Ångest, Mat, Självhjälp

Pizza kan alla äta

Känner du igen dig?

*****

Ni är väldigt många som skriver och frågar det här:

”Hur besegrar du ångesten?”

Jag befinner mig just nu i en klockren period för att kunna svara på den frågan.

Igår och de senaste dagarna har det varit kaos i kroppen. Jag har varit stressad, orolig, ångestladdad, irriterad och extremt känslig. Inte för att jag har haft ångest över ett för högt kaloriintag tidigare i veckan utan för att jag hade varit väldigt orolig inför det som jag har bestämt mig för att genomföra de närmaste dagarna;

Nämligen att fortsätta äta vad jag vill även när ÄS spottar och fräser att jag är oren och äcklig.

För ärligt talat, ni vet lika bra som jag att pizza det kan alla äta en gång. Likaså är det med chokladkakan, bakelsen eller godispåsen. Med noggran planering är detta ingen konst alls.

Vi vet hur man kan fuska för att vårt matbeteende ska se så friskt ut som möjligt och glädja omgivningen med att vi äter ”normalt”. Detta gör många genom att spara sig hela dagen, kompensationstränar och/eller svälter dagen efter.

På det viset är det inget svårt att äta mat som ur ätstörningens perspektiv anses som ”oren, kaloririk och onödig”.

Missförstå mig inte nu, jag tycker det är bra att man utmanar ÄS och om man aldrig tillåter sig att äta det man tycker om är det såklart bättre att verkligen bryta mönstret än att låta det fortsätta som vanligt. Men risken är att man hamnar i hamsterhjulet som säger ”du får äta allt så länge som du tränar eller svälter dagen före/efter”).

Min utmaning de här dagarna – men som egentligen har pågått sedan i augusti – kallar jag för ”Supersize Me”. Det går ut på att jag inte får träna överhuvudtaget (har varit träningsfri sedan dag ett !!!) samt att jag alltid ska välja det jag tycker mest om att äta (dvs jag får inte hålla på o räka kalorier o välja mat enbart för att mätta magen – jag måste lära mig äta för njutningens skul också!).

Utifrån dessa riktlinjer kommer jag gå upp i vikt och jag ser det som ett intressant experiment att se hur snabbt detta kommer ske och en bra chans till att bli kvitt mina ätstörningar för alltid och skaffa mig så normala ätrutiner som möjligt.

Träningen har gått väldigt bra att avstå ifrån men värre har det varit att verkligen kunna äta vad jag vill.

Men nu är jag alltså återigen inne i en sådan period där jag utmanar mig själv och fortsätter att äta trots att rösten i mitt huvud skriker ”Stopp, det är ALLDELES för mycket och helt FEL mat för dig”!

Så svaret på er fråga hur jag hanterar min ångest. Jag önskar att jag kunde skriva att den inte kommer, för det gör den förr eller senare. Men för att den ska bli lättare att stå ut med så har jag alltid tänkt igenom mina känslor på förhand:

”Hur kommer jag reagera efter pizzan och vad gör jag i nästa steg?”

Detta inkluderar som ni säkert förstår ingen träning eller renlevnadskost varken dagen före eller efter.

Så att käka pizzan i sig är ingen utmaning för mig så länge jag har kunnat kontrollera måltiderna dagarna före och efter. Den här gången är det annorlunda. Dagarna före har inkluderat ett ovanligt högt kaloriintag med utemat, fika på caféer och godis på kvällarna. Dessutom väntas fler sociala aktiviteter (som inkl mat och mys) både idag och de närmaste dagarna.

Så hur hanterar jag detta?

Jag tänker att måste testa, nu har jag verkligen en bra chans att testa o se hur det verkligen är att leva ett normalt liv som inte styrs utifrån vad jag ska äta. Det är ju precis ett sådant här liv som jag eftersträvar och vill ha. Dags att applicera min dröm på verkligheten.

Jag tänker ”Vad är det värsta som kan hända med att välja att äta vad jag vill?” och har inget bra svar på det. Istället vänder jag på frågan och frågar mig ”Vad är det bästa som kan hända när jag ökar i vikt?”.

