media

(Ät)Störningar i media

Störning i atmosfären

Många upprörs och vill debattera huruvida kändisarna har rätt till att vilja se så bra ut som möjligt genom att prata om sitt utseende, vikt och bantning.

Lisa Magnusson försvarar Gynning och menar att det i första hand inte är Gynning som är roten till problemet då hon är ärlig i hur hon ser på sig själv och sin kropp. Magnusson tycker snarare att dem vi ska skuldbelägga är de hycklande kvinnliga stjärnorna. De som säger:

”Jag älskar mat, jag kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, jag är naturligt smal”

Jag förstås Magnussons resonemang men vi glömmer en kategori människor som jag tycker är än viktigare. Nämligen vi själva, vanliga människor!

De flesta av oss har lättare att identifiera sig med någon som inte är riktigt så långt bort som t ex Gynning eller Kronprinsessan Victoria. Någon som är lite mer vanlig. Därför tycker jag det är mer katastrof att läsa vanliga människors bloggar som uppmuntrar till utseendefixering och bantning. De ger tips som för Svensson kan kännas enklare att ta till sig. Kan hon/han så kan väl jag med?

Varför debatterar ingen de ”vanliga” bloggarna som med flit publicerar annonser från företag som uppmuntrar folk till att gå ner i vikt? Särskilt fult när dessa företag visar upp sig på bloggar som riktar sig till unga. Dennis M är ett sådant exempel. Vill egentligen inte nämna hans blogg överhuvudtaget men genom att göra det kanske vi kan få en riktig debatt en gång för alla. Han är ett klockrent exempel på en vanlig person som många unga läser och inspireras av.

Dennis får gärna vara utseendefixerad men varför i helvete måste han uppmuntra andra till det? Om du Dennis har en hang up på ditt yttre, låt så vara, men sprid inte din egen skit.

Det värsta är att Dennis inte är ensam. Många säljer sig själva för några ynka kronor. Annonsörerna skrattar högt av förtjusning på väg till banken.

TV, radio och kvällstidningar är snabba på att lyfta upp ämnen som ätstörningar när man kan koppla ihop dem med någon känd person. Men vad händer sen, när vinden har blåst förbi? Jo, då tar man upp något annat smaskigt ämne. Ätstörningarna finns plötsligt inte mer. Puts väck är dem. Som bortblåsta.

Jag blir så fruktansvärt trött på att man måste ha ett känt namn för att få utrymme i media för att få uttala sig om det här. När ska ni fatta att ätstörningar finns överallt, när?!

Jag läser om det ibland, ändå lär jag mig aldrig något nytt. Känns som att hela redaktion kör ”copy-paste” på artiklar från 2003. Ingen bra idé. Mycket har hänt sedan dess, kära journalister. Det är dags göra ny research igen. När ska ni på allvar fatta och börja agera?

Se dig om i kontorslandskapet eller fikarummet, du kommer förmodligen inte upptäcka någonting. För vi är SÅ MÅNGA som är SÅ BRA på att gömma vår sjuka inställning till mat. Det syns inte på utsidan, många ätstörda är nämligen normalviktiga. Visste du det? Men i våra huvuden pågår ett krig. Mat är ångestladdat som sjutton men vem vill egentligen erkänna det? Hellre rycker vi på axlarna och pikar kollegan som avstår från sin kanelbulle.

”Vad löjligt att banta. Själv älskar jag bullar, ska minsann unna mig två stycken!”

Efter avslutad arbetsdag går den s.k bullälskaren hem. Hungern suger visserligen i magen men någon mer mat den dagen får det bara inte bli.

Fråga, var föds egentligen våra ätstörningar?

6 thoughts on “(Ät)Störningar i media”

  1. Eh, Dennis är nog bloggvärldens bästa förebild om du frågar mig. Han har gjort en helomvändning och den som säger att han propagerar för ätstörningar idag kan ju slänga sig i väggen! Jag har haft anorexia och Dennis blogg har hjälpt mig att inse hur viktigt det är att äta alla dagens mål och att man ändå kan vara vacker!

    1. Maria, bra för dig.

      Personligen tror jag Dennis stjälper fler än han hjälper.

      Har svårt att förstå varför han har annonsörer som så tydligt uppmuntrar till att gå ner i vikt genom att klicka på länkarna.

      Någon som förstår?

  2. Mycket, mycket klokt skrivet. Tyvärr är det ju så att många inte vågar ”komma ut” med sina ätstörningar. Alla nekar till att ha ätstörningar och ämnet är nästan tabu – belagt.

    Vi måste sluta skämmas för våra ätstörningar, då kommer det att kunna bli en diskussion. Som det är idag vågar ingen erkänna att de lider av en ätstörning, och ännu fler svävar i ovisshet. Dom frågar sig själva om dom har en ätstörning, men eftersom det inte finns någon att fråga så kommer det aldrig fram, vilket leder till onödigt lidande.

    Att ha en ätstörning är INTE att vara svag. Att erkänna att man har problem med maten är otroligt moget.

    Du skriver verkligen bra! Kram 🙂

    1. Paris, håller med till 110%.

      Vi kan ju bara ta oss själva som exempel. Vi bloggar båda två, men ”bara” under figurerade namn eftersom ämnet är så fruktansvärt fyllt med skam.

      Kanske vågar jag berätta en dag, men än så länge känns det väldigt långt dit.

      Vet inte hur du känner inför det?

      Kramar!

  3. Orsaker till ätstörningar, vad jag tror:

    * Familje- eller andra livsproblem (skiljsmässa, nedstämdhet, mobbing, självhat etc)
    Självhat kommer nog mycket ut brist på bra förebilder/omgiven av überkvinnor med perfekta kroppar älskade av alla.

    * Fotomodeller och kändisar som frontas för att de är smala. Typexempel är alla fotomodeller på catwalken och Nicole Richie när hon var sjuk och på varenda omslag. Smalhet i relation till uppmärksamhet..

    * Hyllande av shopping- och untseendefixering: antiintellektualism – att inte ha någon att prata med om viktiga saker. Att inte läsa böcker eller tidningen. ja jag tror så, det leder till att man bara blir fixerad vid sig själv och vikten.

    * Att människor påpekar hur smal man är, dels som liten och under uppväxten (som att det är något viktigt eller kopplat med ens identitet), men också när man väl börjar gå ner i vikt.

    * Att umgås med till synes perfekta kvinnor(mamma, kompisar) som hetsar kring vikt

    Så var det i alla fall för mig. Jag hade ingen att prata med, jag hade familjeproblem och läste bara skvallertidningar om Nicole Richie istället för romaner och min mamma bantade. Jag diskuterade ingenting viktigt här i världen med någon. Jag hade alldeles för mycket tid för mig själv och tillbringade dagarna på gymmet och enorma promenader/shoppingrundor (hade slutat skolan och fick pengar av föräldrarna i studentpresent att klara mig på).

    Känslan av kontroll och att uppnå någonting, att vara duktig, bara genom att motstå saker och ting. Känslan av att för en gångs skull (efter år av dåligt självförtroende) vara en STARK person som kunde bestämma över sig själv och få saker och ting gjorda. Men tragiskt nog var det ju tvärt om…Jag var egentligen fruktansvärt svag och har aldrig fått så lite ut av livet, det enda jag gjorde var att träna, sminka mig och supa skallen av mig(den enda gången jag träffade vänner var på krogen).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s