Mat, Självhjälp

Anhörig – vad kan jag göra?

Utifrån de mail och kommentarer som jag får emellanåt förstår jag att anledningen till varför ni läser skiljer sig en del åt ibland.

Några av er är själva sjuka, en del har varit sjuka men blivit friska, andra saknar helt koppling till ÄS men läser för att de gillar bloggen och sedan har vi  den läsarkrets  som känner någon eller är nära anhörig till en person med ätstörningar.

*****

Dagens fråga: Vad kan jag som anhörig göra?

Fick för ett par dagar sedan den här kommentaren:

aanoreximamma:

”Det är otroligt skönt att läsa din blogg och se att det finns hopp, har en dotter som har varit sjuk i ett år (bara) men det känns som en evighet.

Tycker det är jobbigt när hon är inne på bloggar om anorexi det känns som om dom bekräftar varandra i sjukdommen. Det kanske ska vara så, dom kanske behöver det.Vad tycker du? kommer ju inte kunna hindra henne ändå.

Har du något tips till oss föräldrar förstår att det kan vara svårt eftersom ni alla är olika personer. Jag blir galen på det här och vill helst lägga mig på golvet och skrika att jag vill ha tillbaka min fina underbara dotter, inte skelettet som vandrar omkring med stora ögon och hennes vackra hår som det bara är ett minne kvar av, inte se hur hon skäms varje gång hon ljuger, eller hur hon förnedrar sig själv genom att smygträna och slänga maten i smyg.”

Är det bara att vänta ? känns jättejobbigt att tänka på att detta kan hålla på i 10 år. Hur tuff mot henne kan jag vara, vill absolut inte förvärra hennes sjukdom. Många kramar till dig för en jättefin blogg”

Mitt svar:

Jag svarade sist lite kortfattat på frågan men vill gärna skriva ett helt blogginlägg om det här för jag tycker det är så viktigt. Det är en fråga som jag själv ofta har fått under mina sjukdomsår och varje gång har jag haft lika svårt att svara på den.

Det finns flera anledningar till att det är en svår fråga men ett av mina skäl har varit att jag varit alltför ätstörd för att kunna ge ett bra svar. Idag är jag mycket friskare i mina tankar och har en betydligt större sjukdomsinsikt och vet därför bättre än jag gjorde förr.

Jag har dock ingen utbildning i ÄS utan kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter.

När jag var riktigt sjuk skulle jag aldrig ha erkänt det här men idag kan jag ärligt säga att ju tuffare som du vågar vara desto mer hjälper du din dotter.

Men hur kan det komma sig? Hon blir ju så himla arg och ledsen när jag envisas med maten och talar om för henne att hon måste äta?!

Ja, det är helt riktigt. För det är SKITJOBBIGT med någon som lägger sig i. Men det värsta som du kan göra är att sluta bry dig oc låta henne vara. För då lämnar du din dotter helt ensam i anoreximonstrets händer och det är precis vad anorexin vill.

Det är nämligen inte din dotter som skriker att du är dum i huvudet och inte förstår någonting – det är anorexin som säger detta.

Påminn dig själv om detta varje gång som det blir en diskussion kring maten, det är inte din dotter du tjafsar med utan anorexin. Det är viktigt att du skiljer på dessa två och det är inte så svårt faktiskt. Så fort det dyker upp tendenser till aggresivitet så kan du i princip ta för givet att det är Ana som är irriterad för att du lägger dig i sjukdomens förgörande av din dotter. Det kan låta hemskt men att ta livet av personen är faktiskt Anas syfte.

Därför ska man inte förringa det faktum att det finns de som till slut dör i anorexin (dock gör de flesta inte det).

Sist jag svarade så betonade jag hur viktigt det är att ni tar hjälp utifrån. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det här är. Ofta tänker man säkert att ”vi ska fixa det här själva” men det är en jätterisk eftersom när väl anorexiatankarna har börjat gro så förvandlas de snabbt till en hel djungel i din dotters huvud. Den här snabba o destruktiva utvecklingen av anorexins hjärngrepp är svår för en utomståene att greppa eftersom man inte kan se in i huvudet på den sjuka. Därför är det mycket bättre att ta hjälp så tidigt som möjligt.