Genast plockar jag fram min favoritförfattare Gisela van der Steers ”Mattillåtet” + mina egna motivationslistor (klicka här och här) och gamla inlägg med ångesthatering.  Där får jag massvis med bra argument för varför jag ska fortsätta äta gott och inte enbart för att mätta magen. Kroppen måste få sitt men glöm inte bort dig själv (själen!) vad du verkligen vill ha. Är du verkligen säker på att det är gröt och inte en tallrik god pasta som du är sugen på?

Kom ihåg att enda sättet att undvika att tänka på mat dygnet runt är att äta det du är sugen på. Enda sättet att sluta tänka på en frestelse är helt enkelt att äta den, sen lovar jag att du inte tänker mer på den utan kan gå vidare och ägna dina tankar åt något mer kreativt och nyttigt än matrutiner och planering.

Förr hade jag idag automatiskt ätit både mindre och ”ren” mat i form av blomkålssoppa eller en sallad på isbergssallad på tomat, gurka och tonfisk. Samtidigt hade tillbringat flera timmar på gymmet för att förbränna så mycket som möjligt av gårdagens pizza och godis.

Men idag väljer jag istället att forsätta äta, inte svälta. Därför startar jag dagen med ett par glas O’boy + fil, flingor, banan och nötter. Funderar på pannkakor , sylt och grädde lite senare. Vi får se vad det blir, men äta gott kommer jag definitivt fortsätta göra!

Och ja – glömde ju bort att berätta för er igår. Jag har gått upp vikt.

Igen!

16 thoughts on “Pizza kan alla äta”

  1. vilket sammanträffande, jag skrev precis ett inlägg om pizza på min blogg!:) det är kloka ord du kommer med och jag är glad att det går bra för dig!

  2. ah, vad bra att du skriver om det har. det ar sa typiskt nar en van till mig blev sa chockad nar jag skulle laggas in: ”du at ju helt normalt pa festen”. jo. det hon inte sag var att jag bara tog av det som inte inneholl fett, att jag inte atit nagot under dagen, att jag spydde och inte at sarskilt mycket dagen efter.
    allt det har runtomkring, det ar ju det som ar atstorningen.
    om jag ater pizza en dag betyder det faktiskt ingenting om jag sen anda kompenserar. och om jag ater pizza en gang betyder det inte heller att ”nu kan jag ata vadsomhelst” for sen nasta vecka kan det vara oerhort svart att bara ata en ostmacka liksom. i atstorningen finns det ingen mat som bevisar att man ”blivit frisk”. det ar nar atmonstret normaliseras och man inte langre kompenserar som man borjar ga mot det friska.
    men sjalvklart ar det bra att vaga prova, vaga testa nya livsmedel och ”forbjudna saker”. men det kan bli sa fel anda, nar man lurar sig sjalv att man overvinner atstorningen sen star man anda dar och trampar pa cykeln eller svalter sig nasta dag.
    forlat mina icke/prickar, ar utomlands.
    du ar sa javla grym, hoppas du kunde kanna att pizzan var GOD och precis vad du ska tillata dig sjalv 🙂

    1. Pizzan blev jättegod och ångrar den definitivt inte. Dagen har gått strålande och jag har ätit exakt det jag velat utan att vare sig räkna kalorier eller planera. Dagarna blir så otroligt mycket mer effektiva när man slipper allt trixande och planerande, känner mig just nu som en riktig ”super woman” som kan klara allt.

      Imon fortsätter det som vanligt enligt teorin ”inga förbud”, återigen blir dagen mycket roligare utan matförbud. Slipper dessutom beslutsångesten eftersom jag vet att det inte dröjer längre än till middagen så kan jag äta det som jag valde bort vid lunch för något annat lika gott.

      Åh, utomlands – vart då? något varmt land kanske?

  3. Du är helt fantastisk.
    Tack så mycket för att du är en sån otrolig inspirationskälla vid tillfällen när allt känns åt helvete!

    Keep up the good work!

