media, Självhjälp, Träning

Svar på läsarkommentar till inlägget ”Vägen från 37 kg i Cosmopolitan”

Många ser hälsosamma ut. Men i många fall är det bara en fasad. Många vill inte alls träna så mycket som de gör men fortsätter pga kaloriförbränning (tränar för att få äta), utseendefixering, känslan av att känna sig rena och hälsosamma.

*****

Till dig som skrev:


”Eh, varför skall man vara ”helt träningsfri”? Det låter ju som största fail. Problemet som tjejen hade var ju att hon drev det in absurdum och inte åt tillräckligt. Om hon hade lyssnat på sin kropp och haft självdisciplin hade hon säkert blivit en lyckad idrottskvinna istället för misslyckad som nu. ÄT ORDENTLIGT. F.ö. är det fel att dra ena extremen åt andra hållet.”

Svar på din kommentar:

1. Tjejen i artikeln är jag.

2. Under perioden när jag tränade som mest åt jag även normalt och hade ett friskt BMI. Folk i min omgivning såg mig därför som ”frisk”. Men i mitt huvud pågick ett kalori-och träningskrig. Jag har aldrig varit så sjuk som jag var då. Det var fruktansvärt. Efter att jag fortsatte att gå upp i vikt (samtidigt som jag tränade som mest) blev jag skitskraj. Jag började stegvis att dra in på olika livsmedel efter julen 2008 och till sommaren 2009 levde jag i princip bara på sallad och soppa. Jag rasade i vikt och på fem månader hade jag ett BMI på under 15.

Jag orkade inte längre träna, spinningcykeln skavde i rumpbenet, hade svåra sömnproblem, svim- och panikattacker, dödsångest och ett mycket ansträngt hjärta. Därför körde jag igång mitt Super size Me!-projekt i augusti 2009. Har varit träningsfri sedan dess och kanske kan jag aldrig mer gå tillbaka till ett gym med risk för att bli beroende igen. Kanske förblir jag en ”nykter” träningsnarkoman. Ungefär som en alkolist som aldrig mer kan dricka alkohol pga risken att trilla dit igen. På det viset kan det vara bra att förbli träningsfri livet ut, hellre att jag rör på mig extremt lite för att undvika att jag faller in i ett destruktivt beroende och skaffar mig rutiner och vanor som jag inte mår bra av. Det är bara att accepetera att människor är olika. Vissa kan ha balans i allt dem tar sig för men för alla är det inte lika enkelt.

3. ”Om hon hade lyssnat på sin kropp och haft självdisciplin hade hon säkert blivit en lyckad idrottskvinna istället för misslyckad som nu…”

Har väldigt svårt att förstå vad du menar med självdisciplin, en lyckad idrottskvinna och misslyckad? Jag ville aldrig bli en lyckad träningskvinna. Allt jag ville var att få känna mig ren, hälsosam och förbränna så många kalorier som möjligt.

Förstår inte på vilket sätt som jag skulle vara misslyckad…?

7 thoughts on “Svar på läsarkommentar till inlägget ”Vägen från 37 kg i Cosmopolitan””

  1. Hej! Jag har haft en form av anorexi i sex år. Hade som lägst ett BMI på 15, men gick upp det ganska snabbt när det upptäcktes att jag var sjuk. Har sedan legat stabilt med ett BMI på 16.Det var först i somras som jag bestämde mig för att kämpa mig friskare och gå upp i vikt till ett BMI på 17,5. Trots att jag nu ser snyggare och friskare ut, kommer anorexitankarna då och då. Jag har därför några frågor;)
    1.Hur kunde du förbranna runt 5000(!) kcal om dagen? Inte för att jag ska ta efter det, jag bara undrar om det ens är möjligt när man väger så lite som du?
    2.Vad har du för utbildning och jobb? Har dessa blivit påverkade av din anorexi?
    3.Är ditt BMI fortfarande 15, eller har du lyckats gå upp?
    4.Har eller har du haft någon pojkvän? Många anorektiker isolerar ju sig från sin omgivning…
    5.När jag läser ”anorexibloggar” får jag alltid oro. Jag känner mig misslyckad eftersom ni är smalare än mig. Tror att ni har det säkra och lyckliga livet. Detta är väl anorexins tankar? Vad ska jag göra för att bryta dem?
    6.Vad är ditt mål? Att få ett normalt BMI (19-20?), att få mens eller att sluta räkna kcal…?
    Blir jätteglad om du svarar:)Du verkar vara en underbar tjej. Kämpa på!

  2. Vad är det för idiot som skriver att någon som hamnat i träningsmissbruk och anorexi är misslyckad? Vadå självdisciplin? Det är ju snarare disciplin som vi har för mycket av, kontrollbehov, allt ska vara perfekt, inget får bli fel, för mycket, för lite.
    Det är alldeles för mycket självdisciplin.
    Det är klart man ska lyssna på sin kropp, men det är ju där nånstans det har gått snett. Men vi kämpar åtminstone för att kunna våga lyssna på vad VI vill, vad våra kroppar vill. Och inte anorexin.

    Erika, vill bara svara på din 5e fråga: jag höll också på så när jag bestämde mig för att bli frisk – letade efter ”friskbloggar” för att inte känna mig ensam. Tyvärr är de flesta bloggar ett stort skämt där bloggaren ”försöker bli frisk” men istället skriver hur lite den äter och lägger upp proana bilder snarare. Jag skriver blogg, och jag försöker att skriva om framgångarna och uppmuntra andra att inte ge upp.
    Det viktigaste är att inte identifiera sig med anorektiker, utan med friska människor. Det är oerhört svårt och i en vecka har jag varje dag kämpat just med den biten – jag ÄR inte anorektisk, jag HAR anorexia. Men jag vill tillhöra den friska delen av befolkningen.
    Du måste våga lita på att det du gör (kämpar för att bli frisk) är RÄTT. Och att det finns MÅNGA som vill bli friska och kämpar varje dag. Identifiera dig med dem istället – de som vill leva ett sunt liv.

    Kram på dig Anna, din blogg hjälper verkligen!

    1. Tack för din värmande kommentar, Vanja!

      Vet inte om man skriver så av okunskap eller bara för att man vill provocera och väcka reaktioner…

      Vi som lever i det vet ju i alla fall hur det är… Och självdisciplinen är det ju inget fel på om man nu säger så… *host*

      Kramar i massor!

  3. Fantastiskt bra svaret.
    Eftersom du inte kan vara elak mot de i din blogg, kan jag det! Vilken komplett idiot.

    Vadå misslyckad? Jag blir så förbannad!
    GAAH. Jävla pucko, fast de vet kanske inte bättre. Det är ju egentlige rätt synd om de. såja.

    TACK för en fantastiskt blogg!

    Tusen kramar vännen

    1. Tack ska du Lianna och som jag skrev till Vanja innan så vet jag inte om man skriver så av okunskap eller bara för att man vill provocera?

      Jag vet inte svaret utan kan bara rycka på axlarna åt det!

      Kramar tillbaka!

  4. tycker det är jättebra att du publicerar svar på frågor som den här. jag vill för den personen bara tillägga att det är en sjukdom det handlar om, man väljer inte att bli ”misslyckad” som uttrycket var. på samma sätt som man inte direkt väljer att få diabetes eller allergier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s