet och Body Balance… Men helt ärligt tycker jag det är mycket pengar för att bara utnyttjas ett par gånger i veckan.

Förr var det ju annorlunda. Då tränade jag varje dag och tyckte det helt klart var värt det. Idag är jag långt ifrån lika säker. När jag jämför mina träningsdagar på gymmet då med idag känns det såklart väldigt dyrt… (vilket för övrigt är en helt annan diskussion som jag skulle vilja lyfta fram vid ett senare tillfälle; Gymmens skyhöga priser!)

En intressant iakttagelse från min sida var att under min fanatiska träningsperiod så fanns det stunder som jag verkligen avundades alla människor som hävdade att de älskade yoga och liknande lugna klasser.

”Skitsnack”, tänkte jag fördomsfullt och menade att dessa människor bara ville göra sig märkvärdiga. ”Man står ju bara där och sträcker och drar i sina leder. Så oerhört frigörande… Verkligen.”

Och jag hade ju dessutom själv ”halvtestat” dessa mystiska och konstiga klasser men tvingats avbryta halvvägs in i klassen eftersom jag inte ansåg att det var tillräckligt krävande för mig. Jag förbrände ju betydligt mer kalorier på löpbandet än att gå upp i ”Hunden” stup i kvarten. Dessutom avslutades alltid ”vilopasset” med ÄNNU MER vila genom att salen släcktes ner och vi uppmanades att sträcka ut oss på golvet.

Jag fick panik av att ligga stilla så länge och var det någon som lämnade salen precis innan vilan så kan ni ge er tusan på att den personen var jag, Fröken Kaloriträning.

Så min comeback på gymmet är egentligen inte särskilt dramatisk. Den är tillfällig och nu har det gått några veckor sedan sist vilket jag tycker är jättetråkigt men inget som ger någon ångest.

Som svar på frågan om jag är rädd för att inte kunna sluta träna om jag skulle börja med det i framtiden igen är mitt svar att jag tror att jag skulle klara det bra. Det är som du nämner Jenny samma sak med maten. ”Mat måste man ju alltid äta” och det har jag ju verkligen lyckats lära mig och tycker jag börjar bli rätt bra på att äta vad och när jag vill utan ångestkänslor.

Det handlar om att göra om och göra rätt. Jag har börjat bli kompis med maten och det är samma sak med träningen. Det är lite klyschigt när jag säger att jag måste vara vaksam på mig själv för att riskera att inte trilla dit igen. Men jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Så länge jag lovar mig själv att jag går och tränar för att må bra tror jag det ska gå vägen.

För självklart är det bra att röra på sig även fast att jag var av en helt annan åsikt i början av min träningsfria period. Nu märker jag att efter en lång dag framför datorn, massor med telefonsamtal och annat jobbsnack så är det jätteskönt att låta kroppen få röra på sig. Jag sover bra (gör jag iofs ändå) och både kropp och själ känns lugn.

Så länge jag inte går till gymmet för att bränna kalorier så tror jag att det här ska gå lika bra som att jag har lärt mig hantera maten igen. Har även fått tips att ifall jag vill börja träna på riktigt senare så kan det vara bra att jag redan från första början berättar för gympersonalen om min tidigare träningsbakgrund. På så vis kan jag få stöd av personalen och hjälp med att veta vad som är sunt och en lagom träningsdos.

Förresten så provade jag även ett av deras danspass (dansade mycket förr) men den här gången kändes det inte lika kul längre, kanske för att koordinationen var för svår och jag tappat alltför mycket muskelmassa för att orka hänga på? Jag vet inte vad det berodde på men det spelar mindre roll.

Jag fick ju istället fyra gånger över till att upptäcka de vita klasserna.

Min fråga till er som har varit träningsberoende: Kan ni ärligt säga att ni har hittat tillbaka till gymmet utan att ni tänker på kaloriförbränning? Hur fungerar det för er? Dela gärna med er om era tankar kring det här!

Alla andras åsikter och kommentarer vill jag såklart också hemskt gärna läsa.

Må gott!

7 thoughts on “Min comeback på gymmet”

  1. Har läst din blogg ett tag nu och måste säga att jag är så imponerad av din styrka och beslutsamhet! Du skriver ju att du tidigare har gått igenom behandlingar och terapi men alltid fallit tillbaka, vad var det som fick dig att vilja bli bra ”en gång för alla”? Var det någon speciell händelse eller något som växte fram?

    Stora kramar!

  2. Jag är inte längre ute efter att förbränna x-antal kalorier. Men nu har jag mycket större fokus på att bygga muskler. Hoppsan, ortorexi hette det visst….

  3. Jag utvecklade anorexi i 14-årsåldern och är idag som 25-åring normalviktig sedan flera år tillbaka. Ätstörningstankarna kommer och går och jag skulle ljuga om jag inte säger att mycket av min vardag är en balansräkning. På senaste tiden har jag blivit allt mer frustrerad på att tankarna fortfarande är så närvarande. Jag drömmer om att bara kunna lyssna på kroppen och veta att det blir rätt. Jag vill känna mig frisk helt och hållet. Din blogg är en hjälp för mig den sista vägen mot total friskhet. Tack! När jag tänker på många unga kvinnor runtomkring mig slår det mig att det på ett sätt handlar om att bli friskare än omvärlden. Det känns tråkigt att det är så. Hur står du emot när det börjar snackas om bantning, onyttigheter och hälsofarorna med stillasittande?

  4. Jag har varit extremt träningsberoende – tränade 10 grr/vecka minst ett tag och jag har inte gått tillbaka till gymträning, tror aldrig jag kommer göra det. Är fullt övertygad om att träning för att må bra och ha hälsa kan man få på annat sätt – dagliga promenader räcker långt! Men visst tror jag också på yoga och annan ”träning” som kombinerar kropp och själ, det är gott! Däremot är jag fortfarande så besviken på SATS som lät mig (och så många andra) träna trots mina låga vikt, jag har sett ledare på deras anläggningar som tydligt är alldeles för magra och jag tycker inte att de ställen jag har besökt har ett juste sätt att se på vad hälsa är, men kanske är jag lite långsint? Någon annan som håller med mig?

    1. Jag förstår dig precis! Ingen av sats personalen tog i kontakt med mig heller, ändå var jag där minst varje dag och såg definitivt inte frisk ut, och ingen vågar reagera.. Mestadels tycker jag ändå att personalen ser relativt frisk ut men kan hålla med om att det finns en och annan som inte ser riktigt ut som en bra förebild!

  5. promenader klarar jag av utan att tänka på kaloriförbränning, men så fort det blir ”riktig” träning så går det tyvärr inte än. målet är att kunna träna bara för att det är roligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s