Mat

Förbjuden mat

god fun

 

Det är sååå härligt att kunna äta vad jag vill! Måste bara få det sagt!

 

 

Idag har jag haft en sådan där kanondag! En dag som jag verkligen, verkligen har ätit precis det jag har varit sugen på o ångesten har uteblivit. Eller nja, helt borta kanske den inte har varit men jag börjar faktiskt bli riktigt duktig på att mota bort den. Visst den kommer först som ett brev på posten (vem kan klandra den, har  gjort så i åtta år) men då dödar jag den genom att tänka på allt jag vill o kan göra så fort jag blir frisk (saker som jag måste avstå ifrån idag pga jag e så svag).

Oftast tänker jag på att jag som frisk kommer att våga göra saker på egen hand t ex som att gå på konserter, göra flygresor och liknande utan att riskera att svimma. Svimningar är min största rädsla för tillfället. Det är fruktansvärt obehagligt. Rösterna omkring börjar långsamt försvinna, ansiktena suddas ut och du får tunnelseende. Du vet att du kanske hinner max 5 meter innan du kommer rasa ihop i en hög på marken. För att inte riskera att slå helt ihjäl dig (skör benstomme, inga muskler, tunn hud, etc) gör du därför bäst i att självmant lägga dig försiktigt ner innan det är för sent. Det kommer ändå bli svart snart o förlora medvetandet, det vet du (man lär sig efter några gånger hur kroppen funkar). Dessutom ser det mindre dramatiskt ut om du själv viker ner dig istället för att svimma stående, folk får lätt panik av det.

 Oj, vilken utsvävning det blev här. Skulle  prata om ”förbjuden mat”, inte om svimningar. Men hur som helst, jag har fobi för att svimma. Det är så jobbigt att behöva ta hjälp av folk på stan som tar hand om en, springer efter vatten och kexchoklad. Ibland ringer dem även efter ambulans och det är det värsta o mest pinsammaste som kan inträffa, tycker jag. Förstår att folk blir oroliga men jag HATAR att behöva förklara för personalen inne på akuten att jag kommer visst bli bra o ignorerar därför dem när de berättar om stans anorexiklinik.

Min rädsla för att svimma blir därför som störst i folksamlingar eller på ställen där jag vet att det finns begränsat med hjälp att få (t ex på flyget, i tunnelbanan, på konserter, discon, etc). Jag är på så vis en fånge som inte vågar eller kan leva livet fullt ut – och det stör mig.

Jag vill också lära mig dansa, spela teater, sjunga i kör, le spontant åt människor jag möter på stan, sova en hel natt, krama människor (idag drar jag mig undan, min kropp är  skinn o ben o jag vet att folk lider när de generat tvingas lägga armarna om mig), åka karuseller, orka/våga åka motorcykel med kompisen som nyss har tagit MC-kort, gå till badhuset utan att behöva skämmas för min ynkliga gestalt, gå på SPA, få massage, göra karriär, skaffa pojkvän – ja typ allt som ja inte har kunnat göra på åtta år. Det är lååååång tid och inte bara det. Det är väldigt viktiga år som man utvecklas en hel del under. Men den utveckligen fick jag aldrig genomgå utan de åren stal anorexin ifrån mig. Jag fick aldrig uppleva hur det var att gå från ”ung fröken” till mogen 23-åring. Jag saknar idag referenser. Hur ska en 23-åring egentligen vara? Ibland känner jag mig oerhört mogen för min ålder men i många andra fall känner jag mig mest som en liten flicka. Det är skitjobbigt. Förstår ni hur jag menar?

 Inte konstigt att man är rädd att våga bli frisk – för vill man verkligen gå tillbaka o bli den personen som man var före ätstörningarna bröt ut? Vill jag verkligen bli den 16-åringen igen? Svar nej, troligtvis inte. Den 16-åringen mådde uppenbarligen inte bra, istället måste jag bli frisk och den personen känner jag idag inte. Det är läskigt men samtidigt en enorm möjlighet. Jag behöver alltså inte bli som jag var förr, jag kan välja annorlunda o den chansen tänker jag ta.

 Förlåt, det var inte meningen att jag skulle flumma ut så här. Om ni förstår hälften av mitt inlägg är jag nöjd. Vi pratar om ”förbjuden mat” imon istället, har helt spårat ut känner jag. Är trött o måste försöka sova lite. Tack för att ni läser!

 God natt, hörs i morgon!

2 thoughts on “Förbjuden mat”

  1. De ord du skriver är så viktiga, de får mig och säkert många fler att vilja kämpa från att hamna djupare i sin ångest gällande träning och vikt. Ursäkta ordvalet men, fan så bra du är! Hejar på dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s