Där, Där, Där…

- DÄÄÄÄÄR!

Efter att bloggen legat nere några veckor och många har mailat och bett om access till webbplatsen, ligger den nu uppe igen.

Anledningen till att det plötsligt krävdes lösenord för att komma åt den är för att jag testat runt med lite olika plattformer, layouts, design och innehåll för att få sidan så användarvänlig som möjligt.

Bloggen ser nu ut som vanligt igen och jag har blivit 100 gånger rikare med bra idéer om hur jag vill att sidan ska se ut och fungera i fortsättningen.

Tycker det är bra om det går att göra något bra av allt det här som skett under nästan ett helt decennium.

Är väldigt tacksam över all positiv feedback jag fått och fortfarande får från er läsare genom åren.

Ni är guld!!!

/Anna

- Jaaaaaaaaaaaa!!!!

***

Det har blivit verklighet.

Numera konsultar jag inom Ätstörnings- / Livscoaching – med eget företag!!!

Sedan april 2011 tar jag regelbundet emot personer som är i behov av en mer individanpassad ätstörningsvård i form av coaching. Jag samarbetar även med sjukhus och privata kliniker.

Våra samtal äger rum i olika inspirerande miljöer.

Kan vara t ex ”Walk & Talk” (stödsamtal under promenad), på härliga caféer eller under någon mer kreativ aktivitet beroende på vad du gillar och dina intressen.

Coachingen ersätter inte en traditionell ätstörningsvård utan bör ses som ett komplement. Vanligt är att man behöver extra stöd främst under den period som följer efter avslutad behandling.

Tips, använd sökfunktionen och skriv ”Ätstörningscoach” eller ”coach” så kommer det upp flera inlägg och kommentarer som är skrivna av både er och mig. På så vis får ni en tydligare bild av mina värderingar och vad coachingen kan bidra med.

Coachingen skräddarsys alltid utifrån dina behov och villkor. Inga krav på antal träffar, tidslängd, etc.

Första gången vi ses kommer vi gemensamt fram till ett upplägg som passar just dig, din situation och livsstil.

För mer info eller boka möte, kontakta mig på vagenfran37kg@spray.se

Obs, väntelista finns.

Kära Ni,

Det har blivit dags för mig att kila vidare.

Egentligen hade jag tänkt låta det förra inlägget bli de absolut sista raderna som skrevs här. Men för att det inte ska kvarstå några frågetecken så skriver jag nu ut det i klartext:

Tack hjärtligaste alla som valt att följa Vägen från 37 kg!

Mitt liv och min resa fortsätter på annan plats.

Inte här.

Men vi kommer att mötas igen.

Dock utan din vetskap att det faktiskt var jag som en gång var ”hon den där Anna”.

Bra Bäst så.

För er som vill ha mer av Vägen från 37 kg så garanterar jag att även fast att det inte längre skrivs något mer på just den här webbplatsen så kommer både min penna och hjärnceller även i fortsättningen att gå glödheta.

Tack än en gång alla som följt med på den här resan!

Tack alla fantastiska läsare, andra skarpa bloggare & journalister (ni vet själva vilka ni är), kritiker, sponsorer och samarbetspartners.

Utan er skulle min jakt efter det friska livet inte ha varit hälften så spännande att genomföra. Ni har kryddat mina mentala och fysiska förändringar bara genom att finnas där. Satt guldkant på en annars svår och lång kamp.

Men hörrni, det gick till slut…!!!

För framtida förfrågningar, krönikor, artiklar, intervjuer, etc når ni mig även fortsättningsvis på: vagenfran37kg@spray.se

Jag ser fram emot vårt möte.

Varma & innerliga tankar från mig!

/ Anna

www.vagenfran37kg.wordpress.com

Men är det för tidigt..?

Och varför just nu?

Var är jag?

Och vem är du?!

Igår var det tisdag och idag är det söndag.

Måste ringa mamma.

Måste berätta för världen vad som hänt.

Men det kommer jag aldrig att göra.

