Kvällens inlägg tillägnar jag alla träningsmissbrukare därute som fortfarande går till gymmet eller kastar sig ut i spåren av helt fel anledning, dvs av ren och skär ångest.
Bara för att det är så skönt efteråt..?
Men egentligen, genom hela det förbannade träningspasset skriker både kropp, hjärna och det sunda förnuftet totalt NEEEEEEJ!
Men vet ni?
Det behöver inte alls vara så här livet ut!
Även fast att du missbrukar träningen idag går det att få tillbaka den sanna träningsglädjen igen.
Fråga mig.
Själv HATADE jag träningen när jag bestämde mig för ett totalt träningsförbud (tvångspromenaderna slutade jag också med under den här perioden, viktigt annars hade hela idén med att hålla mig i stillhet fallit).
Men idag är jag tillbaka igen.
Och nej, jag springer absolut inte snabbast längre och mina tidigare elitresultat är bara fina (eller ska vi säga plågsamma?) minnen. Inget jag strävar efter att uppnå idag.
Siffror och resultat, till vilken nytta? Jag vill inte bli något elitlöperska… Så då spelar ju siffrorna ingen roll heller, eller hur?
Idag när jag kutade på löpbandet längst fram i salen med ett tiotal andra entusiastiska löpare omkring la jag dock märke till en annan sak.
Jag är varken smalast eller den mest vältränade i rummen längre.
Och vet ni?
Det är så sköööönt!
Underbart att få vara ”normal”, som alla andra.
Att kunna springa långt i linne och klä av sig när det blir för varmt och svettigt. Ingen som kollar konstigt på mig och undrar vad fan jag gör där?
Men däremot, den tjejen som jag regelbundet följde med blicken under hela passet såg inte bara stark ut.
Hon såg även väldigt GLAD ut.
Hon hade stil. Snygg motorik. Kontrollerade rörelser.
Till och med UTSTRÅLNING under tiden hon sprang.
Hon gick verkligen in för det!
Självsäkra ögon som såg tillbaka på mig. Utan att vika undan med blicken.
Hon hade inget att försvara längre. Inget att ljuga om för sin omgivning.
Ikväll sprang och sprang jag!
Så fort och så våldsamt att jag trodde jag skulle fortsätta ända till midnatt.
Starka ben som pendlade på. Som en frisläppt kalv på grönbete!
Världens bästa Eurofighter (E-type) gick konstant på repeat i huvudet på mig och jag krigade på som en dåre.
Svetten lackade och endorfinerna fullkomligen sprutade ur öronen på mig.
Hela gymmet med löpare och andra rörde sig i takt till min värld. Längst fram stod jag och artikulerade övertydligt med läpparna och viftade med armarna i luften:
”The time is NOOOOOOOOOOOW,
We won’t back down!
When we stand united we can save the DAAAAAY!
EUROFIGHTER!”
Det kändes som att jag ledde en hel löparklass som alla tävlade om att komma först i mål.
Och utan tvekan var det jag som tog täten… Så var det faktiskt ikväll.
Så stark som jag var idag har jag aldrig varit tidigare.
Det är sjukt så så mycket roligare det är att träna med ett par ostmackor i magen än bara vatten och ingen påfyllning efteråt. Klara friska tankar som kan fokusera på annat än ”Undra när det blir mat egentligen…?”
Jag vet, en del säger att man inte ska prestera så mycket och inte alltid vilja vara bäst.
Men ikväll struntar blankt i det.
Ikväll var jag stjärnan.
Jag vet att jag var först i mål. Och alla som sprang efter ville vara jag.
Det är härligt att vara bäst i klassen efter så lång tid i skymundan.
Fult eller inte men ibland behöver mitt stora ego den här sortens bekräftelse.
Inget jag kan be om ursäkt för.
Det är liksom jag…
Etiketter:Ätstörningar, Bäst, E-Type, Endorfiner, Friskt, Inspiration, Löpning, Min bakgrund, Om mig, Rekord, Självhjälp, Stark, Träning, Träningsberoende, Träningsglädje