  4. Så jävla bra blogg!
    Håller själv på att försöka gå upp i vikt på samma sätt som du, och det funkar! Jag känner mig stark när jag inte behöver planera allt, när jag inte känner mig tvingad att väga livsmedel, osv.
    De stunder jag känner mig osäker på min kropp, mat och allt det som ätstörningen står för, så klickar jag mig in på din blogg och får så sjukt mycket pepp. Och jag hoppas verkligen att du får tillbaka för allt du ger.
    Det krävs så otroligt mycket för att orka hålla lågan uppe hela tiden.
    Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig också, att du velar och har de där tankarna lägst bak i huvudet som då och då uppmanar att göra som sjukdomen vill.
    I somras vägde jag 35 kilo, och jag var helt utmattad efter att ha tvingat mig själv att gå minst 30.000 (TRETTIOTUSEN!) steg om dagen i ungefär ett års tid, dessutom försökte jag få in andra övningar under dagen, om jag hann.
    Jag inser ju nu att det är helt sjukt. Jag var sjuk, och jag är fortfarande sjuk, men jag har lyckats gå upp 5 kilo sen i augusti, har slutat med mina maniska promenader och äter så mycket jag kan.
    Visst, det är inte någon snabb viktuppgång, men jag är glad för varje kilo.

    Jag vill tacka dig för allt det du ger mig i dina inlägg och den kraft som jag får när jag inser att våra tankar är så otroligt lika. Jag kan skratta till när jag läser vissa saker som passar in på pricken.

    Det du klarar – det klarar jag också. Och du ska veta: det jag klarar – det klarar du också! Du är så mycket mer värd än sjukdom! Kom ihåg det!

    Johanna M

    1. Hej Johanna!

      Tack ska du för alla dina fina ord – jag rodnar från topp till tå!

      Härligt höra att det går framåt för dig också. Jag vet att det inte är lätt att sluta upp att göra sådana där dumma saker som tvångsmässiga promenader o träning.

      Men man MÅSTE våga bryta med det för det är ingen hållbar livsstil i längden. Vi ska trots allt bli gamla och bli äldre än 30 år, det kan man inte bli om man tvingar sig till sådan där meningslösa aktiviteter…

      Och även små steg räknas – huvudsaken är ju att det sker en förändring och att man VÅGAR göra saker annorlunda och utmanar sig själv.

      Tack för att du läser, jag önskar dig verkligen ett STORT lycka till. Berätta gärna mer hur det går för dig då o då 🙂

      Stor kram!

  5. Hej!
    jag har själv haft äs och ”övertränat” från 16-24 år. Är nu 29 år och ”helt frisk”(om man nu kan säga det om någon…;) sedan et par år. Otroligt kul att läsa detta inlägg då jag känner mig så mkt igen. Är övertygad om att du kommer bli helt frisk om du fortsätter se dom små framstegen och ta hand om dig själv! Det är oerhört tufft att bli frisk från anorexi, så mkt ångest man måste stå ut med och en osäker framtid. Tänk på hur stärkt DET är att klara av detta 🙂 mkt stärkare än att leva i en falsk ätstörd värld och med et falskt ideal. Nu börjar du bli DU och den resan är värd varända dag 😉 LYCKA TILL !!!!!!!!!

    1. Ja, Sigrid! Du sätter verkligen fingret på exakt hur jag känner det; ”Nu börjar du bli DU”

      Äntligen börjar jag känna igen den gamla Anna igen. Jag orkar så mkt mer och ser fram emot dagen på ett helt annat sätt så fort jag vet att jag inte har några förbud att rätta mig efter.

      Stor kram till dig!

  6. Du är verkligen en underbar förebild! Men det bästa är att vinnaren, den allra största vinnaren är ju du själv! All kamp, all ångest, all tid och all energi som det tar: den gör så att DU mår bättre. Och ju mer man äter, ju mer börjar iallafall jag inse att jag har rätt att må bra! Jag har rätt att äta mig mätt och att vara lycklig och att njuta. Och den ångesten det ger, den är faktiskt helt möjlig att stå ut med, med tanke på att alternativet är den konstanta ångest som det innebär att vara fast i sjukdomens klor!
    Tack för att du inspirerar och engagerar, tack för att du orkar visa att det går att bli frisk! Tack för dina kloka ord och råd.

    Vi ger oss aldrig och vi ska, tillsammans, greja detta!