Sån är ju inte jag.

Tunnelseende. Huvudvärk. Förvirring. Yrsel.

Jag som vill se världen.

Den värld som du redan har sett och upplevt tusen gånger om.

Kom, visa mig!

Hungriga blickar.

Vågar du?

Ja, då vågar jag!

Eller ser jag i syne?

Inbillar jag mig bara..?

Två nyfikna själar.

Eldigt passionerade.

Likadana hjärnor.

Säg, var hade du varit innan? Och finns det fler som du?

Ivriga hjärtan.

Så lite tid.

Jag vill slänga mig om din hals.

Hålla fast.

Hårt och för alltid.

Utbrista det där som jag tror vi båda tänker.

Viska i ditt öra.

Fnissa tyst och känna dina armar tryggt kring min kropp.

Kind mot kind.

Kanske omöjligt, men du brukar ju va spontan?

Eller är det jag som känner fel?

Ser det jag vill se?

Du som verkligen är helt galen (!)

… och samtidigt den smartaste jag någonsin stött på.

Jag vill vara dig nära.

Åka karusell, snurra runt och springa barfota på stranden bredvid dig.

Känna dina starka armar.

Hålla din hand.

Se dig i ögonen.

Be dig visa mig.

Du som verkligen vet allt och jag ingenting.

Trodde bara sånt här hände på film.

Allt du gör, gör du alltid så rätt.

Vet allt. Kan allt.

Har gjort allt som finns att göra.

Redan träffat alla.

Levt fort och mycket.

Ändå säger du att det finns en miljon saker kvar.

Att något aldrig är för sent.

Åh, som jag älskar dig för dem orden!

Jag vill följa med dig.

Helst nu. Genast.

Vill kasta mig ut med dina händer stolt vilandes på mina höfter.

Flyg med mig!

Du som vet hur man gör allt.

Jag som ju vet ingenting!

Litar så intensivt på dig att jag nästan går sönder.

Total förvirring, lycka, spel och förväntan i ett enda kaos.

Du vet inte och ändå tror jag att du redan vet allt.

Eller kan jag ha så fel?!

Åh, jag som är en sådan där jobbig människa som inte tycker om att göra fel!

Helvete, vad göra?!

Magont.

Stjärnor som lyser upp min natt.

Lyckan är total.

Jag kvittrar och fånar mig.

Herregud skärp dig, du är inte 14 längre!

Och så du som är så himla världsvan…

Stolt. Trygg.

Du tycker aldrig att jag är konstig som pratar för fort, stammar och säger helt fel saker när jag blir nervös…

… som jag alltid blir när jag är med dig.

Som jag älskar dig för just det.

För hur står du ut?

Min kontrollerade värld har börjat skaka.

”Äsch, du inbillar dig bara”.

… kanske ni tänker när ni läser dagens rubrik?

Men, det gör jag inte.

Jag har haft s.k valkar tidigare i mitt liv.

Men då var det fråga om skinnvalkar. Dvs huden som naturligt veckar sig när man böjer sig framåt eller gör liknande rörelser.

Men den här gången är det alltså en sådan där livsfarlig, mytomspunnen och bespottad fettvalk som har ploppat upp runt min midja.

Fettvalkar som vi alla tidigt har fått lära oss att hata.

Det är väl bara odisciplinerade och korkade människor som har valkar på magen? Är det inte just den bilden som hälsotidningarna försöker få oss att köpa varje dag?

Det kan upplevas provocerande för en del men för mig är den här valken, som nu har lagt sig tillrätta strax under min navel, ett tryggt tecken på både befrielse och frigörelse.

Valken är nämligen inte bara en valk.

I den finns min historia.

I fettvalken finns så mycket mer än bara fett.

Den vittnar om mitt levene. Om hur jag mår nu.

Om lugnet och balansen som har infunnit sig. Äntligen. Allt det där som jag har sökt och jagat runt efter i så många år under mitt unga liv.

