Mat, media, Självhjälp, Träning

Lets Super Size Me

Super Size me
Morgan Spurlock från filmen Super Size Me. Till skillnad mot Mr Spurlock som baserade sin viktuppgång på mat från McDonalds kör jag på vanlig mat och strikt träningsförbud, det är tillräckligt ångestladdat ändå.

Hm, första gången som bloggen uppmärksammas i media. Är glad för alla nya läsare som har rasat in. Passar därför på att göra ett förtydligande i Aftonbladets artikel.

”…Bloggen Vägen från 37 kg som görs av en ung kvinna, frisk från anorexi och ortorexi berättar i sin blogg att förebilder har inte så mycket att göra med att man drabbas av viktstörningar.”

”Frisk” är ett svårt ord, tycker jag. Vad är frisk liksom? Säg en person som inte trixar med maten eller nojar sig över vad den ska/kommer att äta. Men whatever, vi släpper det för tillfället. Nu ska vi prata om mig.

Viktmässigt är jag definitivt inte frisk (läs bloggnamnet en gång till). Har idag ett BMI på under 15. Men tankemässigt och med ett jävlar anamma så har jag nu kört igång ”Lets Super Size Me” som en slags testperiod. Vill helt enkelt se hur långt jag pallar innan ångesten blir alltför jobbig och jag måste börja kaloriträna igen.

Målet är såklart att aldrig falla tillbaka till träningsberoendet, ortorexin och anorexin. Men det känns enklare att ”supersiza” mig själv om jag vet att jag faktiskt kan dra mig ur det här experimentet när helst jag vill om det blir alltför jävla jobbigt. Det finns en nödutgång och det är viktigt för att jag ska våga.

Hittills har jag varit helt fri från träning och svält i snart 6 veckor. Det är väääääldigt länge och helt utan ångest har det såklart inte gått.

Men trots ångest så väljer jag att tugga på och jag gör det jävligt bra ska jag säga er. Mycket tack vare alla underbara och stöttande läsare. När det känns extra jobbigt och ångesten knackar på så är ni som små, mjuka, fuktiga bomullstussar mot ett vidöppet sår. Som balsam för själen.

I love you, ni betyder massor!

7 thoughts on “Lets Super Size Me”

  1. hur brukade dina svältdagar se ut? åt du något alls när du tränade? :/ fick du sömnproblem? reagerade inte dina föräldrar på din viktnedgång? tappade du hår,fick torr hud o.s.v.?

    1. Från början (för åtta år sen) hade jag ren anorexi, gick ner massor i vikt men slutade aldrig att äta helt. Jag trixade och krånglade istället med maten och hade siktat in mig på att äta ”fettfritt”. Allt om inte innehöll fett var bra mat, enligt mig. Fick dock behandling och efter några hade jag gått upp i vikt igen för att sedan falla in i destruktiva träningsmönster. Jag tränade väldigt mycket, både i hemmagymmet och på stans olika gym för att personalen inte skulle misstänka något. Samtidigt åt jag väldigt bra (och nyttigt!) så jag höll vikten uppe. Men trots att jag såg så hälsosam och frisk ut på utsidan så har jag heller aldrig varit sjukare än då. ALLT kretsade kring mat. Jag hade både mat-och träningschema, inget fick rucka på mina rutiner. Läxor och vänner kom i andra hand. Jag isolerade mig för att nå total kontroll över mitt liv och kropp. Jag hade fått ortorexi, s.k ätstörning med överdriven träning + lågt näringsintag, levde tvångsmässigt ”hälsosamt”.

      Mina föräldrar fick mig att söka behandling för åtta år sen och har därefter stöttat mig på min resa. Tack vare att dem vågade säga ifrån och ifrågasätta min träning så kunde jag se att mitt beteende inte var friskt och att jag skulle träna ihjäl mig om det här fortsatte, jag hade nämligen ”omedvetet” börjat kombinera träningen med att svälta (levde på soppa och sallad, yoghurt och frukt) och därav min kraftiga viktnedgång.

      Jo, mitt hår är sprött och risigt, huden torr, mycket kroppsbehåring, har panikattacker, klent skelett och tycker det är väldigt jobbigt att gå i trappor.

      Sömnproblem är nog det enda som jag har klarat mig ifrån. Sover än så länge gott, förutom då jag har dödsångest. Då är det enda som jag tänker på att mitt hjärta ska stanna, att jag kommer dö ensam och ingen hittar mig.

  2. Hej!
    Lever och jobbar tillsammans med tre volontärer (+en pojkvän till ena) i nordöstra Spanien sedan Juli. Strax efter mig kom en tjej från Österrike, M. En glad, energisk, pratglad, superliten tjej.

    Till en början var var väl allt ok, eller rättare sagt att man försökte känna av varandra, respektera varandras kulturer med sociala vanor och matvanor med mera. M, berättade att hon älskar att träna, springer gärna en mil om dagen o s v. Men med tanke på att vi är bosatta i Spanien och att Juli/aug är riktigt heta så fungerar det inte riktigt med att springa (om man nu inte gör det sent, sent på kvällen), därför köpte hon en träningscykel att ha i vår lägenhet. 1,5h varje morgon på cykeln. Det skulle vara bra för henne.

    Efter en interrailresa så hade hon funnit sin nya matpassion: morötter, rå kakao och honung. I övrigt ratade hon skräpmat och har inte mycket till övers för kolhydratrika saker så som pasta eller ris. Måltiderna i sig är strukturerade, hon kan spendera en timma med att lägga upp maten och äter sedan någon knytnäve (om det inte är isbergssallad, då kan hon äta mer). Hon kryddar frenetiskt (jag är van vid mycket krydda, men, två matskedar kanel på en näve grönsaker är lite väl mycket för min smak..)

    Jag gillar inte att döma folk utefter deras kroppar, men tyvärr så kan jag räkna hennes ben. Jag har nog aldrig sett en människa med så lite underhudsfett som hon. Kläderna hänger som på en galge på hennes lilla kropp och det plågar mig att se hur lite hon äter. Träningscykeln har hon på sitt rum, jag vet inte hur ofta hon använder den.

    Igår åkte M till stranden med en av de andra tjejerna som bor här. Hon hade simmat i havet, gått upp för att äta (morötter, vad annars)/gått på toa och gått ned och simmat igen. Hon hade inte återvänt på ett tag och när man fann henne så hade hon en puls på 30 och en kroppstemperatur på 32. Lokalläkaren skickade henne med ambulans till sjukhus där hon nu fått övernatta efter många protester.

    Såklart man är orolig. Jag har ingen aning om vad jag kan göra för henne. Vi känner varandra sedan juli och jag har ingen bakgrundsfakta om hennes liv annars. Och känner jag verkligen henne eller känner jag hennes sjukdom?

    Förra veckan hade hennes smalben svullnat upp, ”det känns som vatten” sade hon. Sjuksköterskan på jobbet sökte på internet och fann att symptomen med ”vattenfyllda ben” indikerar på näringsbrist till följd av anorexia. Man tog med henne till sjukhuset och gjorde några prover, prover som skulle anlända idag.

    Själv började jag söka efter mer information på nätet. Jag fann en sajt som handlade om ”orthorexia” eller ortorexi (hur man nu vill skriva det). Det var som om pusselbitarna föll på plats. Dock är det svårt att hitta källor som själva upplevt detta och kan prata om det. Därför skriver jag det här till dig.

    Om du var jag, vad skulle du göra? Kan jag göra något?

    Tack för att du finns

    kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s