Ätstörningscoach

Du vet att du är för smal när…

Hands

… det kommer främmande människor på stan och kommenterar din kropp.

Detta hade aldrig hänt mig under alla de här åren. Däremot hade jag både läst och hört talas om anorektiker som blivit tillsagda av främlingar att de måste gå upp i vikt. Så jag kan väl säga att jag gått och funderat på när detta även skulle hända mig. Men oavsett så blir man väldigt chockad och överrumplad, även fast att man känner till att det faktiskt kan ske.

Jag stod och grävde i frysdisken på ICA. Plötsligt knackar en 60-årig gubbe mig på axeln och tipsar om att jag borde köpa färska räkor, inte frysta. Det visar sig att han är fiskare i botten och kan en massa om fisk och skaldjur. Jag märker att han inte vill sluta prata så jag ursäktar mig och säger att jag har lite bråttom. Då böjer han sig diskret fram mot mig och frågar:
– Hur är det fatt, egentligen?

Jag blir så överraskad av frågan att jag knappt vet vad jag ska svara. Nervöst stammar jag fram:
– J-j-jo, d-det e bra. V-vad menar du?

Gubben synar min kropp uppifrån och ner och säger att han hoppas att jag får hjälp. Då blir jag istället smått irriterad (avskyr folk som har så många åsikter om andras utseende) och säger att om det är min låga vikt som han syftar på så har jag en tarmsjukdom och mycket svårt att gå upp i vikt.
– Jag lider av min låga vikt bara så du vet!

Blixsnabbt frågar han då vilken tarmsjukdom jag har eftersom han tydligen vet allt om tarmsjukdomar.

Jag rycker på axlarna och säger att jag inte vill prata om det här och nu och att det är känsligt för mig.

Gubben ser tyst på mig i flera sekunder. Jag ser att han förstår. Känner hur det hettar i kinderna på mig.

Han sänker rösten och börjar berätta om sin väns dotter. Hon gick nyligen bort i anorexi. Hon var jättesjuk och såg ut precis som mig. Han berättar hur fruktansvärd sjukdomen är och hur hemskt det var att se anorexin äta upp flickan, bokstavligen talat. Det fanns inget som hennes omgivning kunde göra, bara vänta och se och framförallt hoppas att flickan skulle komma till insikt själv. Hon gick inte att nå längre, oavsett hur högt hennes föräldrar och vänner ropade så hörde hon dem inte. Hon var tvungen att klara det själv.

– Men det gjorde hon aldrig, hon klarade det inte. I förra veckan orkade hon inte stå emot mer, nästan snyftar gubben. Hennes organ gav upp och hon dog ifrån oss på sjukhuset.

Han ser på mig med stora tårfyllda ögon. Jag blir yr och känner paniken. Svimma inte, svimma inte, svimma inte!

Gubben fiskar upp en lapp ur fickan och krafsar ner ett tel nummer. Han stoppar den i min jackficka.
– Ring till Lars, han kan allt om det här. Han har gjort under för många. Tro mig. Det är värt ett försök, eller hur? Du kommer inte att ångra dig. Har du försökt förr så ska du försöka igen. Lars är expert på det här. Hälsa ifrån mig, va?

Jag nickar stumt och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag är fortfarande i chocktillstånd. Så mycket öppenhet och generositet på samma gång. Jag klarar det inte. Jag är så svag. Benen bär knappt och jag har svårt att ta mig därifrån. Det snurrar i huvudet och jag glömmer bort vad jag ska handla.

Jag lämnar affären och går ut i bilen. Där börjart jag gråta. Jag försöker sluta men jag kan inte. Jag gråter för allt hemskt och lidande som vissa av oss måste gå igenom.

Men varför just jag? Och varför just anorexi?! Dumma värld! Dumma, jävla värld!
Varför?! Varför, varför, varför!?!?!?! FAAN, FAAN, FAAN, FAAN!!!!

Ååååååå, kommer jag nånsin att bli frisk?

”… är en lindansare som kämpat för att hålla balansen, men som till slut, när benen blivit trötta och musklerna stumma, ändå slinter, mister balansen och faller. För allting faller. Förr eller senare faller allt.” /Jonas Gardell (En komikers uppväxt)

6 thoughts on “Du vet att du är för smal när…”

  1. Jag blir glad av människor som bryr sig av hela sitt hjärta och som är så generösa att de inte blundar. Jag förstår dig samtidigt att det är jobbigt när människor kommenterar ens kropp (mitt problem är åt andra hållet).

    Kämpa på! Och ring Lars!

    Hoppas att du får en fin vecka!

    1. Precis, det är inte ofta som människor ”vågar” sig fram utan hellre väljer dem att blunda. Även fast att jag tyckte hemskt illa om det då så är jag jätteglad i efterhand för att han gjorde som han gjorde. Tänk om fler skulle göra som han? Det ger en verkligen sjukdomsinsikt, mkt nyttigt.
      Har sparat lappen, men Lars är inte aktuell, inte ännu iaf. Jag ska bli frisk och jag vet att jag kommer klara det den här gången. Jag måste och jag skall!