Jag ser dagligen bilder på perfekt smala kvinnor utan inte ett uns fett på kroppen.

Innan jag vande mig vid mina nya kroppsformer kunde tävlingsinstinkten (eller var det gamla Ana?) i mig slå till och tänka att så där har jag minsann också sett ut en gång.

Men numera ser jag till att tanken stannar vid just bara en tanke.

Jag påminner mig om att jag alltid kan se ut sådär igen om jag vill.

Men vet ni?

Det vill jag inte!

För jag minns fortfarande vilket helvete – minst sagt - som det innebär att kunna se ut sådär.

Många bloggar och tidningsbilder ger sken av att det är en dans på rosor och att en smal kropp inte är förenat med en massa uppoffringar.

Men det vet ju alla ni som läser den bloggen att detta är en FEEEEEEELAKTIG  och förskönad bild!

Verkligheten ser inte ut så.

Liksom många av de smala och tillsynes sunda toppbloggarna som läses dagligen av unga tjejer och killar så verkade även jag under min tid som ätstörd nog rätt cool och obekymrad för många i min omgivning.

Men bakom fasaden pågick kriget dygnet runt. Hela tiden.

Matkriget!

Ätstörningarna. Räknandet. Kontrollen. Träningshetsen. Fettjakten. Sockerskräcken. Besattheten. Olusten. Irritationen. Nedstämdheten. Glättigheten. Sömnproblemen. Beslutsångesten. Rastlösheten. Svart eller vitt-tänket. Oron. Planeringen. Tre-steg-före-alltid. Kompenserandet. Likgiltigheten. Tvångspromenaderna. Ensamheten. Brist på empati.

Jag minns det fortfarande. Det var inte så längesen.

Såren efter ätstörningarna är fortfarande alltför färska för att någon ska kunna lura mig att tro att livet är enklare med en platt mage.

Jag håller på att sätta ihop ett inlägg om allt som ryms i den nya kompisen på magen. Utan valken skulle jag aldrig ha fått ut allt det som jag har idag av livet eller ha kommit så här långt.

I min valk ryms så mycket mer än bara rent fett.

Där gömmer sig alla mina spontana skrattsalvor.

Lugn och ro.

Glöden i ögonen.

Passionen.

Min IQ som äntligen kommer till sin rätt.

Min energi.

De snabba tankarna.

Den inre tillfredsställelsen.

Min kreativitet.

Den starka drivkraften.

Balansen.

Nöjdheten med tillvaron.

Det går bra nu.

Innan min lista är helt färdigställd tycker jag att ni som fortfarande tvivlar på era putande magar ska ta och läsa nedanstående inlägg igen och påminnas om varför det kan vara direkt farligt att ha en mage som inte putar något alls:

Livsviktigt att ha en putmage

Må allra bäst!

/Anna

Såååå typiskt mig!

Bara för att jag inte hinner skriva megalånga inlägg på kvällarna längre så har jag fått den dåliga ovanan att låta det bli fullständigt tomt här.

Och det är ju inte speciellt kul…

Varken för er eller mig.

Jag lovade ju att göra en beteendeförändring hos mig själv efter att ha läst Vinnare i din egen tävling av proffsiga livscoachen Emma Pihl.

Jag ska verkligen – på riktigt - börja agera efter ”Hellre att än hur”.

Det vill säga visst måste jag bara kunna skriva enbart en mening på den här bloggen utan att världen faller sönder?

Hellre en liten hälsning än ingen alls, eller? Vad tycker ni som läser?

Det är egentligen rätt dumt, att jag ens måste skriva det här gör ont i hela mig.

För vem ber jag om ursäkt för? Och varför då?

Även fast att jag har en sisådär 1 000 ord i huvudet som jag vill berätta så är det aldrig för sent.

Personlig utveckling är hur som helst spännande!

Och det går så överraskande mycket enklare att jobba med och utveckla sig själv när man slutar svälta och tar sig bort från ätstörningsträsket.

