Mat, Träning

Kärt besök

Herregud, jag har besök i flera dagar!

Jag vet, ni måste uppfatta mig som värsta psychot men som ni säkert känner till vid det här laget så är jag väldigt ovan av all social kontakt av det här slaget.

Under alla åren som jag har tränat så har det varit störtomöjligt för mig att ta hem folk och ännu svårare för mig att erbjuda dem att sova över. Den sociala kontakten skulle ju innebära att jag inte kunde gå och träna och den risken ville jag inte utsätta mig för. Hellre tackade jag nej till besöket för att istället kunna gå till gymmet som vanligt och äta vad jag vill utan risk för att någon utifrån skulle komma och ”störa” och lägga sig i min extrema kostplan.

Av den anledningen känner jag mig ofta som en ”alien” i sociala sammanhang (iaf när jag är ”värd”). Har lite svårt att veta VAD (och OM och NÄR jag förväntas bjuda på något). Och vad ”gör” folk i min ålder hemma hos varandra när man inte äter? Vilka aktiviteter ägnar man sig åt? Sitter man bara i soffan och pratar?

När jag var yngre och umgicks som vanligt med folk kretsade ju mycket runt fritidsgårdar, killar, hemmafester, sprit och liknande. Men 16-23 är viktiga år som jag har gått miste om och det är väl egentligen inte så konstigt om jag då faktiskt känner mig handikappad och väldigt frågande i många situationer? Tänk dig själv om någon låste in dig ensam innuti en pyramid långt ute i öknen i nästan åtta år. När du sen återvänder till ditt ”normala” liv är det klart att det är mycket som har förändrats under den tiden som du har varit borta.

Det är så jag känner mig, väldigt mycket faktiskt.

Jag skulle kunna göra en stor grej av detta men jag har valt att försöka le åt det och istället se det som en lek och försöka ”hämta upp” så gott det bara går. Ibland höjer folk på ögonbryna åt vissa kommentarer som jag fäller (och som kanske inte alltid är så lägliga eller att jag använder konstiga ord som var moderna i början av 2000-talet – vilket känns sådär!)

Jag har länge saknat att kunna vara ”normal” med den här personen som nu besöker mig. Personen är en av de viktigaste i mitt liv och den här helgen är den första på flera år som vi kan umgås, sova och äta som normala människor. ”Inbjudan” var även på mitt initiativ vilket jag är mycket glad för.

Jag är så fruktansvärt trött på lögner och hemligheter. För en gång skull vågar och kan jag se personen i ögona utan att skämmas.

Jag är stark nu och den här helgen har inte ätstörningarna någon chans. Kan hända att jag kommer må skitdåligt i början av nästa vecka men isf får jag ta det då. Jag vet att jag har massor med saker som jag kämpar för och som jag kan använda som argument mot ångesten om den kommer.

Så jag är beredd. Bring it on. Den här gången vägrar jag låta ätstörningen styra våra dagar.

Jag bestämmer själv hur jag vill att helgen ska bli. Det är en härlig chans och jag tänker ta den!

Må gott!

3 thoughts on “Kärt besök”

  1. ska bli spännande att höra sen hur helgen har varit! vad modigt av dig att vara den som bjöd in din vän.
    känner du att du orkar umgås en hel helg så där? tryter inte orken och energin?
    har några andra frågor också, som du får välja om du vill svara på:
    hur klarar du av att få dig så mkt som faktiskt krävs för en viktuppgång? använder du dig av nd eller följer du ngt matschema?
    vad var det som fick dig att bestämma dig för att bryta med äs? har du någon vändpunkt som du kan referera till?
    önskar dig och din vän en härlig helg tillsammans!

    kram

    1. Hej Johanna!

      Min vändpunkt var omkring juli/augusti. Det var i samband med Michael Jacksons död. Jag kunde inte längre sova ordentligt på nätterna och jag började få panikattacker igen. Det jag enda jag kunde tänka på var om mitt hjärta skulle stanna, dvs att jag skulle dö av hjärtstillestånd. Jag hade alltid tränat mycket men plötsligt gjorde det ont i rumpan när jag satt på spinningcykeln och jag tvingades lösa det genom att lägga handdukar på sadeln för att det inte skulle skava så mycket. Det var ett rejält ”wake up call” för mig och rädslan för att dö gjorde sig påmind så gott som hela tiden. Jag var livräd att vara ensam och började framkalla svimningar av mig själv. Det var skitläskigt och jag var plötsligt fången i min egen kropp – jag kunde plötsligt svimma oavsett var jag var och det var jätteläskigt och obehagligt att göra ute bland folk.
      Av den anledningen kände jag att det får vara nog nu och jag måste återvända till ett normalt liv. Jag orkade inte med det mer, det tog sån tid o energi från mitt liv att jag kände att det inte var värt det längre.

      Jag vet faktiskt inte hur jag klarar att få i mig tillräckligt med mat för att gå upp i vikt. Jag äter ju samma som när jag tränade som mest (ofta äter jag ännu mer) och utifrån det bör jag gå upp i vikt då jag plötsligt äter minst 700 kcal mer om dagen än när jag var som sämst.

      Jo, så länge jag äter ordentligt har jag energi o ork över till att umgås. slarvar jag straffar det sig direkt dock…

      kramar

  2. känner så mycket igen mig i dina känslor om att stå bortom allt och alla. jag har varit i precis det läget i ungefär två år nu…hur gör man för att ta sig ur det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s