Ett tips är att så fort man märker att något inte stämmer helt 100% med en anhörigs matvanor så ska ska örnblicken kopplas på och man ska göra sig beredd att dra i nödbromsen och våga ringa det där samtalet till anorexikiniken.

Personalen idag är oerhört kunnig och ingen kommer att tycka att ni är dumma som är oroliga och ber om råd och hjälp. Tvärtom kommer det uppskattas att man inte har låtit det gå alltför långt eftersom ju längre tid som man är sjuk desto svårare och längre blir vägen ofta tillbaka (det är vad jag har hört iaf).

Genom att etablera en kontakt med vården och fortsätta vara stentuff mot din dotter (egentligen är det ju anorexin) så kommer det inte alls ta 10 år innan hon blir frisk. Det lovar jag.

Men låt henne inte gå omkring med en ”sovande” ätstörning. Som anhörig kan det ofta bli så att man försöker undvika att ge sig in i diskussioner för man vet att den sjuka ofta blir förbannad och/eller jätteledsen. Men tyvärr är det min erfarenhet (och jag tror många kan hålla med mig här) att skrik och bråk är ett nödvändig ont för att kunna bli frisk.

Det kommer att bli många tårar både för dig och din dotter – förbered dig på det. Men innerst inne vet även din dotter att du gör det här av kärlek och inget annat.

Kryp inte på tå för henne och blunda inte för sjukdomen. Ätstörningen vill ha din dotter för sig själv och därför blir det ofta så att den sjuka isolerar sig. När det bara är Ana och din dotter är Ana den starka och det vet sjukdomen om. Därför är du som anhörig otroligt viktig.

Som undernärd fungerar inte hjärnan som den ska och får därför svårt att fatta förnuftiga beslut och vad som är bäst för en själv. Därför behövs du så att inte Anas röst ensam får dominera i din dotters huvud.

Det kommer bli bättre så fort din dotter ökar i vikt. Så länge du inte ger upp så kommer viktuppgången och den ske olika snabbt från person till person.

Det kommer inte dröja 10 år innan du ”får tillbaka” henne igen. Hon kommer bli frisk. Sluta aldrig att tro på det och kom ihåg att du inte ska behöva gå igenom det här ensam. Tveka inte att ta kontakt med en ätstörningsenhet nära er!

Vad säger ni andra som läser det här? Håller ni med?

Har ni fler tips att dela med er av?

16 thoughts on “Anhörig – vad kan jag göra?”

  1. jag kan bara instämma. att mina föräldrar sökte läkarhjälp och att de hela tiden fanns i min närvaro under måltiderna gjorde att jag tog steget mot att tillslut faktiskt vilja bli frisk. det var ungefär nio månader sedan nu och frisk är jag inte, men om de bara hade lämnat mig är jag inte så säker på att jag ens hade levt idag, så fort neråt gick det. ta kontakt med läkare, jag var skitförbannad först när mina föräldrar gjorde det, men idag vet jag bättre. det var det absolut bästa som kunde ha hänt mig i det skedet.

    1. Så även om det känns för jävlit även för dig som anhörig så bör alla veta att de gör ett kanonjobb som fortfarande stannar kvar och inte stänger dörren. Sluta aldrig hoppas eller tro på den sjuka, visa att ni tror på personen och att hon/han har ert stöd. Visa att ni ”ser” och älskar henne/honom. Kärlek är oerhört viktigt.

  2. Jag håller med dig HELT i det du säger. Jag hade väldigt otur, jag träffade knappt mina föräldrar när jag var tolv treton, så ÄS fick fullt utrymme, det tog tid innan någon vågade ta tag i det för ensam klarar man det inte. Ensam mot ÄS är det alltid ÄS som vinner.