  2. Åh,
    det påminner mig om de gånger jag varit med om det… Är frisk nu (nåja, men ser i alla fall ut så då jag väger 50kg) men när jag var som mest uppe i sjukdomen…vägde också under 40 kg då men såg det absolut inte själv. Jag gick runt i pyttesmå shorts (det var mitt i sommaren) och en liten tunika och var inne på Zara. Då kom en tjej fram til mig, hon var kanske 20 år(som jag), hon tog tag i mina axlar och stirrade mig i ögonen och frågade: Får du hjälp?
    Jag blev helt förvirrad, fattade ingenting. J-ja… stammade även jag fram (lögn). Då började hon stortjuta och viskade i mitt öra: Det blir bättre, åh, det blir bättre. Innan hon störtade ut ur butiken med tårar i hela ansiktet.
    Det var så fint, men också så märkligt nu, för jag minns att jag fattade ingenting. Vad menade hon? Jag tyckte bara det var pinsamt att hon hade bölat på min axel. Så jag fortsatte titta på kläder. Suck.

    Senare samma år, när jag kommit till mer insikt och försökt få tag i mitt liv, hade jag sökt om ett provjobb på ett café i Stockholm (var arbetslös) det var även då kokhett ute så jag satte på mig mina små shorts igen (stl xxxs som jag köpt i asien) och jag förstår nu hur mycket anstöt folk måste tagit av att se mina beniga ben sticka ut överallt, men inget jag kunde se då som sagt.
    Jag slet på det där caféet hela dagen, som ett djur, jag var såklart den perfekta caféservitrisen (mycket bättre än de som jobbade där redan) men jag fick såklart inte jobbet för att både kunder och chefen blev rädda för mig (min kropp)vilket jag på sätt och vis såg i deras ögon då. Efter att ha sprungit runt som en tok i värmen i fem timmar skulle jag hem (hämta träningskläderna till gymmet såklart) men för att visa för min chef och alla jag träffat under dagen köpte jag den största yoghurtglassen på 7-eleven och gick sedan och sa hejdå. det skulle såklart bli det enda jag åt den dagen(och jag åt inte hela) men jag hoppades att det kunde få dem att tro att jag var normal, eller nåt. ”tarmsjukdom” någon?
    Anyways, på vägen hem blev jag stoppad av en man. Han synade glassen och mig upp och ner och sa, nästan vädjande och med enorm lidelse i rösten: Snälla, snälla, snälla du, ät fler sådana där.
    Hans kommentar gjorde mig såklart livrädd för de där glassarna för alltid, men sedan i efterhand har den betytt mycket för mig.
    Jag tänker ofta på de här två personerna som sa något.
    Särskilt när jag ibland ser den smalaste tjejen jag någonsin sett (och jag har ändå varit intagen på SÄS) promenera upp och ner Riddargatan i stockholm. hon är ett fullkomligt benrangel, mycket mycket värre än jag någonsin var. Och hon verkar inte se det heller, för hon bär tunna strumpbyxor och superkorta kjolar så man riktigt ser varenda benknota.
    Tycker du/ni jag ska säga något till henne? Hon ser såklart mycket fientlig och ”östermalmstjej” ut. Eller ska jag bara förutsätta att hon får hjälp av sin familj? Tänk om hon är övergiven…Jag vet ju själv att ord kan betyda mycket. Önskar att jag hade kvar visitkortet till min gamla psykolog på SÄS, så jag kunde ge det till henne kanske.
    Vad skulle vara det bästa man kan säga?

    1. Tack för att du delar med dig av din historia!

      Och jo, jag tycker faktiskt att du ska säga till den där tjejen. Du behöver ju inte säga så mycket, bara något litet så att hon förstår. En kort kommentar från någon helt utomstående kommer man verkligen ihåg och kan ta till sig mycket mer än från t ex sin familj.

      Du skulle inte kunna skriva ner tel numret till SÄS och bära det med dig i fickan? Nästa gång du ser henne kan du ju alltid knacka henne försiktigt på axeln och fråga samma fråga som du själv fick av tjejen i butiken: ”Får du hjälp?” Efter att du hon svarat ger du henne lappen och kan säga att du förstår hur hon har det. Kanske en snabb klapp eller/krama henne (om du vågar, kan kännas läskigt!). Mer behövs inte. Tillräckligt för att hon ska känna att ”nu måste jag göra något åt min situation när t.o.m okända människor kommer fram.”

      Tycker det är bra att folk kommer fram på stan. I ögonblicket hatar man dem men efteråt är det dem man minns…

      Återkom gärna och berätta om du vågade, Martina! Lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s