Ångest, Mat, Självhjälp, Träning

En gång träningsberoende – ALLTID träningsberoende?

Går det någonsin att börja träna utan att riskera ett träningsmissbruk igen?

*****

Frågorna strömmar in så vi kör väl på med några till, tycker jag.

Jenny undrar:

”Kommer du någonsin börja träna igen? En sak jag har tänkt på…

Vid de flesta missbruk slutar man ju HELT med någonting. Tex alkohol, droger. För att bli helt ren. Men vid tex matmissbruk, eller i ditt fall träningsmissbruk, så går det ju inte att helt sluta på samma sätt.

Mat måste man ju alltid äta, rätt mat i rätt mängd för att må bra. Och samma med träning, alla människor behöver ju någon slags motion/träning för att man ska må så bra som möjligt. Så hur har du tänkt angående detta?

Kommer du börja med någon lätt motionsform för att vara frisk? Är du rädd för att inte kunna sluta träna om du börjar med det i framtiden?”

Anna svarar:

När jag tog beslutet i augusti 2009 att bli helt träningsfri var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig mer skulle vilja träna i hela mitt liv. Jag var så fruktansvärt less på det.

Jag tränade inte längre för att jag tyckte det var kul utan enbart för att bränna kalorier. Om jag inte förbrände minst 500-700 kcal/dag kunde jag inte äta som jag ville utan att få ångest.

Från dag ett som träningsfri kände jag bara en enda sak. En oerhörd lättnad.

Innan dess hade jag väldigt länge gått och funderat på att införa åtminstone en eller två dagar i veckan som skulle vara helt träningsfria men det blev ju aldrig så. Det gick liksom inte. Jag klarade inte av det. Träningsdjävulen i mig var för stark och jag var för svag.

Ana vann alltid.

Jag kunde inte ha träningsfria dagar. Det var helt omöjligt. Istället fick jag panik och bokstavligen talat så sprang jag till gymmet de här s.k ”träningfria” dagarna. Alternativt, om jag kunde stå emot så stannade jag hemma och satt framför datorn. Men då levde jag på te och sallad den dan.

Att helt sluta träna är det bästa beslut som jag någonsin har tagit i hela mitt liv.

Jag vet att jag brukar säga detta men det är helt enkelt för att det är sant.

Och då är jag och har alltid varit en rätt skärpt tjej som har åstadkommit en mängd bra saker i livet men därmed också tvingats att fatta en hel del tuffa beslut för att nå dit jag har velat.

Men genom att sluta träna kunde jag plötsligt minska mitt kontrollbehov vad det gällde mitt fanatiska kontrollbehov över maten. Om jag inte fick träna spelade det liksom inte så stor roll längre vad jag åt och inte åt.

Jag skulle ju ändå gå upp i vikt och då kunde jag ju lika gärna äta mat som jag på riktigt tyckte om. För det är varken speciellt gott, roligt eller passar in i den hållbara livsstil som jag eftersträvar att man går upp i vikt genom att äta kilovis med frukt och grönt.

Hellre då införa regelbundna måltider och försöka äta så likt min omgivning som möjligt. Jag hade ju testat i åtta år hur det är att träna hårt och samtidigt svälta. Klart jag har varit rätt nyfiken på att iaf testa vad friska ätrutiner inenbär och om jag verkligen blir så slapp och ful som jag tidigare har inbillat mig..?

När jag slutade träna kunde jag plötsligt sova så länge jag ville. Jag fick massvis med tid över – tid som jag har behövt ha för att komma i kapp mig själv. Jag hinner idag (och framförallt orkar jag) ringa fler vänner för att sedan träffa dem. Jag orkar visa att bryr mig om dem.

Jag är inte alls nonchalant som några kanske har trott. Förklaringen är att min hjärna har varit kidnappad och därav min frånvaro. Ni får köpa det här argumentet eller också gör ni inte det.  Jag vet att jag har gjort fel som har prioriterat svält och träning framför ett rikt socialt liv. Det är min egen förlust – jag vet det – och jag kan idag bara beklaga och be om ursäkt för detta. Om det är något som jag fortfarande har svårt att prata om när det gäller min tidigare fanatiska livsstil så är det just detta, relationer. Jag skäms fortfarande över valet jag gjorde, att jag valde meningslösa timmar på gymmet framför mina bästa vänner.

