Ångest, Mat

Det var värt det

Det var värt en brownie.

Ja, det var verkligen värt det. Nästan två timmar inne på ett fik när resten av Stockholm frös till is idag var precis vad jag behövde.

Klockan är nu snart tolv på natten och jag kan sammanfatta dagen så här:

  • Brownie – mkt gott!
  • Social
  • Skratt o fniss
  • Skämt
  • Diskussioner om jobb och framtiden
  • Gav förslag på möjlig lösning i en knepig situation (för en gång skull kan/orkar jag hjälpa och stötta, det är viktigt för min självkänsla att inte alltid vara den som alla bryr sig om och är oroliga för, mindre fokus på mig är bara bra. Det är minst lika viktigt att jag också får känna mig behövd o viktig, idag orkade jag ta det steget att erbjuda mitt stöd)
  • Lite tankar på mat
  • Noll tankar på träning
  • Ingen kaloriräkning eller jo, i början av dagen men gav upp eftersom jag vet hur lät det är att överdriva det där. ”Hm, är det 500 kcal eller 1000 kcal i den där biten? Hm, hur mkt kan den väga? 100 eller 200 gram?” Hur jag än vänder o vrider på det så tar jag alltid i och överdriver för att vara på ”den säkra sidan”. Struntade därför helt i det o kom överens med mig själv att det saknade betydelse o att jag i lugn o ro kunde gå hem o laga middag o välja precis det som jag var sugen på. Blev även nötter o mörk choklad som mellanmål.
  • Lugn kropp – ingen längtan efter socker eller mat
  • Pigg hjärna
  • ”Friska” tankar idag
  • Noll ångest

Det blev en mycket bra dag.

3 thoughts on “Det var värt det”

  1. Jag sitter o ler med hela ansiktet när jag läser det här! Du är så stark. Du får mig att vilja kämpa ännu hårdare. Många kramar.

  2. instämmer helt i föregående kommentar. ett leende sprider sig spontant i mitt ansikte, jag blir så glad för din skull. tror att det är lättare när man själv kan sätta sig in i situationen, och att önskan om att det ska vara en själv där en dag i framtiden.
    att läsa om dina framsteg ger mig hopp om att det inte finns nåt som säger att jag är dömd att bli en ”kroniker”, oavsett hur många år jag givit åt sjukdomen.
    jag vill, jag kan, jag ska! 🙂
    kram

  3. Som tjejerna ovan skriver- du är fantastisk. Superstarkt av dig och extremt inspirerande för mig. Skulle däremot gärna vilja fråga om hur du hanterar ångesten- eller skrämmer inte viktuppgången dig? Även om jag överlag är motiverad och vill gå upp i vikt, så kommer ändå paniken så fort jag faktiskt börjar göra det, och då har jag väldigt svårt att fortsätta, fortsätta, fortsätta… Så jag kan liksom börja gå upp i vikt, men sen blir jag rädd och faller tillbaka igen till en vikt som känns någorlunda ”säker”. Har du några såna problem- och hur hanterar du det i så fall?

    Massa kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s