Den här veckan skulle jag egentligen behöva skriva minst tjugo inlägg om allt som hände mig i förra veckan.

Min ”lyckokurva” har peakat så mycket sedan flytten upp till Stockholm i höstas, att jag inte trodde att det var fysiskt eller psykiskt möjligt att det skulle kunna bli så mycket bättre.

Men i förra veckan visade det sig att jag hade helt fel.

Det var en nyttig påminnelse om att det är just så här livet ser ut.

Det går aldrig att förutspå eller kontrollera (Och hur många gånger har man inte hört detta egentligen? Ändå blir man lika på nytt insiktsfull varje gång som det slår en!).

Förmågan att inte kontrollera ett ”riktigt liv” är på både gott och ont.

Men förra veckan var bara gott och jag glädjer mig åt att jag får må så bra.

Jag är tacksam.

Samtidigt kan jag med mitt sunda förnuft lägga ihop två och två.

Det vill säga, det finns fortfarande så mycket kvar som väntar på mig runt hörnet.

Livet tog aldrig slut även fast att anorexin gjorde entré både tidigt och väldigt länge i mitt liv.

Livet tog en paus men tack vare sjukdomen har jag skaffat mig nya glasögon att se på på stora och små saker som sker varje dag. Till skillnad mot många andra är jag inte den som är snabb att klaga eller svär över livet i första taget.

Jag vet hur det är att försöka leva ett liv när psyket är i obalans och spelar en spratt varje dag.

Jag har insikt om att vi är många som bär på ett tungt bagage.

Därför måste man vara försiktig när man möter nya människor. Vi är förvånandsvärt väldigt många som har varit med om väldigt mycket.

Det tänker man kanske inte så ofta på?

Vanligen är man fullt upptagen med att ha full sjå med sig själv och försöka uppföra sig så normalt som det bara går.

Men det är detta som är livet.

Och för mig har allting precis börjat igen.

Hörrni, nu kör vi live hos mig!

Just nu:

… är jag lycklig för allt solljus och frisk luft som jag har sett till att ge kroppen idag. Välbehövt!

… har jag precis kommit innanför dörren efter ännu ett fikabesök hos bästa Flickorna Helin & Voltaire (jodå, morotskakan är minst lika god som chokladtårtan).

… planterar jag om favoritgräslöken i en större kruka med ny och härlig plantjord (tror det kan bli rätt bra den här gången!).

… hummar jag kaxigt med och låtsas att jag kan texten i låten. Go känsla. Nostalgi. Tiden då Filip och Fredrik började att göra mitt liv lite roligare.

… funderar jag på hur jag egentligen ska gå tillväga med ett reportage (handlar ej om mig) som jag skulle vilja göra och sälja in till en tidning.

Men var börjar man?

Är det ens lönt att försöka om man som jag aldrig har gjort något tidigare? Har massor att berätta för världen… Och dessutom rätt svårt att hålla tyst när jag tycker eller undrar något.

… njuter ännu lite mer när nästa feel-good låt automatiskt rullar igång i spotifylistan.

… tänker att jag på riktigt måste ta mig tid att ordentligt börja skriva på boken (Men hur och när ska det egentligen gå till? Moment 22!).

… med jordiga och raska händer drar jag igång en omgång tvätt. Klurar samtidigt på om det är väldigt svårt att starta en tidning?

… blir varm i magen av att tänka på alla härliga tidningsmagasin som ligger i en prydlig hög bredvid sängen och väntar på att läsas (ikväll ska jag ge mig tid att läsa i flera timmar – då mår jag som allra bäst, först då känner jag mig hel och 100 % som människa).

… försäkrar jag mig om att jag har koll på biljetten till Robyns konsert i nästa vecka. Det som kändes så långt bort i höstas när jag bokade – i nästa vecka blir det av. Äntligen!

… nu dags att svara på lite mail.

Tjing så länge!

Kvällens inlägg tillägnar jag alla träningsmissbrukare därute som fortfarande går till gymmet eller kastar sig ut i spåren av helt fel anledning, dvs av ren och skär ångest.

