Träning

Träningsfreak åker aldrig kommunalt…

… eller nyttjar andra transportmedel såsom bil eller taxi.

Tube

”Kroppen är byggd för rörelse” hade jag läst i en faktabok (detta var under min allra värsta träningsperiod, ca två år). Jag cyklade eller promenerade ALLTID dit jag skulle. Om det var 3 km eller 15 km – det spelade ingen roll. Om det ösregnade åkte regnstället på och om det snöade så stack jag hemmifrån lite tidigare. Om folk höjde på ögonbrynen? Oh ja!

Dem tyckte nog inte jag var riktigt klok som envisades med att ta cykeln trots att man på morgonnyheterna hade gått ut och varnat folk för blixthalka. Folk vinglade omkring och vissa trillade omkull och slog sig så illa att de fick åka i ambulans till sjukhuset. Jag noterade varningarna men det var absolut inget som jag kunde ta till mig. Jag måste ju träna…

Så jag löste det genom att helt enkelt knata iväg till cykelhandlaren och inskaffa ett par rejäla dubbdäck. Jag knäppte även på mig en hjälm och sen bar det iväg. Dock ska jag erkänna att när jag väl hade trampat på ett tag och såg folk som hade slutat cyklat och istället bestämt sig för att promenera så slog det mig att det skulle inte bli särskilt kul om jag skulle glatta omkull. I huvudet fick jag bilder med pensionärer vars skelett är så bräckligt att de bryter benen och får blåmärken om de trillar. Jag skulle förmodligen drabbas på samma sätt pga urkalkat skelett, tunn hud och avsaknaden av muskler.

Men nöden har ingen lag. Jag var bara tvungen att kaloriträna så ofta jag kunde. Jag tänkte inte ens på att bussar existerade. Det valet fanns inte i min hjärna. Aldrig. Det var liksom inget alternativ. Bussar var till för andra människor, inte för sånna som jag.

Under min tid i London (pluggade engelska där ett år) så  bodde jag en bit utanför själva city centre och då brukade jag minst ett par gånger i veckan promenera in till city, det är en promenad på cirka 1,5 mil. Därefter spenderade jag hela eftermiddagen och möjligen även kvällen med att gå omkring i stan och shoppa, besöka olika ställen och kolla in sevärdheter. Jag tog tunnelbanan hem.

Så här i efterhand låter det helt sjukt att jag verkligen höll på så där… visserligen vägde jag mer på den tiden och kanske kunde min kropp hantera det. Men missförstå mig inte, jag har aldrig vägt helt ”normalt” utan alltid haft  lite undervikt. Därför blir jag orolig när jag nu ser tillbaka på dem år som har gått och försöker minnas i detalj vilka påfrestningar som min kropp har fått stå ut med. Det är inte bra och jag är rädd. Riktigt jävla rädd. För även fast att jag har slutat med all slags träning så kan jag trots allt inte vrida tillbaka klockan.  

Så tänk på vad ni gör, ni som läser detta. Vet du med dig att du gör något som du inte borde göra, lyssna på den lilla rösten och gör dig själv och din framtid en rejäl tjänst. Du vill inte vakna upp om två-tre år och inse att du kanske inte kan göra alla saker du vill för att du är fånge i din egen kropp.

Min inre bild av mig själv är att jag e lika stark som när jag var som mest vältränad och samtidigt åt bra. Men när jag drar på mig jeansen i storlek XS och de slappar i rumpan eller när jag fotas tillsammans med mina friska vänner, ja då ser jag ju det som ni alla ser…

Jag ser en 20+ tjej med ett barns kropp… med en mun som ler men med ögon som skvallrar om något helt annat. Den här tjejen kommer inte att kunna följa med sina vänner på skidresan till Alperna efter årsskiftet. Och hon kommer inte kunna följa med dem o vandra i fjällen nästa sommar heller. Hur kan hon ens tro att hon kommer kunna stå upp på en surfingbräda på Kanarieöarna? Eller att hon ens kommer orka rida iväg på en kamel?Tänk då sitter man ändå ner hela tiden. Det är tragiskt och det är ledsamt. Och det är jag.

Ledsen att mina inlägg alltid blir så långa. Det är inte meningen men när jag börjar så har jag svårt att sluta. Skulle lätt kunna skriva tio böcker om det här. Men vad jag vill säga är att alla ni som vet med er att ni har ett osunt levnadsätt idag, sluta med det! Ni förstör så mycket för er själva. Om ni bara kunde gissa hur mycket som jag önskar att jag kunde få tillbaka tiden som jag har slösat bort på gym och promenader (ja, det tar trots allt sin lilla tid att möta upp en kompis för shopping om man varje gång först måste promenera 1,5 mil innan – för att inte tala om hur mkt energi som går åt till detta! Knappast att man är något bra shoppingsällskap eller vän efter en sån promenix…)

Och nej, det är inte värt det.

