Ångest, Mat, Självhjälp

Nu jävlar åker du ut

*****

Fy fan, säger jag bara.

Jag har bävat för det här inlägget. Skjutit det framför mig. Tänkt att jag kanske inte ska skriva, att ni aldrig ska få veta. Och att du ska få plåga mig i all min ensamhet. I tysnad och utan insyn från någon som du vet vill hjälpa mig.

Oss emellan, jag vet att du gillar detta. Du njuter som fan. Fy fan.
Jävla sadist, vill du ta livet av mig eller?!

För du är ju som allra starkast då, när det bara är du och jag. Det är då du vinner och jag är återigen tillbaka i det eviga hamsterhjulet och trampar.

De sista dagarna har du rivit och slitet i mig. Velat planera och kompensationsäta.

För första gången på åtta år ville jag baka pizza ikväll, dvs en pizza som även jag skulle äta av. Med vanlig god och härlig fyllning utan lightprodukter och rågmjöl. Nu frågar jag dig, vad är ditt problem egentligen?

Varför var du genast där och planerade den här dagens matschema? För ärligt talat Miss Ana, hur fan kunde du veta redan i tisdags vad jag skulle vara sugen på att till frukost och lunch idag? Jag kan lova dig att knäckebröd med enbart lite grönsaker definitivt inte är det jag vill ha när jag sitter och skriver det här nu.

”Men du måste ju få lite över till din kaloribudget om du ska ha råd att äta pizza ikväll…” försöker Miss Ana.

Åt helvete med dig! säger jag bara.

Jag ska inte räkna kalorier. Jag har sagt det förrut men känner att jag måste verkligen ta  tag i det där på riktigt. Idag gör jag det och ska verkligen kämpa för att det ska förbli så läääänge som mjöligt den här gången.

Det senaste dygnet har jag tänkt på mat  konstant och tack vare Gisela van der Sters bok ”Mattillåtet” börjar jag verkligen kunna ta till mig logiken. Kroppen säger ifrån när den är sugen på något. Den är bra på att berätta för mig vad den behöver för att bygga upp mina celler i kroppen. Den lurar inte mig.  T ex säger den inte till mig att jag ska lyfta handen och klia mig på ryggen om det inte behövs? Eller gå och kissa?

Således när jag få sug efter nötter ska jag äta nötter. När jag blir sugen på pizza ska jag äta pizza. Nötterna innehåller fett och andra saker som kroppen har brist på och det är exakt samma sak med pizzan. Kroppen talar till mig och jag måste lyssna på den.

Jag är så fruktansvärt trött på att kalkylera och laborera med kalorier. Det går mig på nerverna. Jag vill äta vad jag vill och det har jag slarvat med sen ett bra tag tillbaka. Jag har inte svultit men bara ätit för att bli mätt och inte för njutningens skull. Och det är ju två vitt skilda saker. Återigen Anna,  från och med idag väljer du tillsammans med kroppen mat både utifrån vad som smakar gott och vad som ger mer  långvarig mättnad. Balans och lite av varje, det är utan tvekan det bästa.

Miss Ana kan gå och hänga sig.

Den här gången går jag inte på dina trick längre. Jag tänker bli frisk och det kommer jag inte bli så länge jag kompensationsäter och planerar. Det är ingen hållbar livsstil för mig. Jag vill vara fri, flexibel och kunna umgås så ofta med människor som jag tycker om. Du försöker ta det ifrån mig. Jag har fått smaka på det goda och påminns allt oftare om det friska livet.

Det skrämmer skiten ur dig.

Du vet att den här gången kommer du inte få tillbaka mig. Jag har varit på väg bort ifrån dig massvis av gånger, men den här gången vet både du och jag att du har förlorat mig för alltid.

Det är härligt att få bestämma själv vad jag ska äta. Kan inte skriva det för mycket, känner jag. Jag älskar att äta gott och livet blir så otroligt mycket större och roligare så fort jag stänger av rösten i huvudet som säger till mig vad jag får och inte får äta.

Det här blir en bra dag.

Tack snälla för att ni står ut med att läsa mina röriga tankar!

16 thoughts on “Nu jävlar åker du ut”

  1. Jag säger det igen – du är så bra!
    Tack för dina inspirerande inlägg, så starkt av dig att så medvetet gå emot känslan. Även långt efter att man slutat svälta och äter normalt, så är det så svårt att bryta sina tankemönster. Även om det oftast inte längre styr vad jag äter, så får jag alltid ångest när jag äter något ”onyttigt”, som en reflex. Har knappt reflekterat över att det inte måste vara så, att man faktiskt kan utmana även känslan, att inte nöja sig med att ”bara” ha kontroll över sina handlingar. Det skulle vara så skönt att kunna äta utan att känna skuld. Jag ska försöka 🙂

    kram Sofia

    1. det e det som e läskigt, att ÄS blir ”sovandes”. Med tiden lär sig kroppen att hantera att leva med ett stört matbeteende, det sjuka blir så normalt så man lurar sig att man e frisk. men det e just det som jag e så jävla trött på o en gång för alla håller på att städa ut.

      Kram på dig!

  2. Väldigt bra inlägg. Även om jag sjukt nog, för sjukt är ju vad det är, blir avundsjuk på de som är/har varit Miss Ana’s girls.

