media

Smalhets

Superbella! Ni har väl inte missat Gröna Annas skarpa inlägg ”Size zero just keeps getting smaller”. Blondinbella uppmärksammar det också på sin blogg. Som de flesta andra redan har kommenterat så är det skrämmande hur snabbt våra referensramar ändras jmf med bara fem år tillbaka. Det som var smalt på den tiden är att betraktas som nästan överviktigt idag. Herre gud, hur har det kunna bli så här?! Bild på fina Isabella från Nattstad. Klart man måste äta för att hjärnan ska få tillräckligt med näring! Ingen entreprenör som svälter sig själv kommer bli framgångsrik. Utan mat fungerar vi inte! Egentligen vill jag inte fokusera så mycket på ”varför” utan mer på hur vi kan stoppa det här. Om size zero är så accepterat idag, hur kommer det då se ut fem år framåt i tiden? Kommer det då också vara allmänt accpeterat att vara hålögd, ha blåa beniga fingrar, kraftigt ökad kroppsbehåring och ingen mens? Kommer det isf vara standardmenyer på restauranger med räckmackor utan bröd, spaghetti bolognese utan pasta, sallader utan dressing, kaffe utan mjölk och tårta utan vare sig bröd eller grädde? Gud vilket otroligt tråkigt samhälle isåfall..! Jag som själv går tillhör ”size sero” kategorin är i många fall rätt tacksam för att det är ”accepterat” att vara så smal som jag är. Om det hade varit, ja låt oss säga några år tillbaka så hade det nog varit vanligare att folk hade hajat till och frågat om jag verkligen åt ordentligt. Det slipper jag idag. Och det är lite dubbla känslor över det hela.  En sida av mig älskar att samhället accepterar min kropp och uppfattar den som ”fin, graciös, smal, smidig, etc”. Men samtidigt kan jag också må lite illa när jag tänker på det. Positiva kommentarer späder på ätstörningen och ger den ett starkare fäste. Jag glömmer liksom bort att jag egentligen är sjuk när folk ger mig beröm och komplimanger. Innerst inne så vet jag ju vad jag verkligen skulle behöva. Och det är att allt fler verkligen ryckte tag i mig och frågade hur jag mådde. Och sen försökte erbjuda mig deras förtroende, hjälp och stöd för att kunna gå upp i vikt. Det är vad jag verkligen skulle behöva! Inte kommentarerna om att jag ser bra ut… Det är så himla fel! Som jag kommenterade till ett annat inlägg av Anna så är det skrämmande hur dålig jag är på att ta till mig budskapet att undervikten sliter på kroppen. Hur känner ni andra med lågt BMI, är detta något som ni oroar er över? Tänker ni någonsin på  hur ni kommer se ut om 10-20 år? Man kan ju fråga sig hur länge som hjärtat orkar att slå med så lite energi som det får. Det känns som att oddsen att mitt hjärta ska orka slå tills dess att jag fyller 70 är rätt låga. Och det ger grym ångest att tänka på, fy fan! Jag vill inte bara leva för idag och i morgon, jag vill bli minst lika gammal som alla ni andra friska människor! Jag vill inte bara bli till ett okänt nummer i statistiken över ”Antal dödsfall i Anorexia Nervosa”. Jag vill leva. Jag vill, jag  vill, jag vill! Och just därför väljer jag att fortsätta äta…

2 thoughts on “Smalhets”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s