Ätstörningscoach

Svar på frågor del 1

Hur gammal är du?

Snart 24

Vilket stjärntecken är du?

Tvilling

Har du ngn pojk(flick?)vän?

Nej

Har du haft ngn – II – ?

Haft vaddå…!?

Vet du varför du blev sjuk?

Nej, egentligen inte. När man pratar om varför man blev sjuk finns det ofta alltid väldigt mycket spekulationer om ens bakgrund och vad som kan ha gått ”fel” som liten. Men jag känner inte igen mig i det där överhuvudtaget. Jag har alltid haft en väldigt bra uppväxt, bra/stabil familj, stöttande o omtänksamma föräldrar, bra vänner, osv. Jag har aldrig känt att jag måste vara ”bäst” eller upplevt det som jobbigt att prestera utan alla framgångarna som jag har haft i idrottslivet, i skolan, på jobbet, etcetera har kommit väldigt naturligt och är inget som jag går runt och reflekterar över.

Jag har aldrig haft ångest eller mått dåligt över att jag inte kommer kunna uppnå de mål som jag har och har haft. Tvärtom har jag alltid haft en väldigt stark tro på mig själv. Jag vet att jag kan och jag vet att jag levererar för så blir det automatiskt oavsett vad jag tar mig för. I mitt fall kanske det var en kombination av ren nyfikenhet på nya livsmedel (hälsoboom runt 2002, mkt light, etc) och att jag tyckte det var intressant (nytt intresse). En teori är att jag levde ett alltför ospännande liv just då? Kicken som jag fick av att äta så nyttigt som möjligt hade kanske lika gärna kunnat hitta i spel, sex, droger eller alkohol om jag testat det då. Jag vet inte varför det blev som det blev och jag känenr mig rätt färdig med att ha rannsakat min bakgrund. Det gör ändå ingen skillnad, bättre att fokusera på framtiden för jag ska ändå inte bli den person jag var som när ja var 16. Idag är jag kvinna och fyller snart 24.

Minns du när du själv insåg att du var sjuk?

Ja, det var när mamma tvingade mig att väga mig en dag. Jag blev helt överraskad. Hade inte själv haft koll på min vikt (min strävan var aldrig viktnedgång utan det jag åt, åt jag för att känna mig ren och hälsosam inte för att gå ner i vikt) och jag blev nog lika chockad som alla andra. Därefter kontaktade mina föräldrar ÄS-enheten väldigt fort och tack vare regelbundna samtal och besök på kliniken så insåg jag väldigt snabbt att jag var sjuk.

Har du syskon? Hur många isf.?

2 stycken

Har du husdjur?

Nej! Ibland funderar jag på en hund men inser att den kommer begränsa mitt liv för mycket. Måste kunna resa iväg med kort varsel.

Har du stor släkt?

Nej, vi är inte så många.

Har du bra relation till din familj?

Ja och den blir bara starkare och starkare. Mycket tack vare min ÄS. Kontakten med mina syskon var sämre för några år sen men i takt med att jag kämpar på stärks den och det är härligt att känna.

Tränade du mkt INNAN du blev sjuk?

Jag har alltid tränat mycket racketsporter och varit väldigt framgångsrik både där och inom skolidrotten. Hade dock aldrig några tankar på mat, kalorier, träning eller hälsa under tiden som aktiv. Men när jag blev sjuk fick jag sluta med all aktivitet direkt pga det var för stora påfrestningar för mitt hjärta. Då var jag jättearg och väldigt ledsen, det var allt jag hade tyckte jag då och det skulle man ta ifrån mig. Plötsligt hade jag bara anorexin kvar och det kändes oerhört tungt. Återupptog aldrig kontakten med det gamla idrottslivet. Känns fortfarande lite som ett öppet sår. För ett par år sen när jag började träna så inriktade jag mig helt på gym, löpning, etcetera. Inget föreningsliv något som jag kan sakna idag.

Gillar du att resa?

ÄLSKAR att resa 🙂 Gärna varma länder, USA och Storbritannien.

Vilka bloggar läser du?

Många och i olika kategorier. Läser gärna bloggar som Blondinbella, Marie Serneholt, några tjejer på Nojesguiden.se och Stureplan.se, m.fl i syfte att inte glömma bort det liv som jag också kan leva. Låter kanske konstigt men tjejerna påminner mig om hur det är att vara frisk och inte tänka på mat. Vad gör man om man inte tänker på träning och mat? Härliga inspirationskällor vad det gäller livet, tycker jag.

Gillar även Katrin (intelligent och skärpt!), Pernilla Wahlgren, Ensam-Mamma-Johanna, Stellan på Salt.se Sen har jag några utlandssvenskar som jag också läser om i olika länder + några riktiga affärskvinnor som jag har lyckats bli sina egna o har sina egna business idag. Blir en del 🙂

Varför började du blogga?