Jag ber inte om er förlåtelse. Men om förståelse.

Som vanligt när det gäller mig fick du ett långt svar Jenny på din fråga och egentligen var det här inte riktigt ett svar på din fråga, eller hur?

Men jag känner att frågan kräver en god kännedom om min träningsbakgrund för att kunna förstå varför jag från början har varit så extremt negativt inställd till träning sedan jag slutade i augusti förra året.

Så mycket skit som jag har fått dras med pga av mitt träningsmissbruk önskar jag ingen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen;

Träningen tog nästan livet av mig. Den enda glädjen som jag kände i samband med träningen var efter själva träningspasset för då hade jag ju återigen presterat och förbrännt tillräckligt med kalorier för att få äta.

Aldrig att jag har suttit på träningscykeln eller sprungit på löpbandet och tänkt ”Shit, det här är så roligt att jag inte kan sluta cykla/springa”.

Därför är det en mycket intressant upptäckt som jag har gjort den senaste månaden som handlar om:

Går en del personer verkligen till gymmet enbart för att njuta av sin träning?

Finns det verkligen människor som tränar utan tanke på vare sig kalorier och/eller kroppsform?

Och jo,  hörrni. Jag har faktiskt tagit steget tillbaka till gymmet…

Men hur, varför och på vilket sätt får ni läsa mer om i morgon.

Tror dagens inlägg är tillräckligt mastigt som det är, eller vad säger ni?

/Anna

15 thoughts on “En gång träningsberoende – ALLTID träningsberoende?”

  1. Jag har också/har fortfarande en ätstörning men har gått till en klinik och det har blivit bättre och jag har kommit upp i normalvikt. Men jag är fortfarande väldigt fixerad vid mat och jämför mig ALLTID med andra, jämför portionsstorlek, lyssnar noga ifall ngn berättar att dom ätit ngt, blir glad om ngn har mat bredvid sig själv på en bild, känner mig dålig ifall jag ser att andra ska träna och jag själv inte ska göra de, får ångest när jag hör hur andra har tränat och jag inte gjort de.. jag har alltså en helt sjuklig vana som jag hatar, och inte vet hur jag ska bli av med. Alla andra ska hela tiden verka så bra och jag är så trött på att höra de.. Har du ngn gång upplevt samma sak att du jämför dig väldigt mkt med andra?

    1. Sofia:

      Nej, i mitt fall har jag faktiskt aldrig jmf mig med någon annan. Jag har haft totalfokus på mig själv. Vad andra gör, om de tränar mycket/lite eller hur de äter det har nästan helt och hållet gått mig förbi. Så självcentrerad har jag varit…

      Jag vet att det är lätt att säa men sluta helt enkelt tänka på vad andra gör o inte gör. Du kan inte jmf dig med någon annan. Vi har olika kroppar, olika krävande jobb/rutiner som kräver olika mängd mat etc.

      Att jmf dig med andra ger dig därmed ingenting alls.

      Försök tänka på att du måste äta och leva så att du mår bra. Vi befinner oss i olika skeden i livet och du måste tänka på vad du befinner dig just nu i livet och därmed anpassa mat och träning efter det.

  2. Det är slående hur mycket man kan känna igen sig när andra talar om liknande upplevelser, just det att träna för att det var roligt försvann också helt och hållet för mig och ett tag när jag slutat träna var jag fullkomligt allergisk mot folk som tränade-tänkte bara på det i form av att det kunde vara något destruktivt, nu kan jag se att det finns folk som tränar för att det ger lust och energi! Ser fram emot ditt inlägg imorn!

  3. tack för ditt svar! Förstår att det måste vara jättekomplicerat. Precis därför jag var nyfiken på dina tankar kring detta. Ser med spänning fram emot morgondagens inlägg om träning 🙂

    Det finns säkert de som tränar mest för hälsans skull, mer eller mindre. klart tankarna på utseende alltid finns där på ett eller annat sätt hos de flesta.

    Däremot finns det ju alltid annat om det inte funkar med sån träning utan ångest. Kanske promenader. Jag går ofta ut på promenader med min granne och hennes hund, just bara för att det är så skönt och trevligt att komma ut o få lite motion och frisk luft. Kalorier & utseende är det sista jag tänker på just då. Men kanske är det annorlunda för dig? Blir det automatiskt att även nåt så vanligt som en promenad sätter sig i hjärnan på fel sätt?