Bara för att det är så skönt efteråt..?

Men egentligen, genom hela det förbannade träningspasset skriker både kropp, hjärna och det sunda förnuftet totalt NEEEEEEJ!

Men vet ni?

Det behöver inte alls vara så här livet ut!

Även fast att du missbrukar träningen idag går det att få tillbaka den sanna träningsglädjen igen.

Fråga mig.

Själv HATADE jag träningen när jag bestämde mig för ett totalt träningsförbud (tvångspromenaderna slutade jag också med under den här perioden, viktigt annars hade hela idén med att hålla mig i stillhet fallit).

Men idag är jag tillbaka igen.

Och nej, jag springer absolut inte snabbast längre och mina tidigare elitresultat är bara fina (eller ska vi säga plågsamma?) minnen. Inget jag strävar efter att uppnå idag.

Siffror och resultat, till vilken nytta? Jag vill inte bli något elitlöperska… Så då spelar ju siffrorna ingen roll heller, eller hur?

Idag när jag kutade på löpbandet längst fram i salen med ett tiotal andra entusiastiska löpare omkring la jag dock märke till en annan sak.

Jag är varken smalast eller den mest vältränade i rummen längre.

Och vet ni?

Det är så sköööönt!

Underbart att få vara ”normal”, som alla andra.

Att kunna springa långt i linne och klä av sig när det blir för varmt och svettigt. Ingen som kollar konstigt på mig och undrar vad fan jag gör där?

Men däremot, den tjejen som jag regelbundet följde med blicken under hela passet såg inte bara stark ut.

Hon såg även väldigt GLAD ut.

Hon hade stil. Snygg motorik. Kontrollerade rörelser.

Till och med UTSTRÅLNING under tiden hon sprang.

Hon gick verkligen in för det!

Självsäkra ögon som såg tillbaka på mig. Utan att vika undan med blicken.

Hon hade inget att försvara längre. Inget att ljuga om för sin omgivning.

Ikväll sprang och sprang jag!

Så fort och så våldsamt att jag trodde jag skulle fortsätta ända till midnatt.

Starka ben som pendlade på. Som en frisläppt kalv på grönbete!

Världens bästa Eurofighter (E-type) gick konstant på repeat i huvudet på mig och jag krigade på som en dåre.

Svetten lackade och endorfinerna fullkomligen sprutade ur öronen på mig.

Hela gymmet med löpare och andra rörde sig i takt till min värld. Längst fram stod jag och artikulerade övertydligt med läpparna och viftade med armarna i luften:

”The time is NOOOOOOOOOOOW,
We won’t back down!
When we stand united we can save the DAAAAAY!
EUROFIGHTER!”

Det kändes som att jag ledde en hel löparklass som alla tävlade om att komma först i mål.

Och utan tvekan var det jag som tog täten… Så var det faktiskt ikväll.

Så stark som jag var idag har jag aldrig varit tidigare.

Det är sjukt så så mycket roligare det är att träna med ett par ostmackor i magen än bara vatten och ingen påfyllning efteråt. Klara friska tankar som kan fokusera på annat än ”Undra när det blir mat egentligen…?”

Jag vet, en del säger att man inte ska prestera så mycket och inte alltid vilja vara bäst.

Men ikväll struntar blankt i det.

Ikväll var jag stjärnan.

Jag vet att jag var först i mål. Och alla som sprang efter ville vara jag.

Det är härligt att vara bäst i klassen efter så lång tid i skymundan.

Fult eller inte men ibland behöver mitt stora ego den här sortens bekräftelse.

Inget jag kan be om ursäkt för.

Det är liksom jag…

Hej alla fina därute som läser!

Började den här dagen med massor av härlig tennis och har varit hög på endorfiner ända sedan dess.

Det är så sjukt att något så trivialt som en enkel tennislektion kan göra en person så glad och lycklig.