Ända sen jag blev sjuk (år 2002) hade jag fört dagbok eller anteckningar på annat vis. Jag var redan då sugen på att blogga men var orolig att någon som jag kände skulle hitta bloggen och få reda på mina ÄS. Därför lät jag bli. Men i augusti i år fick jag verkligen nog. Jag svimmade allt oftare och vågade till slut inte gå ut eftersom jag lätt fick panikattacker och på så vis framkallade svimningarna. Jag hade en fruktansvärd dödsångest något som jag aldrig någonsin hade haft innan och visste inte ens vad det var då. Samtidigt fick jag svårare att somna och när dessutom Michael Jackson dog ifrån oss så var min första tanke att det säkert var pga hans hårda fysiska träning inför de 50 konserterna som han skulle genomföra i London. Han var ju så smal och kanske led även han av anorexia eller andra ätstöringar – vem vet? ÄS är så lömskt för kroppen töms och får brister som man inte med ögat kan se utanpå men efter några år är kan det vara kört och kanske lägger något organ i kroppen plötsligt av – skitläskigt tänk om det är min lever eller mitt hjärta?! Man har ju bara ett av dem och det skulle innebära döden för mig. Det ville/vill jag inte!!!

Jag såg bloggen som ett verktyg att konkret kunna se vad jag behöver göra för att nå dit jag vill. Jag har alltid haft lättare att ta till mig instruktioner i skrift snarare än muntliga. Med min kontakt med vården hade jag ju fått alla verktygen som jag behövde men jag måste börja använda dem. Vården kunde inte hjälpa mig mer, det var helt upp till mig och i bloggen fick jag ur mig all min ångest som jag ploppar upp ibland och jag har chans att utbyta tankar med er läsare som jag vet på riktigt förstår direkt hur jag menar när jag beskriver en känsla. Bloggen är ett verktyg som påminner mig om att jag inte är frisk. Tack vare bloggen blir inte min ÄS sovande utan istället så finns det hela tiden något som knuffar och irriterar ÄS för att den ska fatta att den ska bort och att den bara tillfälligt har hamnat hos mig men att det väldigt snart är dags att söka sig vidare eller dö.

Vilken metod tro du är bäst för att behandla ÄS?

Det går inte att svara på rakt av sådär. Det finns säkert minst lika många olika metoder att bota en ÄS på som det finns insjukna individer. Sjukdomen är oerhört individuell och därför tror jag på mer individanpassade behandlingsmetoder. Det är såklart ett dyrare alternativ men eftersom sjukdomen är så extremt envis och djupt rotad hos många så tror jag det kan finnas brister med att tro att en behandlingsmetod ska ge samma resultat för 10 ätstörda personer som sitter runt samma bord. Jag säger inte att vården inte är bra, för många är den verkligen toppen! Det var flera år sen jag hade mitt sista samtal och lektioner om kroppskännedom, mycket har säkert hänt sen dess samt att det varierar var i landet du bor. Men det jag säger är att jag tror det skulle behövas ett komplement till den ÄS-vård som erbjuds idag. Detta är något som jag gärna personligen skulle vilja vara med och utveckla och redan har en hel del planer på. Det är ett väldigt spännande område och en stor hjärtefråga för mig.

Är du allergisk mot ngt?

Nej

Behandlar de i din närhet dej annorlunda nu mot när du va sämre? Tycker de att du fortf är sjuk?

Det varierar. De som står mig närmast tror jag ha gett upp hoppet lite. ”Hon blir aldrig bättre” tror jag dem tänker och liksom försöker förlika sig med den tanken och göra det bästa av situationen. Dem som känner mig lite grann/på avstånd ser ju att jag viktmässigt inte är frisk och då vi inte pratar så ofta så gissar jag att det kanske skrämmer dem? De vet inte hur eller vad de ska säga men om de skulle fråga skulle jag vara väldigt öppen mot dem och förklara hur det är. Jag kämpar fortfarande och säga att ”Ja, det går jättebra att bjuda hem mig på middag/fika!” Jag skulle bara bli jätteglad och vilja berätta mer om sjukdomen eftersom den för många är förknippad med mycket skam och lite fult att prata om.

Tycker DU att du fortf. är sjuk?

Ja, jag får fortfarande ångest när jag äter på ett ”sjukt sätt”, inte nödvändigtvis att det är för mycket kalorier men om jag planerar och trixar för mycket blir jag besviken på mig själv och får ångest av att jag fortfarande har ett ÄS-tankesätt (mildare än förr men det är inte klockrent och jag ska bli

Del två kommer  imorgon, nu blir det duschen här!

2 thoughts on “Svar på frågor del 1”

  1. hjälp det är nästan obehagligt, det du skriver om är precis så som jag också känner och har upplevt! Jag har hört många gånger att jag inte är den första och absolut inte den sista med ÄS, men det är väl egentlige först nu när jag läser din blogg som jag verkligen inser hur många ”vi” är därute. önskar jag hade kunnat träffa och prata live med dig någongång! du är helt klart mitt fan, och min inspirtationskälla till att fortsätta kämpa
    tack för att du finns!
    kram

    1. Vad sägs om en blogträff?!

      Jätteglad att jag kan hjälpa till, fortsätt kämpa, det är vad det handlar om. TRÄGEN VINNER – kliché men SANT!!! Trillar du en dag så gråt en skvätt, huvudsaken är att du reser dig upp och utmanar ÄS igen.

      Stor kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s