9 thoughts on “Träningsfreak åker aldrig kommunalt…”

  1. Det slutar aldrig att förvåna mig hur klok och insiktsfull du är, och ändå tycks sjukdomen inte vilja släppa sitt grepp… varför ska det vara så? De flesta ätstörda verkar så småningom komma till insikt, efter ett tag, om att det inte är sunt det de håller på med, ändå är vägen till tillfrisknande så lång….
    Jag känner igen mig så väl i din historia… är själv inne i en av mina värsta träningsperioder… jag låg mycket värre till innan, och jag fick då ett allvarligt ultimatum av min läkare så jag bestämde mig då för första gången att verkligen försöka. Jag gick upp sju kilo på ganska kort tid men fick för mig att jag måste bygga muskler samtidigt så jag började träne mer intensivt, och nu är jag fast, är helt besatt… hur kommer man ur detta mönster? hur gjorde du?

    1. Tilly: Hej! Ja, det ÄR en lång väg och det ÄR tufft… MEN, det går!
      Även om jag fortfarande har många dagar som jag tänker på kalorier så har jag kunnat släppa träningen helt och det trodde jag aldrig när jag var som mest träningsgalen.

      Bestäm dig för att du har fått nog. Tänk på alla saker som idag får stå tillbaka eller som du skulle vilja ägna mer tid om du inte tränade. Min lista hittar du här på https://vagenfran37kg.wordpress.com/2009/08/12/nar-angesten-knackar-pa…del-1/

      Vad är viktigt för dig? Jag tror inte det går att bara ”halvsluta” träna, du måste lägga av helt nu. Det är som att kroppen och hjärnan måste läggas in på avgiftning mot träning, det är så du måste se det! För mig kändes det jättebra från första början och det är inte många gånger sen i augusti som jag har velat träna igen, tvärtom håller jag mig så långt bort som jag kan från det. Jag tycker verkligen illa om träning nu och är så tacksam och stolt för att jag vågade ta beslutet att se efter hur det skulle kännas.

      Mitt råd är att ”testa” en vecka. Bestäm dig för att ha en träningsfri vecka. Då blir det inte lika jobbigt för träningsdjävulen i dig att hantera ditt beslut. Testa, det är enklare än du tror. Idag är det ett JÄTTEBESLUT, jag vet det… men kroppen glömmer snart, det är positivt o försök fylla den nya tiden som du får med något som du tycker om att göra… kanske umgås med vänner, julpyssla, scrapbooking eller något helt annat.

      Kom igen, du kommer väldigt snart att tycka att det är det bästa beslut du har tagit. Det är väldigt skönt att äga sina egna tankar o du kan göra det. Jag hejar på dig!!!

      Kramar i mängder

  2. Hej!
    wow det är nästan skrämmande hur mkt man känner igen sig i din blogg! Jag har iof ”bara” haft bekräftad aneroxi i lite mer i en månad, men jag var precis lika träningsgalen som du innan, och är väl det fortfarande om jag inte hade fått hjälp. Mitt liv har alltid handlat om träning, och jag älskar det verkligen! men så tappade jag tillslut kontrollen nånstans på vägen och allt stupade neråt.
    är dock påväg tillbaka nu och vill verkligen berömma dig för en superblogg! vissa dagar är bättre än andra, men nu vet jag att det finns fler som känner precis som jag, och du verkligen en pepp framåt!=) tack för en toppenblogg!
    MVH Amanda

    1. Tack – det var precis min tanke med att starta bloggen. Det är många som belyser just anorexin kopplat till maten. Men hur många pratar om när träningen blir ett gift? Det som en gång var något fantastiskt och härligt blir till ett beroende. Jag har en teori om att mörkertalet är större än vad vi tror att det är. Många som tränar ser ju så himla hälsosamma ut och verkar älska det dem gör. För ett år sen var jag en av dem, ingen skulle någonsin misstänka att jag var träninsgberoende och ätstörd på samma gång. Men när det sociala får stå tillbaka pga av träningen så är det fel. Fel, fel, fel!

      tack för att du läser och jag hejar på dig, lycka till Amanda!

  3. Vet precis vad du menar med detta inlägg. Tänk vad mycket tid och kraft som bara försvann…
    Är också på om du skulle skriva en bok! Det är en riktigt bra idé!

  4. Måste bara säga, gud vad fantastiskt att få läsa det här. Det är så viktigt att prata om de här sakerna och få perspektiv på problemet, och det är precis det som händer när man öppnar upp.

    Och jag gillar det du skrev om att vara ”fången i sin kropp” -även fast man inte är överviktig. Det är precis lika (om inte mer) isolerande att vara väldigt underviktig som överviktig. Tvärtemot vad modebranschen vill få oss att tro så är inte smal likvärdigt med lycka.

    Lycka kommer inifrån och har inget att göra med kalorier!

    Känner igen mig i så mycket av det du skriver eftersom jag haft problem med maten till och från sedan tonåren.

    1. Japp, ju fler som vågar prata om det desto lättare blir att hitta likasinnade. Ensam är inte stark, vi behöver prata och stötta varandra och det gör man enklast med människor som själva har erfarenheter eller förståelse för det här… så ut i ljuset med det här!!!

      Många kramar till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s