    Själv har jag alldeles för länge umgåtts mest med Miss Mia, vilket har lett till raka motsatsen mot vad Miss Ana’s flickor drabbas av.

    Fast i grund och botten är det ju same shit bara olika speglingar av det. Slänga ut, sparka bort fröknarna är det bästa och enda rätta!

    Om det bara vore lite enklare…

    .:kram

    1. Ja, slänga ut och alla mer öppna dörren. Börja umgås med friska människor och äta som dem gör.

      Att härma friska människors livvstil är en bra väg att gå och har bidragit till mina snabba framsteg det senaste halvåret.

      *kramar om*

      1. Vi är *räknar på fingrarna* 8 tjejer i min klass tror jag, och 4-5 av dem har/har haft problem med maten på olika sätt. Och det är dem jag äter lunch med. Annars umgås jag inte med friska människor på det sättet så att härma med i alla fall ätandet är rätt svårt.

        .:Kram

  3. Oh, jag önskar också att man bara kunde släppa den där lilla kaloriräknaren som verkar vara inbyggd… Så himla trött på det. Det tar tid, är himla ensamt och ofta ångestframkallande- antingen hatar jag att anorexin vinner när jag ligger lågt, eller så kämpar jag mot hennes hemska skrikande utbrott när jag ätit för mycket. Jag har en så hemskt jobbig helg nu- många stora middagar/luncher med familj och vänner. Jag vill ju absolut gå, men det byggs upp en panik inom mig… Kan inte njuta till hundra procent, och det är ju bara tragiskt. Skriv gärna mer om hur du gör för att slippa din ångest och ditt räknande.

    Massa kramar till fantastiska dig!

    1. Jag förstår det helvetet som pågår inne i dig. Man vill så gärna vara med o vara social o ha kul o samtidigt är man livrädd att det kommer bli för mkt mat för ÄS.

      Ett tips är att verkligen fokusera på en person som du vet har en frisk inställning till mat o som du litar på. Se vad personen äter och härma den, för min del känner jag mig väldigt trygg av att göra så och det ger aldrig ångest efteråt eftersom jag vet att jag åt som alla andra friska o det är ju en sån matinställning jag strävar efter.

      Jobbigast är när du lämnas ensam med dina tankar o det e bara du o ÄS. Tyvärr är ÄS ofta alldeles för starka, därför e det bra att du använder friska människor som referensramar.

      Lycka till, Madde, min varmaste tankar till dig – du klarar det här. Att äta i helgen är helt rätt väg för att du ska lyckas bli av med ÄS för alltid.

  4. Du är stark och du kommer klara det här:) vissa dagar känns svårare än andra jag vet för jag är likadan..vet jag att jag ska äta choklad på kvällen vill gärna anorexian vara där och peta i frukosten mellanmålet och middagen men man får inte låta den det är förjävla jobbigt rent ut sagt men det går och det finns ingen gång man mår så bra som när anorexian inte får vinna över ett enda mål en dag och man även klarar av att äta det där lilla extra.
    Kom i håg järnvägsspåret som sakta växer igen och fortsätt vara stark vi kan tillsammans:) massa kramar

    1. Tack för påminnelsen om järnvägsspåret, precis vad jag behöver höra just nu. Det är ju helt sant… fan den här gången ska jag tuffa på i det friska spåret läääääänge utan en massa räknande.

      Många kramar

  5. Måste bara få säga; Du är beundransvärd!! Tuff, en riktig kämpe!
    Har själv vandrat på denna helvetiska,mörka stig i 10 år nu,och vet att jag inte klarar mer av skiten!
    Har gjort många försök att ta mig härifrån,men aldrig riktigt lyckats..
    Jag vill ju LEVA.Jag vill kunna älska,njuta,ha frid och ro.
    Man klarar inte hur länge som helst i mörkret.. blir så hatisk och bitter. Nej, jag måste hitta LIVET nu..
    Det är för mig otroligt styrkande och motiverande att läsa din blogg! Så, TACK!
    Och jag tycker att det är fantastiskt hur du orkar peppa
    dig själv och oss läsare varje dag,trots att du givetvis har det kämpigt själv åxå.
    Tack å kram från mej!

    1. Tack F. Det värmer att höra, verkligen.

      Jag har själv varit sjuk länge o klarar jag av att saddla om ja då klarar du det också. Jag har varit låååååångt ner under isen men ändå lyckats att vända det till slut. Idag äger jag mina egna tankar o beslut betydligt mer än förr.

      DU KAN OCKSÅ GÖRA DET!!! Det är aldrig försent, kom ihåg det. Du kan börja redan ikväll, ät det du verkligen vill o gör samma sak imon. Träna inte.

      tack för att du läser!

      Varma kramar

  6. tack för att du finns!

    Vill bara att du ska veta hur mycket du hjälper mig i kampen mot ätstörningen. Sedan jag hittade din blogg har jag vågat ta mycket mer ångest och börjat må bättre. Ville verkligen komma på bloggträffen men sen blev jag för rädd, jävla äts.

    Tack igen

  7. Hejsan, jätte bra skrivet, du har verkligen rätt 😀
    Så ska jag också börja tänka och inget ska hindra mig inte ens den elaka personen som finns i mitt huvud dag som natt!

    TACK FÖR ATT DU BLOGGAR, DU HJÄLPER JÄTTE MÅNGA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s