    1. Förr tänkte jag absolut så. Om jag t ex var på ett nöjesfält en dag tänkte jag på hur mkt det skulle innebära i kaloriförbränning under en dag.

      Promenader räknade jag inte ens eftersom jag tyckte det var för lite kalorier för att ens få räknas med.

      Ja, som sagt. Jag var väldigt skadad där ett tag…

  4. tänkte bara fråga om man någonsin kan bli helt frisk från dessa ätstörningar? jag vet ju att det kan bli bättre, och det har det även blivit för mig men kan man bli H E L T frisk ?
    underbar blogg

    1. Jag är övertygd om att man kan bli HELT frisk, Alice!

      Annars hade jag inte gett mig in på det här. Jag har blivit ”halvfrisk” så många gånger tidigare o det livet vill jag inte ha längre!

      tack för att du läser!

  5. Fan. Jag började gråta nu. Är kanske lite blödig idag, men jag började gråta. Det här med relationer alltså.. jag ligger ibland nätter irad och tänker på min sjukaste period. Allt jag valde bort. När jag åkte hem för att jag inte orkade le, inte hade något att prata om. När jag inte träffade folk för att de skulle fika och jag behövde äta ett äpple just precis den tiden men inte kunde sitta på caféet och äta bara ett äpple. Alla gånger jag isolerade mig.
    Och det gör så jävla ont.
    Och den där träningen. Jag har aldrig tyckt om att träna. Att utföra fysisk aktivitet. Men ändå tvingade jag mig själv. Träningen var en biljett till att känna mig åtminstone lite duktig, lite tillåten att få äta det där äpplet.
    Det var så oerhört skönt när jag förbjöds att träna. Jag behövde inte övertalas för gymmet hatade jag av hela mitt hjärta. Den andra träningen – hemma – tog några månader att lägga av med, men nu kan jag verkligen känna glädje när jag lutar mig bak i min säng, kollandes på film och kan vara HELT AVSLAPPNAD.
    Det är fantastiskt att få ta det lugnt. Göra saker i sin egen takt. Sitta ner på tunnelbanan.
    Umgås med människor som man älskar.

  6. Hej,
    Jag har en fundering som inte är kopplad till just träning. Men har du haft problem med magen nu när du har börjat äta mer? Och har du funnit nån lösning i så fall? Själv så fixar min mage inte riktigt den ökade mängden mat. Från anorexi-tiden så är den van vid så liten mängd att den under de åren nästan slutade att fungera. Hela tarmsystemet avstannade. Nu har den inte riktigt kommit igång och jag får problem med svullen mage. Ibland vätskesamling som jag inte förstår mig på. Nån som har nån input där så vore jag jätteglad.

    1. Jag har alltid ätit rätt mkt men väldigt kalorifattigt så just mängderna har inte varit något problem för min mage. Däremot är det värre om jag äter för mkt fett på en o samma gång, t ex choklad + nötter. Då får jag kraftig diarré, åtminstone fick jag det sist jag provade (för ett par månader sedan.)

      Svullen mage fick jag när jag svalt och åt för lite proteiner och uteslöt salt.

  7. jag känner exakt likadant med min mage, den är oftast väldigt ostabil och jag har problem med att gå på toalettten och verkligen vara färdig när jag går därifrån! väldigt mycket gaser med mera som jag upplever är grymt jobbigt!

  8. jag känner verkligen igen mig i detdu skrev här: ”Om jag inte fick träna spelade det liksom inte så stor roll längre vad jag åt och inte åt. Jag skulle ju ändå gå upp i vikt och då kunde jag ju lika gärna äta mat som jag på riktigt tyckte om”. Förut gjorde jag alltid det ena eller det andra. Antingen så åt jag i princip ingenting och tränade, eller så stoppade jag i mig mat tills jag mådde illa och tränade inget alls. Nu har jag fått en mycket hälsosammare syn på mat och träning. Jag försöker att äta lagom och jag tränar 2 ggr i veckan, dt känns underbart! Man behöver ju inte svälta sig för att se resultat av sin träning, det kommer endå =) Det litade jag inte på förut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s