Mat, Självhjälp, Träning

Hantera ångesten

 

Svar på kommentarer:

”Hur hanterar du ångesten?”

 

 

Jag har varit sjuk i anorexi sedan jag var 16 år. Ätstörningen har bytt form under den här tiden och min vikt har pendlat upp och ner. Har dock alltid riktigt nått över BMI på 19. Har heller aldrig haft bulimi eller kräkts.

Men det som jag har lärt mig under de här åren och särskilt när jag till slut fick nog i somras av att gå runt o tänka konstant på mat och träning är att försöka lära mig hantera ångesten betydligt bättre än vad jag lyckades att göra förr i tiden. Förrut kunde jag trycka i mig en påse godis bara för att göra något slags revolt mot ätstörningarna, ”bara för att” liksom. För att visa att jag minsann vågade. Detta mådde jag tyvärr inte så bra av eftersom det ofta var ganska spontant och ogenomtänkt och ångesten fick mig att träna skiten ur mig dagen efter. Det var inte alls bra och inget jag rekommenderar. Återigen, du ska inte behöva träna för att få äta. Det är inte en hållbar livsstil som funkar i längden. Been there, done that.

Idag försöker jag alltid på förhand tänka ut och förbereda mig på ångesten. Istället för att jag rycks med i butiken att spontan-köper en muffin så planerar jag noga innan jag går till butiken vad jag ska köpa och om jag är tillräckligt stark idag för att kunna hantera anorexin o ångesten som jag vet alltid kommer.

Ungefär så här tänker jag:

”Idag e jag sugen på en chokladmuffins. Undra hur mycket ångest som jag kommer få efterråt? Vad är rimligt idag? Hur mår jag egentligen? Vad kan hjälpa mig för att inte tänka så mycket på det dåliga samvetet som kommer infinna sig? Vad kan jag göra för att ignorera eller minska den där elaka rösten?”

Vissa dagar är jag nämligen inte lika stark som andra och för mig är det viktigt att verkligen känna efter om jag är beredd att ta en fight eller om det kanske är bättre att låta bli just idag och istället försöka förbereda mig bättre mentalt inför anorexiarösten och därför flytta fram ”muffindagen” till imorgon. Kanske låter svagt men genom att förbereda mig på det här viset kommer jag på olika ”vapen” som jag kan använda. Så här kan mina vapen och strategier se ut:

  • När ångesten kommer är det viktigt att jag befinner mig bland folk som jag tycker om. Kanske någon som jag kan kramas med, prata med, ha instressanta diskussioner med – ibland har jag märkt att det är lättare att hantera ångesten om jag äter t ex muffinsen med människor omkring mig än om jag skulle äta den i min ensamhet. Testa vad som funkar för dig!
  • Bestäm dig för att helt ignorera rösten som kommer att slå på dig dagen efter. På förhand har du bestämt att du ska träffa eller umgås med någon, kanske köpa en tidning du länge velat ha, gå på kurs eller ett föredrag. Att bara ha tänkt igenom hur du kommer känna dagen efter kan hjälpa jättemycket om du bestämmer dig för att den här söndagen tänker jag styra mina tankar annorlunda. Den här gången bryr jag mig inte om lördagspizzan, skit samma!

Sammanfattningsvis, tänk igenom hur du vill reagera på ångesten. Du vet att den kommer, det gör den ju alltid! Även fast att jag själv fortfarande inbillar mig vissa dagar att den inte alls kommer att komma för att jag tror mig vara så himla stark. Men jag lovar – ångesten kommer ändå…

Så tänk igenom hur du vill att livet ska gå vidare efter den där chokladkakan, muffinsen eller vad det nu kan vara som alltid ger dig ångest. Inte vill du väl att hela dagen efter (eller hela veckan/månaden?!) ska präglas av vad du åt igår?

Välj och ÄG dina egna tankar. Du bestämmer själv din egen dag och vad du vill göra och hur du vill må.

Glöm aldrig det, i grund och botten så är det faktiskt du som bestämer!