    Och be om hjälp, kan inte understryka vikten av det, kunnig personal som vet vad de ska säga, som vet hur ÄS tänker och hur personen med ÄS tänker. I början kommer ÄS inte låta personen säga särskilt mycket alls. Det gäller att fortsätta att fråga, prata, säga fastän man får ”vet inte” hela tiden.

    Kramar Elin

    1. ja, låt inte ätstörningen få leva sitt liv. Låt den inte bli ”sovandes” och få gro i lugn och ro. Det är då det kan bli riktigt farligt eftersom viktnedgången sker så snabbt när Ana väl har satt in.

  3. Jag håller också med till 100%. En till sak som jag tycker är viktig, iaf i början innan man hunnit komma en bra bit i sitt tillfrisknande, är att inte utsätta den sjuke för situationer där hon har möjlighet att ljuga. Med detta menar jag att man inte ska lite på nånting hon säger som rör maten så länge man inte sett det med egna ögon. Ge inte Ana den chansen att ta över och manipulera, var tydlig med att det spelar ingen roll om hon ”har ätit hos en kompis”, sålänge du inte har sett det eller kan få det bekräftat av t.ex kompisens föräldrar. Räkna med att hon blir asförbannad när möjligheten till undanflykter, smygande och lögner tas ifrån henne, för detta är Anas viktigaste vapen.

    1. Ja, det är viktigt att veta. kan kanske koma som en chock för många anhöriga eftersom den sjuka tidigare kanske alltid varit väldigt ärlig och därför vill man hemskt gärna fortsätta tro på personen. Men det är tyvärr bara att glömma när Ana väl börjar ta över. Det blir mycket lögner och det är oerhört viktigt med nolltolerans mot detta.

  4. Jag håller med till 100%. Är själv mitt i kampen för tillfrisknande från anorexi. För mig är stödet från min familj och mina vänner JÄTTEVIKTIGT! Man orkar inte alltid ta kampen själv utan behöver hjälp. Tack för en kanonbra blogg, du ger mig en otrolig motivation! Fortsätt kämpa!

    1. Hoppas många anhöriga läser det här och förstår att oavsett hur mkt bråk och skrik som krävs så kommer det vara värt det. Det visar att du bryr dig och inte har gett upp. Överös den du älskar med kärlek när ni inte bråkar och få personen att förstå hur värdefull o omtyckt hon/han är.

  5. Kan också skriva under på föregående talare. Att följa med i ledbanden hos en person som lider av ÄS förvärrar och man måste sätta hårt mot hårt och inte tumma på saker. Inte tillåta smygträning och konstiga ritualer men som sagt inte försvinna – det är det värsta man kan göra tror jag. I en av Mia Thörnbloms böcker skriver hon att något som fick henne att inse sina problem och bli bättre var att hennes mamma stängde dörren för henne och sa att hon inte fick var i hennes hem när så länge hon hade sin drogproblematik och det tror jag absolut inte fungerar på en person med ÄS. De flesta personer med ÄS är svältfödda på kärlek, man behöver överösas med kärlek och höra att man är ok som person – observera personen/individen som den hon/han är utan sin ÄS – man ska inte acceptera och älska ÄS utan den person som finns bakom det hårda skalet och skyddet!

    Tror också att det är ytterst viktigt att man som förälder eller partner har någon man själv kan tala med om hur svårt och frustrerande det är – man behöver och ska häva ur sig sina känslor men jag tror att den personen behöver vara utomstående i form av en anhöriggrupp eller psykolog, diakon eller vän men någon form av spegling och stöd är viktigt!

    1. Kloka ord, Åsa.

      Tror inte heller på det som Mia T sa funkade för henne som drogmissbrukare. I alla fall skulle det inte ha gjort det på mig, skulle bara hängivet mig ännu mer åt ÄS. Precis som du skriver, KÄRLEK, personen behöver bombaderas med kärlek. Det kan inte bli för mycket av det, det är ett som är säkert.

