Massor av livsviktiga fuktioner som ska skyddas!
Minns ni inlägget “Smart och charmig med riktig mat” där jag ställde frågan varför jag plötsligt har fått getingmidja men samtidigt en mage hård som sten och som putar ut likt en bulle strax nedanför naveln?
Många som har slutat svälta känner igen sig i beskrivningen så jag tänkte passa på att lyfta fram en kommentar som jag tyckte var väldigt bra. Det är så dumt att nojja sig helt i onödan och slösa tid och energi på saker när kroppen faktiskt bara gör sitt jobb!
Kloka Therese gav ett svar som länge etsade sig fast i mitt huvud:
“Det som petar ut är en blandning av magmuskler och livsviktigt fett som omger inälvorna och allt annat livsviktigt inne i magen.
Så har jag iaf fått det förklarat.”
Förutom Thereses förklaring stötte jag även på Giselas beskrivning i Mattillåtet (för övrigt den bästa självhjälpsbok som jag har läst! Rekommenderas varmt till alla som kämpar mot ÄS men framförallt även till alla “friska” människor som ofta testar olika dieter, har sockerförbud och aldrig tycks hitta någon balans i sitt ätande).
Så här svarar Gisela van der Ster på frågan (som hon ofta får svara på) om det blir mer muskler eller fett vid viktuppgången?
“Kroppen strävar efter att tillfredsställa sina praktiska behov, så att den i första hand utvecklar tillräcklig muskulatur för att kroppen ska kunna bäras upp, vilket gör att man kan röra sig på ett naturligt och ändamålsenligt sätt (gå, sitta, stå utan obehag).
Ungefär samtidigt bildas ett skyddande och isolerande fettlager runt de inre organen, och därefter bildas underhudsfettet. Det är inte sannolikt att kroppen först gör A, sedan B och därefter C, utan processerna pågår samtidigt.”
Med detta i åtanke fortsätter jag att vara tacksam över min “bulle” till mage.
Det isolerande fettlagret fungerar ju som en slitstark sköld för att försäkra mig om att jag kommer att leva i många år till. Utan det hade min dödlighet stigit med farligt många hundra procent… Och jag är så trött på att leva på marginalen.
Det är så himla onödigt att leva hårt och svårt helt i onödan!
En annan sak som jag kommer att tänka på samtidigt som jag skriver det här är att jag har slutat att “studsa” fram som en boll när jag går. Någon som förstår vad jag menar?
Varför får man en snubblande / studsande gångsstil när man svälter?
Är det som texten ovan beskriver, att man tappar muskler och därför inte nyttjar benets svängrum fullt ut helt enkelt för att man inte har kraft till det?
Någon som vet…?
Etiketter:Anorexi, Anorexia, Ätstörningar, Fett, Gångstil, Gisela van der Ster, Klokord, Kroppen, Läsarkommentarer, Mattillåtet, Mina läsare, Muskler, Sluta svälta, Snubblar fram, Studsboll, vikt, Viktuppgång
Antagligen finns det flera orsaker till snubblande gång när man svälter. För lite energi, samt muskler/fett, påverkar ju knappast i rätt riktning heller!
Generellt kan man säga att långvarig svält (över ett dygn) leder till att kroppens muskler- och fettreserver börjar brytas ner, allt för att förse den livsviktiga hjärnan med energi. Ketonkroppar bildas, vilka för med sig att pH-värdet sjunker i hjärna och kroppen blir då mer sur, samt att utandningsluften börjar dofta aceton.
Till sist, dör man pga svält är det för att kroppen bryter ner sina egna proteiner. Detta för att alla andra reserver är slut och hjärnan måste ha energi.
Btw, BRA inlägg!!
KRAM
Tack för input Helena.
Har nog inte sagt det tidigare men dina kommentarer brukar alltid få mina tankar att snurra ytterligare ett varv.
Känner för övrigt igen det där med andedräkten och är evigt tacksam att kroppen är så fantastisk på att återställa tillbaka sig igen.
Kramar
Vill också upplysa om att den lilla “bullen” på magen kan bero på att när kroppen varit i svält en längre tid så har även de inre organen krymt(det är lätt att glömma det som inte syns utanpå)när kroppen får tillräckligt med näring och börjar gå upp i vikt så är det tarmarna som växer först. Det är därför man kan känna sig lite oproportionerlig under en period. Det jämnar ut sig och kommer att fördela sig efter ett tag så länge man fortsätter att ge kroppen det den behöver. Det är alltså en övergående fas.
Intressant, det var nytt för mig.
Tänk så mycket enklare det är att acceptera och förlika sig med saker och ting bara man får svar på frågan “Men varför..?”
Förresten, en övergående fas? Vet du om det rör sig om månader eller veckor?
Återkommer i ämnet ifall det sker några förändringar.
Det kan jag inte svara på, det är individuellt från person till person. Det viktigaste är trots detta att fortsätta ge kroppen regelbundet och tillräckligt med näring så kommer det så småningom att fördela sig. Det är iallafall vad jag har fått höra.
Hej!
A gud vad jag hoppas att det är en övergaende fas för jag känner mig mer än mattligt “framtung”…
Bra inlägg och kommentarer till ett viktigt tema.
Magen är en mycket känslig punkt. För mig och säkerligen för en massa andra.
Mer inlägg om detta tema tack!!!
1000 kramar!
Sen kanske vi inte helt ska glömma att det här inte bara är någon slags bli-frisk-från-ätstörningsprocess: många normala människor har ALLTID en putmage, både hårdare och mjukare varianter…
Min kroppsform har både som frisk och sjuk bestått av främst fettansamling på magen. Den putar ofta ut längre än brösten – även när jag varit väldigt underviktig.
Det är en NORMAL kroppsform, liksom (även om jag inte kan påstå att jag gillar den…)!
(Ja, jag fattar att ni också fattar/vet det här och inte menade att det bara är för att man haft ÄS och håller på att bli frisk, men jag vill understryka det ännu en gång, petig som jag är…)
bra inlägg och givande kommentarer! man blir både gladare och klokare av att kika in här:)
varför svarar du aldrig på mejl?:(
Det gör jag, dock hinner jag inte svara på allt (annars skulle jag bli tvungen att skriva färre inlägg och det vill jag inte!). Hade jag kunnat jobba heltid med bloggen hade jag mer än gärna gjort det men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut.
Skriv igen är mitt förslag.
/ Anna
Jag äter ordentligt o.s.v men något jag blir heeeeeelt förvirrad av är att jag inte vet när jag är sugen / “vill ha” något smått att äta eller nån fika. Vet liksom inte när det är Ana som talar / När det är jag som talar. Skitsvårt…?
Hm… Jag vet precis vad du menar med gångstilen! Personligen tror jag att det beror på att man har för lite benmuskler. Antagligen så lite muskler att man inte ens orkar lyfta helt på benen och därav släpandet/studsandet. När man “studsar” avnävnder man ju fotlederna mer än benen…
Känner verkligen igen mig i allt du skriver och det har varit så betryggande att ha både “Mattilåtet” och din blogg till hands närhelst jag behövt. Lade faktiskt märke till häromveckan att jag inte längre gick på ett “studsigt” vis (eller hur jag ska beskriva det) och undrade samma sak, vad det beror på. Har samma teori som isundin om att det beror på för lite benmuskler.