Mat

Får inte träna, ska inte träna!

speed up

Åhhh, jävla skit. Jag FÅR inte träna och SKA inte träna.

Hatar ångest, hatar att det kryper i kroppen på mig så här.

Men får bara inte ge upp. Inte nu! På måndag firar jag ju SJU träningsfria veckor. Måste försöka fokusera på det.

Kan inte falla tillbaka. Får inte falla tillbaka. Inte nu, jag har ju kommit så långt!

Men, varför är det så svårt att acceptera att man ibland äter mer än man borde?

Vad gör ni när ni får ångest? Känner friska människor ångest över mat? Vad gör ni då?

9 thoughts on “Får inte träna, ska inte träna!”

  1. Hej, hej! Ditt tidigare inlägg om folk som äter kanelbulle på dagen och skippar mat på kvällen är väl lite så som jag är, även om jag är frisk så att säga så får jag erkänna att jag har lite ångest över att äta ibland, men det slutar antingen med att jag äter i alla fall eller att jag låter bli. Jag kräker inte upp mat eller så även om jag kan tänka att jag inte borde ätit så mycket. Det jag gör då är att äta lite fler grönsaker dagen därpå och håller igen på annan mat på det viset. Jag gör som sagt inget speciellt men jag försöker äta lite nyttigare dagen därpå. Jag är väl på så vis frisk även om jag har ett lite kluvet förhållande till mat och enda anledningen till att jag äter är för att jag är hungrig, inte för att det är gott alla gånger. Ibland låter jag helt enkelt bli att äta trots att jag är hungrig, men det beror på att jag tänker att jag inte får vara hungrig vid vissa tidpunkter som två timmar efter frukost, sent på kvällen etc. Låter det som ätstörningar i dina öron?
    Jag gick upp ganska mycket i vikt ett tag men jag gick ner igen och sedan dess försöker jag äta mindre då jag gick upp i vikt så väldigt snabbt, har helt enkelt alldeles för lätt att gå upp och jag vill ju fortsätta att vara smal eller bli lite smalare (typ 2 cm mindre runt midjan) men det är ju bara för att alla mina kläder är i stl 36 och när jag gick upp i vikt hamnade jag mellan stl 36 och 38 och inga kläder passade mig bra. Dilemma? Ja.

    1. LI: ”Ibland låter jag helt enkelt bli att äta trots att jag är hungrig, men det beror på att jag tänker att jag inte får vara hungrig vid vissa tidpunkter som två timmar efter frukost, sent på kvällen etc. Låter det som ätstörningar i dina öron?”

      Jag tycker det är en ätstörning om man inte tillåter sig att äta fast man faktiskt är hungrig. När man inte kan vara spontan utan har vissa mönster som man måste följa, då tror jag man har lite att jobba med. Mitt personliga mål är att bli fri från allt det där som du beskriver. Jag vill kunna äta när jag vill och vad jag vill utan att i förväg planera för det eller känna ångest eferåt. I längden tröttnar man på att alltid ha ett hjärnspöke i huvudet. Jag försöker tänka att jag hellre accepterar några kilon extra än att behöva leva med ätstörningen livet ut. Tänk på att livet är för kort för att du ska gå runt o slå på dig själv! Det är väl inte så du vill minnas ditt liv när du är 60 år?

      Kämpa på, Li!

  2. Ja, vi friska människor känner ångest över mat, mer eller mindre. Det är därför det är så svårt att veta om man är normal eller när det börjar gå över gränsen. Jag har på senaste tiden gått ner 10kg väldigt snabbt. Har alltid varit normalviktig med mycket former. Men alltid försökt gå ner i vikt för det är ju sånt tjejer gör- men aldrig riktigt lyckats. Älskat mat för mycket. Sen började jag av vissa anledningar hoppa över frukosten nästan varje dag, inte för att gå ner i vikt utan det bara blev så. När hungern sen ignoreras övergår det till illamående och det kunde gå ända tills början av kvällen innan jag åt något. Till slut började jag gå ner i vikt. Och det var som att det sporrade mig till att äta ännu mindre. Hänt många gånger att jag får dåligt samvete om jag äter 2 gånger på en dag för att ”igår klarade jag mig på 1 måltid”. Idag 10kg mindre mår jag otroligt dåligt. Alla i min närhet klagar på att jag är för smal. Min pojkvän ber mig varje dag att äta mer så att jag går upp i vikt. Han är den enda som vet hur dåligt jag mår. När andra jag inte träffat på länge chockeras över hur smal jag blivit fejkar jag ett leénde, tackar och svarar att jag inte vet hur det blev så när dom frågar hur jag gjort. ”jag äter bättre” säger jag. Vilket är total lögn. Och just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag själv vill inte bli smalare. Jag vill äta mer för jag mår verkligen inte bra psykiskt eller fysiskt. Men samtidigt vill jag inte gå upp i vikt. Jag vill äta för att må bättre men om jag går upp i storlek igen skulle allt kännas så lönlöst och onödigt. mitt humör pendlar som aldrig förr och det förstör min relation allt mer. Jag blir arg för allt och ingenting. Börjar gråta bara han skojar med mig om fel saker osv. Han säger att jag inte är samma person som jag var förut och jag känner det själv. Jag mår dåligt om jag inte äter, och jag mår dåligt om jag gör det. Det finns en sån otrolig kick i o veta hur lite man klarar sig på och kroppen vänjer ju sig så nu kan jag knappt äta fast jag försöker. Och fastän jag mår såhär av vad jag håller på med kommer en otrolig ångest bara jag gått upp några gram, och tvärtom när jag har gått ner. fastän jag inte egentligen vill bli smalare än vad jag nu blivit. Vill inte förlora de former jag har kvar för jag tycker ändå att jag har en riktigt fin kropp. Vet inte om du du fattar något av detta jag bara babblar på. Men känns skönt att skriva av sig till någon som har haft besvär angående samma grej (även fast du såklart haft det mycket värre). Det finns ingen chans att jag vågar nämna hur jag mår i min egen blogg….