10 thoughts on “Hantera ångesten”

  1. tack för tipsen! så många kloka ord att läsa med jämna mellanrum. känner igen mig i det du skriver om att få ett ”ryck” och spontant göra revolt mot äs och äta något förbjudet, men att jag sedan kompenserar för det för att jag inte kan hantera ångesten. det är inte i stundens ingivelse jag blir fri från äs, utan genom planerande och struktur. regelbundet bryta mot förbuden. kram

    1. Exakt, försök att se det långsiktigt. Vill du att dit liv ska se exakt likadant ut om ett halv år? Eller ens efter jul? Om du inte gör någon förändring nu så kommer din framtid se exakt likadan ut då som nu. Och det vill du väl inte, eller hur?

      Kämpa på! Gör små förändringar då och då. Det viktigaste är att du gör något, inte hur mycket.

  2. Känner mkt väl igen mig, även jag som nuförtiden betäcknar mig som fullt frisk, i dina ord. Den där ångesten som alltid liksom är där, knackar på axeln och vill förstöra en härlig stund.. Det lustiga är att när man tillslut tagit sig igenom detta stadium (vilket jag tror kan vara ett stadie som vara i Åååår… jag tror att det är just i detta stadiet det är så mng som liksom fastnar) så dyker anorexin iaf upp med jämna mellanrum. Men i ny skepnad. Jag kan liksom vakna upp i mitt s k friska liv och gripas av rädslan att jag har ”glömt bort anorexin”, glömt bort denna ångest.. Å då är den där igen som ett brev på posten. Anorexin är en listig sjukom,.. låter ‘sjukt’ att skriva det men den är liksom alltid med. När man minst anar.

    Även jag blev ‘på riktigt sjuk’ när jag var 16. Idag är jag 27 och har nog varit Helt frisk i ca 2 år. Underbart härligt att inte behöva ha alla resonemang som du skriver om.. som tar så mkt energi utav livet. Men jag tror att när även jag väl hade bestämt mig resonerade jag och hanterade jag min väg mot ett friskt liv precis på samma sätt som du.

    Du inspirerar många själar!
    Jag hoppas och tror att du ärligt är på rätt väg!

    Man måste dock hela livet tror jag vara vaksam på denna anorexi röst. Det är lite grann som att leva som nykter alkoholist. Hamnar man i en svacka pga livets vanliga omständigheter dyker det snabbt upp igen, inte i fysiskt handlande men psykiskt tänkande.. Det handlar om att aldrig bryta mönster, rutiner. Aldrig börja fixa o trixa för då är rösten där igen.

    Oj, blev visst ett långt inlägg. Men jag blir så berörd av din kamp. Känner med dig. Känner i mig själv.

    Livet är värt att leva i frihet!

    *C*

    1. Tack för att du delar med dig!

      Tror också på det du skriver om ”lite grann som att leva som nykter alkoholist”. Ändå så hävdar vissa att dem har blivit helt friska och jag vill väl också tro på detta även om det känns om att jag komer falla under kategorin ”nyktra anorektiker” som alltid måste se upp mat och träning så att detta inte blir destruktivt o man börjar fixa o trixa igen.

      Jag vill också leva på riktigt igen, längtar ihjäl mig efter mina egna känslor o tankar. Det måste gå och det SKA gå! 🙂

  3. kul att höra att du kämpar på. Jag hade själv ätstörningar under många år, det var ett rent helvete. Nu är jag 32 år och fri från sådana tankar. Det tar tid, är strävsamt, men det går att ta sig ur det. Jag var tvungen att slå upp vad ortorexi var, det var inte något vida känt begrepp när jag mådde som sämts.

    Tänker på dig! kramar Lotta

    1. ”Det tar tid, är strävsamt, men det går att ta sig ur det”

      Kan inte få nog av att höra sådana saker. Det får mig att tro på det jag gör och vet att jag är på rätt väg. Jag vill också bli frisk, åtta år av mitt liv är åt helvete för länge. Det är dags nu!

      tack ska du ha!
      Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s