Så varm i magen…

Om du skulle fråga mig vad som är absolut bäst i mitt liv just nu är det utan tvekan att jag har funnit lyckan i tennisen.

Efter år av svält och isolation (hm, låter lite som att jag har befunnit mig i en grotta… men skit samma) har jag äntligen hittat ett intresse.

En riktig Anna-grej!

Något som verkligen skriker JAAAAAAG!!!!

Om det bara var möjligt skulle jag helst vilja andas tennis dygnet runt! Det är så synd att det bara är en gång i veckan!

Jag har snuddat vid detta ämne tidigare, dvs att man måste nog ha varit rätt långt ifrån att leva ett vanligt liv (t ex pga sjukdom, fängelsestraff eller liknande) för att ens förstå en milligram av vad jag försöker säga i det här.

Små saker eller sådant som är en självklarhet för andra, glädjer jag mig verkligen åt nu för tiden.

Tar ingenting för givet. Men däremot njuter jag som fan av allt jag tar mig för (på ren svenska).

Jag har blivit förbluffande bra på att leva här och nu.

Inte sedan!

Inte längre fram!

Inte om tre år!

För vem vet var jag befinner mig då i livet?

Detta tankesätt och beteendeförändring har jag anorexin att tacka för.

Anorexin har förändrat hela min livssyn och jag är tacksam att jag fick göra den här spännande (och jobbiga) resan i mig själv vid en sådan låg ålder som 24 år.

Jag är så glad att jag inte kommer att vakna upp först vid 45 år och först då börjar att fundera på vad meningen med livet egentligen är och vad jag värderar högst och tycker är viktigt?

Tack vare sjukdomen har jag lyckats att städa banan fri för framtiden och på så vis ökat mina förutsättningar för att verkligen kunna möta människor på riktigt och samtidigt kunna uppskatta alla de saker som kommer att komma i min väg.

Öppen för fler möjligheter än om man konstant går med skygglappar på som många ”normala” och ”vanliga” människor gör…

Det är inte förrän du blir rejält sjuk (t ex en förkylning) som du uppskattar tiden då du är helt frisk.

Visst är det väl så?

Tennis är en liten bit av alla de ”vardagliga” men härliga saker som kommit i mitt liv på sistone. Och mer ska det bli! Det här är bara början!

Snurrigt och mycket spontant inlägg det här. Men det är skrivet med det allra största hjärtat, det kan ni hoppa upp och sätta er på!

Vill även passa på att efterlysa fler tennisgalningar i Stockholmsområdet.

Vill du spela tennis en kväll?

Maila gärna på: vagenfran37kg@spray.se

/ Anna, tillbaka på banan igen.

Igår blev det en snabb avstickare till Konditori Vetekatten.

Och MAMA, vilken riktig liten guldgruva som dolde sig därinne!

Jag säger det igen.

Bland det bästa med att bo i Stockholm är definitivt alla caféer som jag försöker att hinna med så gott det går att testa så många som möjligt av (har ju en del att ta igen efter alla sjukdomsåren).

Och vet ni ?

Jag tror faktiskt att Vetekatten klockar in på det absolut mysigaste hittills.

Förmodligen tycker jag så tack vare den hemtrevliga miljön. Den gjorde faktiskt allt.

Fiket är fullt av en massa olika små ”kafferum” där man enkelt hittar sin egen favoritvrå som man sedan kan sitta och tjuvkika på alla de gäster som elegant seglar in genom dörrarna.

Extra plus för att de har så stort utbud av så många olika saker. Här får smaken styra!

Oavsett om någon i sällskapet vill ha en macka, käka lunch eller bara ta en vanlig fika så finns det något för alla. Garanterat.

Kaffet förser man sig själv med från något av de olika kafferummen där termosarna står vackert uppdukade mitt bland porslin, mormorsvirkade dukar, mjölk, grädde och socker.

Hit kommer jag snart tillbaka till igen.

Extra bra att det ligger mitt i city dessutom, bara ett stenkast från Hötorget.

Rekommenderas.