    1. Åh Jenny, jag känner igen mig i princip allt du beskriver. Särskilt i det där om att man får dåligt samvete om man äter 2 gånger på en dag eftersom man dagens före klarade sig på 1 måltid.

      Men du MÅSTE bryta det. Du är själv medveten om att det är ett problem och att det är sjukt att tänka så. Människan är som en bil, den måste tankas och fylla på med JÄMNA MELLANRUM. Du tror kanske inte att kroppen ta skada, det trodde inte jag heller i början eftersom det inte syns på utsidan. Men efter åtta år av svält är mitt minne superdåligt, jag sluddrar ibland (hittar inte orden tillräckligt fort), mina inre organ är i obalans, etc. Jag flirtat bokstavligen talat med döden och jag hör på dig att du behöver någon att prata med. Det är jobbigt att gå upp i vikt, man vill men kan liksom inte. Man är liksom fångad däremellan på något vis. Men du måste bestämma dig. Berätta för din pojkvän att du verkligen har bestämt dig, du ska och vill bli frisk från de här tankarna. Mitt råd är att ni tillsammans kontaktar en klinik i närheten som kan hjälpa dig. Ge det en chans iaf, du förtjänar att få tänka dina egna friska tankar! Kramar

  3. Du kämpar oerhört!! Jag vet hur hemskt det är att ge upp träningen, även om det ändå på ett sätt känns väldigt skönt att inte längre ha den pressen på sig.
    Jag har tränat så länge jag kan minnas och min familj är väldigt atletisk, träning har alltid uppmuntrats. När jag hade presterat bra inom idrott fick jag mycket mer positiv respons än när jag fått högsta betyg i skolan…Även om det förmodligen var en omedveten handling från deras sida.
    När jag slutade simma, efter 8 års hård träning och tävling var det ett evigt tjat om att jag borde hitta en annan idrott att ägna mig åt för att ”röra på kroppen”. Kan inte beskriva hur skönt det känns att inte behöva höra ett enda ljud från någon att jag ”borde träna för att hålla igång”. Det finns andra sätt att fördriva sin fritid, och just nu måste jag ägna den tiden till att bli frisk.
    Sju veckor är riktigt bra, själv har jag nu inte tränat ordentligt (med ordentligt menar jag då sjuka 2,5 timme på gymmet följt av minst 2 timmar rask promenad…) på tre månader. Än har jag inte helt kommit igång att äta ordntligt dock, även om jag äter 6 gånger om dagen. Portionerna är fortfarande för små. Har ännu inte heller börjat gå upp i vikt, men jag blir allt mer motiverad av att läsa din blogg. Är så glad att jag hittade den.
    Du verkar vara en fin människa, kämpa på!

    1. Roligt att du blir motiverad av att läsa bloggen, det är det jag hoppas att fler ska känna när de kikar in här! =)

      Det är ingen dans på rosor att plötsligt sluta träna och börja/fortsätta äta normalt. Därför vill jag inte heller försöka försköna min kamp. Men det motiverar mig som tusan när jag hör att fler kan känna igen sig i min historia och det i sin tur får mig att fortsätta. Det är ett helvete det här men den här gången får det vara nog.

      Tack för din berättelse och lycka till Elin, du verkar också stark, använd din styrka till att öka på portionerna något. Behöver ju inte öka alla på en gång, men kanske en?

  4. Jag kan bara tala för mig själv, men jag tror inte friska månniskor får just ångest över mat. Men vi äter givetvis för mycket vid vissa tillfällen och mår dåligt (kroppsligt) över det, och vi äter dessutom för lite ibland och mår dåligt då också. Jag antar att det är mer kroppsligt än mentalt hos oss.

    Detta är en av de viktigaste bloggar jag stött på och du skriver otroligt bra! Det låter som en floskel men jag menar det verkligen när jag säger ”Kämpa på!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s