  6. Tack alla för era tips, min dotter har fått hjälp inom slutenvården första gången Augusti – November kom sedan hem och trodde att hon kunde leva som vanligt, men det gick inte så bra. Det svåraste är om hon inte ”vill” (vilket jag är övertygad att hon vill innerst inne) Jag kan ju inte tvinga min dotter att äta, och eftersom hon är över 18 år får jag inte vara hemma med henne, alltså inget vård av barn som jag tycker skulle vara bra åtminstone i början. Hur fixade ni det ? för en del av er är väl också över 18.
    Jag skulle aldrig lämna min dotter åt sitt öde även om jag ibland när jag har varit arg o besviken tänkt tanken 🙂

    1. Även fast att du inte bor hos henne är det viktigt att du fortsätter fråga och hör efter hur det går för henne. Hon kommer tycka att du e tjatig men låt henne tycka det. Säg att du är orolig. Men mamma sa rätt ut till mig att hon var livrädd att hon en dag skulle hitta mig död, insomnad under natten pga att hjärtat inte orkade mer. Det fick mig en rejäl tankeställare och bidrog till att jag kom till en gräns där jag kände att det fick vara nog.

      Sen dess har jag börjat återvända till ett normalt liv igen. Välj dina ord, de kan gå rätt in i hjärtat och ge den extra spark i baken som man behöver.

      Någon annnan som har fler tips på vad man kan göra när man inte bor hemma med den som e sjuk?

  7. Hej!
    Vet inte om den här bloggen är aktiv längre, i alla fall var det ju länge sedan det här inlägget skrevs. Jag kom hit via google när jag sökte på anorexia och anhörig.
    Vill bara säga tack för det här inlägget + alla kommentarer, det gav mig verkligen ny kraft och hopp att läsa det.
    Det är så otroligt lätt att tvivla på att man gör rätt när man är mitt inne i kaoset av skrik, bråk, tårar och protester pga att man som anhörig sätter hårt mot hårt. Dvs att visa att man inte tänker ge sig (fast det ibland känns lockande att ge upp…), att envisas med att följa matschemat och att finnas där som stöd trots att man blir utskälld och hatad. Skönt att bli påmind om att det är sjukdomen som framkallar de där våldsamma protesterna.
    Så, tusen tack för det.

  8. Hej!
    Jag har en kompis som har fått anorexi/bulimi och depression och är därför inlagd på psyk.
    Jag har aldrig varit med om något sånt här tidigare och tycker att det är jättejobbigt eftersom vi vart bästa vänner ända sedan vi började 1a klass. Vi har alltid hållit ihop trots att hon flyttat ca 5 timmar ifrån mig.
    Nu får hon permission i helgen och jag ska åka dit för att hälsa på henne. Därför är jag tacksam för svar så snabbt som möjligt!

    Då är min fråga, hur ska jag bete mig? Finns det något som jag inte borde ta upp eller prata om?

    Bland annat så bantar jag och är rädd att det ska påverka henne negativt, borde jag avstå från att banta under denna helgen? Vad ska jag göra?

    Hoppas du kan hjälpa mig!
    /Elvira

  9. Det värsta som hänt mig, Att se sin dotter bli smalare för varje dag! Har ändå varit en vända på behandling, med viktuppgång och kände att det kanske skulle ordna sig. Nu har det blivit ett återfall, och värre än första gången! Nu vill hon inte besöka psykolog igen för det är pinsamt. Det värsta är att jag själv känner mig helt slut av oro, hur ska man orka en gång till. Allt man säger verkar bli fel. Får vänta enl. mott. på att hon själv vill kontakta dom. Jobbar på att det ska bli en vändpunkt ändå…..

  10. Tack för alla svar som jag har haft!! Varit på BUP idag och fått min dotter inskriven på klinik. Hon skriker efter hjälp nu, så jag är glad att hon insett sin sjukdom. Men mga tårar har de varit och kommer bli.
    Vet ju inte va jag ska säga när hon vill ha bort dom onda i hennes huvud?! Va säger man?!
    Tack för ett fint inlägg ❤️
    Kram Linda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s