    Största kramen!

    1. Ditt citat ”Jag har rätt att äta mig mätt” brukar jag ha ekandes i mitt huvud är beslutsångesten blir för stor. Du har så rätt i det och det är skönt att vara mätt för då slår hjärnan av tankarna på mat och man börjar automatiskt att tänka på annat.

      Jag gillar även när du emmelannåt skriver så här om anorexin ”om jag inte minns fel så var det jag som bodde i den här kroppen först, inte du!?”

      Du inspirerar mig minst lika mkt tillbaka Katarina o är en av få äs-bloggar jag nu börjat läsa regelbundet.

      Mat=medicin och det är inget skamligt. Mat är roligt och ger frihet.
      När man äter blir man fri – inte tvärtom!

      *kramar om*

  7. Så otroligt skönt å läsa detta inlägg (å alla andra oxå) samt allas kommentarer osv. Igår var en bra dag utan nästan någon ångest alls, men idag är den där igen och vill hindra mig från mat och istället få ut mig på en löprunda. Men så läste jag detta och jag som var på väg att ta på mig springskorna skall istället ta en LUGN promenad och njuta av naturen (inte för att förbränna utan för att det är skönt) och ikväll när jag skall bli bjuden på middag skall jag äta av allt och det som på RIKTIGT är GODAST, och jag ser fram emot det! 🙂

    1. Ta det lugnt idag Sandra, det förtjänar både du och din kropp. Inget blir bättre av att du försöker motionera bort kalorierna, det gör mer skada än nytta o för varje motionsrunda du gör blir vägen tillbaka till ett friskt liv bara längre o längre.

      Må så gott idag och tänk inte för mycket utan slappna av och härma de andra på middagen.

      Kramar

  8. Hej!

    Jag vill bara tala om för dig vilken fantastiskt modig och duktig människa du är. Du bygger upp kroppsfunktionen nu, du får kroppen att bygga upp sitt naturliga välmående. Du bryr dig inte om du tar det ena eller det andra som är ”förbjudet” (för mig). Jag förstår inte hur du vågar. Men antagligen är det dina starka, positiva tankar som krossar Ana.
    Jag fyller snart 13 (och ja, jag tycker det är pinsamt att vara så ung – men hur gammal är du?) och har luggigt på sjukhuset, barnavdelningen i över 2 månader. Nu är jag slutligen hemma från sjukhuset som jag kallar ”dårhus” (jag hatar verkligen det stället, det stinker avlopp och sköterskorna är plågsamma käringar!) men jag fortsätter fuska … jag slänger mat, tränar tills jag svettas och tänker för mycket. Jag kan bara inte få bort det.
    Mitt BMI låg också under 15, men jag vägde 37 och är 160 cm, snart 13 år … Det känns för mycket jämfört med dig som säkert är äldre och allt….

    Kram

    1. Hej tjejen!

      Tack för att du läser och för dina rader.

      Jag fyller 24 i år och fick diagonosen Anorexia/Ortorexia Nervosa när jag var 16.

      Försök glädja dig åt att du har fått hjälp och behåll kontakten med vården. Du kommer behöva stöd även fast att du inte längre är på sjukhuset. Jag vet att det säkert känns som ett helvete just nu men försök att VERKLIGEN fundera på varför du gör som du gör EGENTLIGEN?!

      Efter åtta år av svält och träning har jag genom mitt kroppsliga experiment verligen fått bevisat för mig att alla de där timmarna på löpbandet och samma kalorifattiga mat varje dag varit förgäves och till ingen nytta.

      Idag förstår jag att det går att äta gott och regelbundet, skippa träningen och man blir ändå inte överviktig – jag har fått se detta med egna ögon! Ta dig verkligen en funderare på det här. Som sagt jag har testat och vet att det fungerar. Det skulle bli samma sak för dig med. Jag tycker verkligen du också ska inleda en ”testperiod” och se hur det känns att inte träna på ett tag och införa några nya livsmedel som du längtat efter.

      Önskar dig all lycka och kom ihåg att vägen till att bli frisk är MOD och att VÅGA. Du är dig själv och äger dina egna tankar, glöm aldig bort det.

      Kram,
      Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s