Ätstörningscoach

Det där med kläder

En sak som jag verkligen ser fram emot med att gå upp i vikt är att jag äntligen kommer kunna ha normala storlekar som är anpassade efter normala kvinnokroppar.

För vet ni hur svårt det är att hitta snygga kavajer, pennkjolar, kostymer och skjortor till en barnkropp?!

I butikerna promenerar jag länge omkring och stryker längtansfullt med händerna över alla de snygga damkläderna inne på Top Shop, Mango, Sisters och Zara. Överallt ser jag stora helkroppsbilder på snygga kvinnor i min egen ålder och önskar att jag också fick se ut sådär. Med bröst, rumpa och höfter… för det är pinsamt att vara 23 år och fortfarande se ut som den i högstadiet var sent utvecklade plankan…

I frustration plockar jag åt mig ett mindre berg kläder och går för att prova. På vägen till provrummet försöker jag inbilla mig att något kanske har hänt tills idag, kanske sitter kläderna perfekt just idag? Kanske är det idag det händer?

Men det är alltid samma sak visar det sig… Vem försöker jag egentligen lura?

Väl inne provrummet hänger byxorna fortfarande i baken på mig… Jag måste till barnavdelningen och hämta ett nytt skärp. Tillbaka i provrummet igen inser jag att jag faktiskt inte kan gå klädd så här även fast att byxorna inte halkar ner längre. Det är nämligen väldigt enkelt för mig att blunda för jättehålet som uppstår mellan mina lår men innerst inne så vet jag ju att det kommer inte människorna som jag möter på stan att göra.

Mina problem syns tydligt. Byxorna avslöjar mig. Det går inte att dölja. Folk är inte dumma även om jag önskar att de var det i detta fallet. Skit också, jag som verkligen behöver ett par nya byxor till jobbet!

Irriterad kastar jag av mig byxorna och provar kavajen istället. Men det dröjer inte länge förrän jag inser att även den är uppsydd efter en kvinna med normalt BMI. Fan också, tänker jag och knäpper sista knappen över mitt ”bröst”. Den är på tok för stor! Jag skulle behöva stoppa hela blusen full med bomull för att kunna fylla ut den. Det ser inte klokt ut. Jag påminner om en liten flicka som leker maskerad i sin mammas ”vuxengarderob”. Jag skäms.

Högröd i ansiktet samlar jag ihop galgarna och struntar i att prova resten – det är inte roligt längre.

Jag lämnar butiken men den här gången med gråten i halsen. Det är så fruktansvärt förnedrande att tvingas köpa kläder på barnavdelningen. Då får det hellre vara, jag gör det helt enkelt inte längre.

Jag vägrar!

Fina Laila Bagge

13 thoughts on “Det där med kläder”

  1. Oj, jag känner igen det där med att handla kläder på barnavdelningen. Inte för att jag har behövt göra det i vuxen ålder men tankarna är de samma. Min mor köpte mycket kläder på postorder under hela min uppväxt. Jag började intressera mig för kläderna i damklädesdelen när jag var så där 12 år gammal och satt gladeligen och kryssade i vilka kläder jag tyckte min mor kunde köpa till mig. Dock kunde jag inte börja få/köpa dessa kläder förrän jag var 15-16 år gammal då jag var för liten och tunn för att ens kunna bära stl 34 som 12-14-åring. Jag förstår din frustration du har nu även om jag hade min långt tidigare. Dock tycker jag det är starkt av dig att gå in i butiken och plocka åt dig de kläder du vill ha. Om du ligger i och ger järnet är jag övertygad om att du snart kommer att kunna bära de minsta storlekarna. Gina tricot brukar vara mindre i storlekarna än exempelvis Vero Moda. I alla fall vad jag har märkt. Bor du i Skåne och i närheten av Trelleborg så gå in på deras Gina tricot-butik. Den är inte lika ”barnslig” i kläderna som exempelvis Gina tricot på Stortorget i Lund. Gina tricot på Hansa i Malmö är rörig som bara den så den är inte att rekommendera heller. Kraaam på dig!

  2. Oj, vilket himla starkt inlägg! Jag kan tänka mig att det är precis samma sak, fast omvänt då, för många överviktiga som måste handla i den s.k. ”skämshörnan”. Men både under- och övervikt är ju nånting som i de allra flesta fall (undantaget svåra sjukdomar förstås) GÅR att göra något åt. Det är inte nödvändigtvis en livstidsdom det där att inte passa in… även om jag inte ens kan föreställa mig hur hemskt och hopplöst det måste kännas när man ändå står där i provhytten.

    1. ja, jag kan faktiskt förstå människor som är överviktiga och den frustration som de förmodligen känner… men ja, vi kan trots allt göra något åt det. Inget är hugget i sten och jag ser fram emot att bli kvinna på riktigt. Jag kommer vara så stolt över en normal kropp som kommer fungera och ta mig dit jag vill.

  3. Anna anna anna…
    du har gjort det IGEN!!!
    Hhaaa…VARJE inlägg kunde
    vart kopierat från min hjärna!!! :0

    därför bestämde jag mej i somras
    när ajg tänkte köpa nya jeans o tom
    Barn-jeanden va för SMÅ, att jag skulle
    spara pengar o gå upp i vikt o VÄXA I mina
    gamla jeans ist.!

    igen…toppen inlägg!
    tror många känner igen sej!
    tack för att du delar me dej av detta!

    kram!!

    1. Tack! ja, jag tror det e helt rätt. Inte bra att ha alldeles för små jeans för det kan bli en ”frestelse” för många att stanna kvar i ÄS. Bättre att fokusera på att komma i kläder som man vet är normala storlekar anpassade efter sitt eget BMI.

      kram på dig!

  4. hämtat ur mitt huvud också. senast idag tog jag ut min frustration över mina föräldrar då det nya understället jag fått i storlek 160, som var helt lagom i längd, hängde som trasor på mig. jag skrek på dem att jag ville ha ett underställ som satt åt så man kan ha till exempel ett par tajta jeans över. det är verkligen ett problem att jag gillar tajta kläder just nu…när till och med XXS kläder inte sitter åt då blir det jobbigt. dock peppar det ändå till att gå upp i vikt, få rumpa och höfter så att byxorna sitter uppe och bröst så att uringningen visar något!

    1. mm, det där är farligt elin… känner igen det där… usch :-/ Storlek 160 är ju en barnstorlek och istället för att fokusera på en ännu mindre storlek måste du tänka att du vill kunna bära normala storlekar och verkligen förstå att 160 inte längre är en storlek som du ska kunna ha. jag gillar också kläder som sitter åt – tyvärr.

      Dock har min kära mor verkligen fått mig att förstå hur hemskt det ser ut om jag t ex får för mig att dra på mig ett par s.k ”skinny legs-jeans”… idag ligger dessa byxor längst in i garderoben och i nästa garderobsrensning åker dem ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s